Taggad: Libanon

besviket besök på Ksara

Mitt besök på vingården Ksara i Bekaadalen i Libanon var sådär, och antagligen får jag skylla mig själv. Jag är så van att bli vipbehandlad på vingårdar, att vara i sällskap av Ulf Wagner eller Allt om Mat:s redaktion. Då är det alltid någon som faktiskt kan hela produktionen som visar runt och som kan svara på alla kluriga frågor som jag vill ställa.

Att under själva provningen hamna bredvid två holländare som knappt visste att Libanon producerade vin innan de kom till Bekaadalen, som dessutom svepte sina vinglas, var en ny upplevelse. Roligast av allt var hur de upprepade allt jag sa om vinerna till provningsledaren. Det var faktiskt enbart behagligt för mitt vinsjälvförtroende.

hemresan


Nu åker vi hem till Sverige igen, men först en snabb sväng till Prag. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att vilja äta något annat än platt brod, labneh och oliver till frukost. Och alla mina framtida luncher kommer bestå av hommus och tabboulé. Men jag tror att det kommer att gå över.

ekolådan goes Beirut

Jag är förvånad över mängden ekologiska produkter som säljs i Beirut. Jag har handlat fikon och marinerad ost i en lite äffar, och så en dag snubblade jag över det här:
Även Beirutborna kan prenumerera på ekologiska grönsaker. Fast stället som jag hittade verkade igenbommat så jag räknar med att de flyttat till större lokaler, eller helt enkelt inte hade råd med hyran. Organisationen Healthy Basket är icke-kommersiell och hjälper bönderna att ta steget mot ekologisk odling. Dessutom utlovas att på fyra Healthy Basket-prenumeranter kan de finansiera skolgången för ett barn. Fast jag är ganska saker pa att skolgång ar gratis och allmän i Libanon. Men ända, hur många skolelever utbildar Ekolådan ;)

chokladkonsumtion

Idag köpte jag choklad för $180 på Patchi. Men allt är inte till mig. En del var till H. Men chokladshoppingen satte egentligen igång redan tidigare på dagen, när jag hittade en för mig ny variant av Twix, eller Raider som vi säger på svenska. Twix Top var platt och jag hoppades att någon klok amerikan hade kommit på att det var kolan man ville åt, precis som när man köper muffinstoppar. Tyvärr visade det sig att det nästan var tvärt om, ett ganska stort och platt kex med lite kola i mitten. Nåväl, jag provade åtminstone, allt för att kunna rekommendera Brax on Food-läsare den bästa chokladen samt meddela vilken choklad man ska unvika. Och Twix Top faller tyvärr inom den andra kategorien.
Twix Top = 2 fiskar


utrikespresenter

Matvaror är utmärkta souvenirer. Jag har hittat ett kardemummakaffe som heter Beiruth Blend, som kommer att ges bort till välfortjänande. Tyvärr har jag inte lyckats hitta något hushållspapper med tuffa arabiska tecken på, däremot har jag antagligen hittat en exotisk tandkrämstub, tyvärr smakar själva tandkrämen Jenka.

nu fattar vi grejen

Nu har vi kommit i landets lunk. Vi har tagit oss utanför Beirut och ut i småstäderna. Här är folk vänliga och nyfikna på ett inte allt för påträngande sätt. Och skulle några vara för intensiva, som småkillarna som dansade framför oss på gatan och forsökta tigga pengar så vet jag att Lena kan ryta till med ett Jalla. Bra kunskap man plockar upp efter några månader på Kibbutz i norra Israel. Dessutom talar hon skolfranska, så hon är lysande på att beställa te med mjölk, ett viktigt baslivsmedel för oss här i Libanon.

frukost i bergen

 

 

 

 

Uppe i bergen i Bekaadalen åt jag resans hittills bästa frukost. Vi satt i solen i en folktom sommarrestaurang, en intensivt porlande bäck och nyfikna getingar som enda sällskap. Skrynkliga oliver i olika nyanser av svart med rejäl sälta och viss sötman. I skålen bredvid låg fet yoghurt, labneh med gyllene olivolja ringlad ovanpå. Vi doppade platt bröd i labnehn och fyllde munnen med olivernas sälta. Vattnet fick en nästan söt smak av allt det salta. Jag kände ett lugn som sitter i än. I eftermiddag blir det besök på vingården Ksara, och sen åker vi vidare till Damaskus för att köpa pistagenötter till Jakob.

någon som ska gifta sig?

Jag har skådat den andra sidan av Beirut och jag har funnit den rik. Dess namn är Patchi och jag ville aldrig lämna dess närhet. Åtminstone inte utan 1 kilo handinslagen choklad.

Patchi är en internationell kedja av lyxvaruhus med en libanesisk ägare. Den grundades på 70-talet, men inbördeskriget fick ägaren att starta upp filialer i fredligare länder. Bottenvåningen på Pachi i Down Town Beirut är som en blomsteräng av praliner. Godbitarna ligger uppställda på små podier, som förlovningsringar i juvelaskar. Väldigt likt dessertakademiens behandling av svenska bär. Kronjuvelerna var bröllopspralinerna där varje bit var klädd till fest. Orange, lila, grön, rosa och syren. Med spets, paljetter, små broscher, eller tygblommor. Jag har aldrig sett vackrare godis. Och naturligtvis fick man bara köpa minst ett kilo. Inte ens en matjournalist med en stor och viktig blogg fick köpa enstaka bitar för att fota och skriva om. *Puff*

SmÃ¥tt besviken klev jag in i hissen och trycket pÃ¥ 2 – Celebrations. Här möttes jag av en otroligt trevlig expedit som visade runt mig bland färgsprakande porslin. Hon tittade medlidsamt pÃ¥ mig när jag förklarade att i Sverige är allt porslin vitt. Här fanns verkligen alla färger och mönster pÃ¥ tallrikar och fat. Och inte bara diskret pÃ¥ brämen som i Sverige, utan över hela ytan. Och mycket som matchade. Jag fick lära mig att fuccia var höstens modefärg för porslin. Sen förde hon mig vidare till bröllopsrummet. Det grämer mig att jag glömde frÃ¥ga om brudparen registrera önskelistor, men helt klart gav brudparen bort presenter till bröllopsgästerna, precis som jag är van vid frÃ¥n judiska bröllop. Efter bröllopet kommer babyn förklarade expediten och svepte mig vidare till barnavdelningen. Här var allt hysteriskt sött, och inte ens en barnneutral person som jag kunde göra nÃ¥got annat än le.

på jakt efter graalen nöjer jag mig med Cola

Jag är kluven till Beirut. Min vilja är stor, mina krav på mig själv kanske större ändå. Jag vill se, utforska, förstå, pröva på, vara med. Men det är svårt i en stad som är så mansdominerad. Där jag hela tiden måste vara på min vakt över hur jag ser ut, var jag går och vad jag gör. Kanske skulle jag ha behandlat Beirut som New York. Jag vill absolut till NY, men inte som turist. Därför såg jag till att skaffa ett jobb där och lärde känna staden i lugn och ro. Resultatet blev en het förälskelse, och vi ser till att ses minst en gång om året, NY och jag.

Borde jag inte gett Beirut samma chans? Istället för att dimpa ner 10 dagar mitt under Ramadan och försöka förstå en kultur som jag inte researchat tillräckligt. Jag önskar absolut att jag kunde franska. Det är verkligen språket i Libanon. Eller ännu hellre arabiska. Då hade jag kunnat sticka in huvudet i restaurangkök, fråga vilken den bästa grönsakshandlaren är, eller vilken deras favoritkryddning för hommus är. Å andra sidan har jag lyckats fråga en grisslaktare i Malaysia var han köper sina knivar, så att jag kan skylla allt på språk är inte rättvist.

jag ska också beställa vindruvor

Samma dag som jag åkte såg jag till att ta min andra Hepatit A-spruta. Nu behöver jag inte vara riktigt så paranoid med maten. Ändå satt jag igår och åt tomatskivor och lämnade kvar skalet. Det kändes ouppfostrat, gränsande till amerikanskt beteende. Men jag vågar inte riktigt lita på att Libanons bakteriestam. Inte än.

Vi satt vid havet på ett litet café. Solen sken, vågorna slog mot klipporna, två män stod ute i vattnet och fiskade. Vi åt hommus, oliver och grönsaker, läse guideböcker och gratulerade varandra till valet av resemål. Lite längre bort satt tre äldre män. De var djupt engagerade i ett parti back gammon, skrattade, puffade på vattenpipa och åt av klasen druvor som låg på ett fat. Jag vill också vara en gammal man som beställer in druvklasar och spelar brädspel med mina vänner. Istället är jag en turist som beställer in hommus, inte äter upp mina tomatskal och dessutom sticker näsan djupt ner i guideboken. Vad gick fel?

den gömda årgången

På måndag blir det provning av Château Musar hemma hos mig. Jag har renskrapat systembolagets magra sortiment. Fast sen snubblade jag över ett riktigt guldkorn. En 89:a. Nu gäller det att hålla i plånboken så att jag inte shoppar upp hela resakassan på libanesiska viner innan jag ens kommit till Libanon. För jag har väl berättat att jag ska dit? Fredagen 21/10 åker jag dit för tio dagars matätande, inhemsktvinsmakande, brödknaprande, medelhavsbadande och basarirrande. Känner jag mig modig (dumdristig) blir det också en visit i Damaskus. Chansen är hög.

Och självklart researchar jag precis lagom inför resan. Jag har sett Zozo, som jag tyckte jättemycket om, och nu en vinprovning. Mycket mer tror jag inte behövs.

Och vi har fortfarande glas och sittplatser över, sÃ¥ om nÃ¥gon vill vara med och dela vinkostnaderna pÃ¥ mÃ¥ndag…