Taggad: England

strålande java

kaffebonor

Jakob tipsade mig om att besöka Da Matteo i Viktoriapassagen eftersom de hade Nekisse-bönor i den lilla kvarnen. Beställde en mezzo (hälften espresso, hälften mjölk) och fick en maffig kaffesmak nästan helt utan beska men med en nästan gräddig smak med mycket syra. Da Matteo rostar sina egna bönor och med den här varianten kom de tvåa i Nordic Roaster.

angående vinägerchips

Vilken är potatischipsets naturliga miljö? Hemmafesten, tv-soffan eller puben? Till förtonårens hemmafester medfördes Chipspåsen som senare vinflaskan – i en övergående funktion från avsedd för egen förtäring till gåva. I tv-soffan förväntas en påse räcka mellan 90 och 120 minuter, dvs. en genomsnittlig långfilm, fotbollsmatch eller statligt subventionerad familjeunderhållning.
OLW har tydligt inriktat sig på soffläget under fredagskvällar, medan Estrella tycks ha vidare ambitioner. Detta visas inte minst i att de försöker igen med sina salt- och vinägerchips (SoV).

Slår inte i Sverige
SoVs relativt svaga ställning i Sverige beror förmodligen på att det främst är ett pubfenomen i hemlandet, England. Vi tycks inte betrakta puben som tillräckligt mycket hemmamiljö för att förtäring av chips där ska bli helt bekvämt.

Storlekens betydelse
SoV-chips hör traditionellt hemma i påsar á 35-50 gram, anpassade för förtäring inom ca 15-20 minuter av en person åt gången. (Estrellas SoV kommer i 200 grams förpackningar och låter sig därför serveras i skålar, något som är nödvändigt om de ska kunna slå sig in på den svenska marknaden.) Men vilket är det bästa vinägerchipset? Läs mitt vinägerchipstest på Brax on food.

Gästbloggare David Brax är nybliven doktor i praktisk filosofi. är intervjuad i julnumret av Allt om Vin och halvvägs igenom sin lakritsadventskalender.

testat: salt- och vinägerchips

Kettle Chips – sea salt and balsamic vinegar
Har bäst potatissmak, chipsen är krispiga, rejäla och snygga. Finns också i större förpackningar. Men det här är ett test av vinägerchips, och där är smaken för mesig.

Betyg: 3 av 5

kettle1
Walkers salt and vinegar
Walkers småpåsar innebär ett vansinnigt slöseri med förpackningsmaterial för den seriöse användaren. (Storpack finns: en större påse med sex småpåsar i). Chipsen är tunna och smulas lätt sönder. Men vinägersmaken sätter standarden för vad vi väntar oss av ett SoV chips. Det gör nästan lite ont att äta Walkers, vilket är precis vad den här testaren är ute efter.

Betyg: 4 av 5

walkers

Pringles –  salt & vinegar
Juridiskt sett inte potatischips, men jag håller med Lord Justice Jacob: ”There is more than enough potato content for it to be a reasonable view that it is made from potato”. Mesiga i vinägersmaken och smakar nätt och jämt potatis.

Betyg: 1 av 5

pringles

Gästbloggare David Brax är nybliven doktor i praktisk filosofi och en imponerande konsument av allt som smakar lakrits eller är producerat av Stephen Fry.

boka bord ett år i förväg och njut av väntan

Jag har tillbringat helgen med att skriva två krönikor samt vitkalka en lada invändigt. Just nu är jag skrivtrött och publicerar därmed gammal skåpmat: en krönika jag skrev för Restaurangvärlden.

I väntan på God mat

I Sverige brukar det räcka att boka bord på restaurang några dagar i förväg, kanske en vecka om det är precis runt löning. Inte ens på senaste tillskottet på Guide Michelin-stjärnhimlen, Esperanto, pågår några direkta slagsmål om borden. På världens topprestauranger gäller helt andra regler.

El Bulli är världens bästa restaurang om man litar på Englands motsvarighet till Restaurangvärlden, Restaurant magazine. Enligt restaurangens hemsida är samtliga bord uppbokade under 2007. Och det finns ingen väntelista till 2008, däremot kan man anmäla sitt intresse ifall det skulle bli några avbokningar. Som säsongsöppen restaurang tar El Bulli bara emot 8000 gäster per år, men 1,5 miljoner känner sig manade att äta där, vilket innebär ett digert jobb för restaurangchefen som tar emot alla bokningsförfrågningar per telefon och e-post.

The Fat Duck, världens näst bästa restaurang enligt samma tidning, har en annan bokningspolicy. Här släpps borden exakt två månader i förväg och det gäller att ringa tidigt på morgonen om man vill få ett bord för den dag som precis släppts.

Heston Blumenthal, som driver the Fat Duck, har höga ambitioner för bokningsprocessen. Han är känd för att vilja påverka känslor med sin mat och med hjälp av dofter, ljud och miljö. Detta ska nu märkas redan vid bordsbokningen. Det nya bokningsystemet på hemsidan innehåller en virtuell tur av restaurangen, med animationer, metaforer och godisdofter(!). Planen är att fylla gästerna med förväntan redan (två månader, Heston…) innan ankomsten till restaurangen, eftersom nyfiken förväntan är något som påverkar upplevelsen positivt. ”Jag vill att gästerna ska gnugga händerna i glädje inför besöket”  förklarar Blumenthal.

oslagbar slogan

Often licked never beaten, står det på glassbilen i England. Jag tror att jag förstår vad de menar, men kan det inte missförstås? Ungefär som när Tastelines ursvenska medarbetare i företagets uppstart beskrev för engelska investerare att de samarbetade med eager young cocks. 

Här på landet störs lugnet då och då av glassbilsplinget. Ofta struntar vi i det, men det händer att mamma kastar sig på en antik metallicblå tvåväxlad cykel och inhandlar en kartong eller två.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för oslagbar slogan Taggad ,

white or brown?

För nytillkomna läsare. I samband med vår förlovning ansåg jag det lämpligt att ta med min blivande make på en utsvävande lunch. Valet var givet: en av världens bästa krogar, The Fat Duck i Bray. Vi var där i april och jag har ännu inte hunnit skriva om allt roligt jag åt där. 

Rapport från The Fat Duck:
Till skillnad från vissa svenska brödfixerade krogar tycktes ankan anse anse att less is more.
– White or brown, erbjöd servitören och sträckte fram en korg med två sorters skivat fluffigt bröd.

Även smöret kom i två versioner.
– With or without salt?
With förstås. Tyvärr gick det ju inte att ta med den beroendeframkallande fettklicken hem.

sugen på en protest?

Gordon (och dold reklambyrå) är en mästare på att dra igång kampanjer. Trycka upp 20 matchande t-shirts och ta en bild. Se sen till att göra så snygga grejer att till och med jag vill köpa dem, så är du i hamn. Länge leve såsen!

Chocolate Manufacturers of America (CMA) vill byta ut allt kakofett mot vegetabiliskt fett och fortfarande kalla det choklad. Tänk, det trodde jag nästan att de redan gjorde med tanke på hur amerikansk choklad kan smaka, Scharffenberger undantaget. Blir du upprörd går det utmärkt att protestera här.

mitt dyra bokberoende

Det ar svart att halla i punden nar bokladorna i England har hela hyllor fulla med matbocker. Inte kokbocker med trakiga recept, utan faktiska matbocker som handlar om matkultur, matupplevelser och restaurangkultur.

Jag forsoker forklara for mig sjalv att det inte blir nagra nya bocker forran jag slukat alla 21 matbockerna jag kopte i New York i hostas, men av nagon anledning lyssnar jag inte pa min fornuftiga sida just nu. Kanske blir det bara en bok av A.A. Gill eller en tjock lunta om Englands bortglomda matratter. 

en liten oxfordguide

Sakta men sakert upptacker jag Oxfords mattempel.  Pa The Covered Market, mitt inne i stan vid High Street, samsas slaktare och florister med tartkreatorer och bric-a- brac-forsaljare.

The Old Parsonage Hotel, norr om stan pa 1 Banbury Road, serverar stans i sarklass basta frukost. For drygt £10 far du bacon, agg och svamp fran lokala producenter och hemgjord blodpudding, langt battre an nagot du serverats i en svensk bamba.

Just nu ar vi pa vag till Gee’s Restaurant, pa 61A Banbury Road, for att ata nagot som enligt ryktet ar stans basta fisk. Eller som Davids hyresvardinna sa.
”Det ar dyr mat i ett valdigt snyggt victorianskt vaxthus, men jag vet inte hur det smakar.” Jag har lovat att rapportera av ikvall.

Forhoppningsvis lyckas vi aven ta vagen via George and Davis, 52 Little Clardendon St, for att prova en ny glassmak. Har for gasterna sjalva rosta fram nya smaker varje vecka. Kanske har cheddar antligen vunnit. *hoppas*

Fast mest av allt langtar jag efter att nagon ska bjuda in mig pa high table dinner pa Christ Church College. Vi var dar som turister igar och kikade in i den fantastiska salen dar Harry Potter-filmernas matsalsscener spelades in. Jag har atit middag pa Brasenose College, men matsalen dar ar bara halften sa stor. Na, jag far gladja mig at en inbokad afternoon tea pa All Souls College ikvall med Davids handledare. Undra om vi far scones?

ankalternativet serverar vaktel

Ibland händer det att man lämnar Oxfords intellektuella famn lite för tidigt, tar tåget till Maidenhead och taxi vidare till Bray och plötsligt står man utanför The Fat Duck utan minsta bordsreservation. Ja ja, jag har redan skrivit om det här, men om även ni skulle hamna i detta besvärliga predikament någon gång vill jag tipsa om en alternativ restaurang.

Puben The Hind’s Head ligger tvärs över gatan från The Fat Duck och ägs även den av Heston Blumental. På barmenyn hittar du vaktelägg och luncherna är betydligt mer prisvärda än de på The Fat Duck.

England i bilder

Nu åker jag för sista gången i vår över till landet som förstår sig på att:

trycka boktitlar på tekoppar

servera färsk fisk som snabbmat

sälja snyggt förpackad färdiglagad smulpaj

kränga lågprisbönor med svensk etikett i Kwik-E-Marts

, och som bonus, att göra oslagbara ordvitsar.

konsten att äta en strand

Rapport från The Fat Duck:

Knappt halvvägs in i måltiden blir vi serverade avsmakningsmenyns första oätliga, men ack så rara tillbehör. En iPod shuffle i den nya clip on-modellen tryckt med restaurangens namn. Vi uppmanas stoppa hörlurarna (oanvända?) i öronen och lyssna. Öronen fylls med loopat vågbrus och måsskrin och jag börjar leende titta mig runt i restaurangen. Vid bordet till vänster om oss sitter vad som ser ut att vara en lokal familj. De har sett lite obekväma ut från start och familjefadern började inte le förrän han beställt in sin andra öl. De äter a la carte och stirrar förbluffat på oss, som om de undrar om man verkligen får bete sig såhär.

Vi väcks upp ur havsbruset när servitrisen serverar oss ”Sound of the Sea” som bäst kan beskrivas som en ätbar strand. Ett havsskum som håller sig så länge att det måste vara gjort med sojalecitin (eller något annat finurligare), ovanligt smakrik tång och en ätbar sand av skorplikande tapioka.

Rätten kom till efter att Heston Blumenthal utfört ett antal test på Oxford University som visade att ljud kan förstärka smak. Ostron som åts ackompanjerade av havsljud smakade bättre och saltare än de som åts ihop med ladgårdsljud.

Det var inte det godaste jag ätit, men något av det roligaste. The Fat Duck fick mig att le många gånger under avsmakningsmenyn. Var ska jag få min nästa fix?

flash Gordon

Visst gör han underhållande och elak tv, men har det inte engelskmännen gått lite väl  långt i hyllningen till mr Ramsay när de tillåter att fler decimeter bokaffärshylla går åt till Gordons rynkade panna.  Han skulle aldrig vinna ANTM med det där begränsade minspelet.