Taggad: film

jag erkänner att jag är en mustnörd

mustnord1

Det är mycket must just nu. Årets adventsfest hävdar att:  Glöggen är död. Länge leve musten! Kanske sörjer jag att det inte blir någon Tasteline-musttest i år.

Pelle Sten klev in i mitt vardagsrum och intervjuade mig om mitt julmustnörderi för sin serie Nördologi.
Titta på: Alice kärlek till julmust och Så här fixar du en mustprovning

Och så glöm inte att uppdatera julmustkartan med ställen där man kan köpa god must.

min lussekattsdiet

– Äsch, det är ju bara vatten, sa barnmorskan när jag berättade att jag tänkte skära ner på mängden Pressbyrå-lussekatter efter att ha gått upp tre kilo senaste veckan. Jag tycker att du ska sitta mycket och äta en massa lussekatter, sa hon bestämt.

Jag säger inte emot. Stockholms filmfestival har precis börjat och jag har mumsat i mig två lussekatter medan jag (sittandes) sett Drew Barrymores regidebut Whip it, om coola tjejer som tävlar i ett tacklingstät rullskriskoderby. En sån där feel good-film som får mig att vilja vara sjutton och en fena på att tacklas, inte dubbelt så gammal och höggravid.

Bäst att åka hem och äta hasselnötsglass (sittandes) i soffan.

End of the Line – the movie

fisk_4602
Foto från sajten End of the Line.
Mmm… så var en och en halv timme välgjord fiskdokumentär över. Mycket visste jag redan, som hur frusterande det var för 40 000 fiskare i New Foundland när de fick sluta fiska torsk över natt efter ett akut fiskestopp. De kunde inte längre försörja sina familjer eftersom de fiskat slut på torsken.

Samma försörjningsproblem har fiskarna i Senegal på Afrikas västkust. De har inte själva, med sina ganska primitiva fiskebåtar, fiskat ut haven. Däremot har deras ledare sålt ut fiskerättigheter till i-länder som skickar flytande fiskindustrier som fullkomligt suger upp all fisk från havet.

EU har fortfarande problem att begränsa fiskekvoterna eftersom fiskeindustrin är en stark maktfaktor som inte vill minska sina inkomster genom att fiska mindre.

Och odlad fisk är inte lösningen eftersom den föds upp på vild fisk. För varje kilo odlad lax går det åt fem kilo sill/sardiner/strömming/sil eller annan småfisk som blir till fiskmjöl. Och visst vore deg bättre om vi åt upp småfisken direkt istället, fast små fiskar har ju förstås små vassa ben.

Det smaskigaste i filmen enligt mig är att (enligt filmen) Mitsubishi köper upp 60% av världens fiskade blåfenade tonfisk. I dagsläget fryser de ner mycket av fisken och filmens teori är att de håller på tonfisken för att kunna sälja den till otroligt höga priser den dag den blåfenade tonfisken är utfiskad.

Vad ska man göra åt läget, enligt filmen?
1) Fråga alltid vad fisken kommer ifrån. Välj fisk utifrån WWFs rekommendationer eller MFS-märkta (även om de ofta kommer från motsatt sida världen)
2) Påverka politiker för att minska risken att haven blir utfiskade.
3) Stöd införandet av marina havsparker där fiskar kan reproducera i fred. I nuläget fiskas det i 99% av världens hav.

Bananaspremiär

Är på min underbara kvartersbiograf Rio. Ikväll är det premiär på den omskrivna filmen Bananas.
Det finns en del matskribenter i salongen. Brevid mig sitter Restaurang & Storköks chefredaktör Lena. Två rader längre bak sitter Anna Förster, fd Alltommatare, nu redaktionschef på Råd&Rön. Och fler gömmer sig säkert bland plyschfåtöljerna, men de får jag hitta senare. Nu börjar filmen.

dagens filmgåta

Inspelningsteamet till Flickan som lekte med elden kunde välja fritt mellan alla Söders caféer. Varför fick de då Mikael Nykvist att dricka kaffe inte en utan två gånger på South of Folkungagatan? Och bara en gång på Mellqvists.
Betyder kaffekvalité inget numera?

bloggfilm skapar kö

Kön ringlar sig lång utanför SF vid Hötorget rapporterar min undersökande journalist till make (aka filosofen David Brax). Han passade på att fråga kvinnorna längst bak i kön vad de köade för: Julie and Julia.
Den filmen, byggd på en blogg som är byggd på en kokbok, vill jag också se. Någon mer som vill följa med, säg nästnästa vecka?

höstens matigaste filmer

Jag är fortfarande jetlagad efter New York-resan och det mesta jag klarar av att göra är att ligga i den julmustfärgade soffan och titta på trailers på apple

Matrelaterade filmer att se inom kort:

Julie & Julia baserad på boken som baseras på bloggen som baseras på kokboken

Food inc ännu en film om att vi egentligen inte skulle äta maten om vi visste hur den lagades.

Cloudy with a chance of meatballs – If you have a hunger for exitment and an appetite for adventure prepare to get servered. Hur kan man motstå en sådan tagline?

Lost in Oxidation?

I Lost in translation gör Bill Murrays rollfigur Bob Harris reklam för den japanska whiskyn Yamazaki.

Ikväll sitter jag och smuttar på det tioåriga innehållet i en flaska Yamazaki på Karl Gustavsgatan i Göteborg. En utmärkt början på julen!

Jaha, hur smakar den då Alice? Är detta inte en blogg om mat och dryck, och inte så mycket om ditt privatliv!?

Joo…doften är djup, med viss sötma, lite parfymerad utan att vara bedövande: oxiderat äppleskal, violpastiller, nymald mandel och skumbanan. Smaken är först torr, men eftersmaken är väldigt smal på tungan. Det stramar inte åt i yttersidorna av tungan som jag är van vid när jag dricker whisky. Mja mja, säger jag.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för Lost in Oxidation? Taggad

försöker koppla mat till film

Jag älskar Göteborgs filmfestival. En gång åkte jag hem extra tidigt från Australien för att kunna se på film. I år är första gången jag besöker Stockholms motsvarighet och jag känner mig lite vilsen. I Göteborg brukar jag alltid välja filmer som handlar om mat. I Stockholm har jag bara valt ett antal filmer, några säkra kort och några vilda chansningar.

Den första chansningen, Juno, visade sig vara en fullträff. Det var längesedan jag såg en så bra film.  Men den enda matkopplingen jag hittade var en boysenberry-smaksatt kondom.

Jag gör ett nytt försök med The Darjeeling Limited ikväll.

vårt dagliga bröd giv oss idag


10 minuter in i filmen börjar jag ångra att jag åt anka till middag.

Med hjälp av bara bilder, ingen musik eller berättarröst, visar den österrikiska regisören Nikolaus Geyrhalter hur vi distansierar oss från hur maten vi äter produceras i dokumentärfilmen Vårt dagliga bröd. Skördar som besprutas och muskulösa Belgian Blue får mig att längta efter ekologiskt, medan fabrikssekvenser med döda djurkroppar på rad bara får mig att inse hur tråkigt det är att jobba i fabrik. För mig är det viktiga är hur djuren behandlas när de lever och när de avlivas, inte hur det går till när de styckas.

Se delar av filmen här.

Scenerna när de små gula kycklingarna skjuts ut ur en kanon på ett löpande band hade varit otroligt underhållande i en tecknad film. På riktigt och tätt följt av scener på höns som packades tätt tätt i burar fick det mig att tänka på Astrid Lindgren som var långt före sin tid med att vilja släppa burhönsen fria. Se filmen, den visas på:
Zita, Birger Jarlsgatan 37, Stockholm
Hagabion, Linnégatan 37, Göteborg
Elektra, Sintervägen 6, Västerås
Kino, Kyrkogatan 3, Lund
Bio Roxy, Olaigatan 19, Örebro
Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10, Uppsala

dinner and a movie

må 2007.10.29 19.30 20071029478

Äntligen tog vi oss tid att gå på bio. David och jag har hittad den optimala kombon: middag på Babs och bio på Zita. Allt under ett tak. Babs har stans godaste pinotage, diemersfontein, wellington med kraftig kaffe- och kardemummasmak för 102:- (per glas, vill David gärna att jag förtydligar) och ett öppet kök så att man ser när oxfilén brinner.

Tyvärr gjorde personalbristen i köket att min anka inte var så rosa som den förtjänar att vara. Men den sesamoljesmakande selleri- och nektarinsalladen (med plommon och helt utan selleri) var bra och vinet och musiken gör att man glömmer det dåliga. Och Davids gös var bra, men han är å andra sidan sällan missnöjd.

Nu ska vi snart se filmen Vårt dagliga bröd som handlar om missförhållanden i livsmedelsindustrin . Hoppas vi inte ångrar att vi åt så nära inpå filmen!

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för dinner and a movie Postad i restaurang Taggad

matfilmfestival

Varje år ringer jag presscenter på Göteborg Film Festival (deras stavning, inte min) och frågar vilka av årets filmer som innehåller mat. Varje år låter de lite svagt förvånade men skickar mig en utmärkt lista någon dag senare. Förra året hittade jag ljuva filmer som Den sista måltiden och Gourmetklubben, samt den inte så minnesvärda Kocken.

I år blev jag rekommenderad Border Café, där den iranska änkan Reyha driver ett litet café nära en gränsövergång. Hennes mat lockar till sig många kunder, vilket behövs när hela släkten motarbetar henne. Jämförs med Babettes gästabud.
Man push cart handlar om en pakistansk artist som degraderas till bagelförsäljare i sitt nya hemland USA.
Och dokumentären Farmer John om familjegårdarnas överlevnad i en jordbrukskultur där allt handlar om att rationalisera.

Alice filmval: 430, 435, 459, 477, 490, 515, 547, 578, 591, 635, 637, 656