Taggad: film

vid sidan om crossroads

Ur RSH nr 7 2005 under avdelningen Lättuggat:
Efter vininfluerade spelfilmen Crossroads presenterar nu Vin & Sprithistoriska muséet en fullständigt ovetenskaplig test där nyfiken får svar på vilken vintyp man tillhör. Crossroads? Britney Spears debutfilm?
BoF kan varmt rekommendera både Crossroads (ja, jag är svag för Britney) och vintestet, men ser inget direkt samband.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för vid sidan om crossroads Taggad

den gömda årgången

På måndag blir det provning av Château Musar hemma hos mig. Jag har renskrapat systembolagets magra sortiment. Fast sen snubblade jag över ett riktigt guldkorn. En 89:a. Nu gäller det att hålla i plånboken så att jag inte shoppar upp hela resakassan på libanesiska viner innan jag ens kommit till Libanon. För jag har väl berättat att jag ska dit? Fredagen 21/10 åker jag dit för tio dagars matätande, inhemsktvinsmakande, brödknaprande, medelhavsbadande och basarirrande. Känner jag mig modig (dumdristig) blir det också en visit i Damaskus. Chansen är hög.

Och självklart researchar jag precis lagom inför resan. Jag har sett Zozo, som jag tyckte jättemycket om, och nu en vinprovning. Mycket mer tror jag inte behövs.

Och vi har fortfarande glas och sittplatser över, så om någon vill vara med och dela vinkostnaderna på måndag…

willy wonka, willy wonka


Willy Wonka, Willy Wonka, the amazing chocolateer.
Willy Wonka, Willy Wonka, everybody give a cheer.
He’s modest, clever, and so smart he barely can control it
With so much generosity there is no way to contain it…
to contain it… 
to contain, to contain, to contain….

Nu har jag äntligen sett Charlie and the Chocolate Factory. Och jag har inte skrattat så mycket på bio sedan den homoerotiska slutscenen i Konungens återkomst. 
Tim Burton, Johnny Depp och Helene Bonham-Carter är en underbara kombination, oavsett om filmen handlar om dödingar eller choklad. Johnny Depps minspel är ljuvligt. Roald Dahls repliker pun-fyllda:
Wonka tittar på ett grått hårstrå och säger I need a heir.

Till och med sång- och dansnumren var bra. Sådana partier brukar jag normalt snabbspola igenom.

Allt var så vackert och häftigt. Rollbesättningen, fabriken, hissen… Mja, hissen är det enda jag blev besviken på. I min barndom lärde jag mig att den hölls uppe med hjälp av sky hooks*. Men i filmen drivs hissen av fyra pyttiga jetmotorer.

Med coca colaburk i den ena handen och stor påse lösgodis i den andra infann sig inget akut chokladbehov. Däremot kände jag ett visst sockerillamående när jag reste mig upp under eftertexternas sista rader.

Willy Wonka kan sannerligen rimma Chewing gum is really gross. Chewing gum I hate the most.
Jag tror jag behöver se filmen igen.

*skyhooks are entirely mysterious, pre-existing hooks in the sky

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för willy wonka, willy wonka Postad i godis Taggad ,

chokladvecka

Roald Dahls Charlie and the Chocolate Factory och Charlie and the Glass Elevator var min barndoms favoritböcker. För att fira Hollywoods goda smak att låta Tim Burton filmatisera den vackra sagan om chokladfabriken och låta den ännu vackrare Johnny Depp spela huvudroll, satsar jag på choklad hela veckan. En chokladvecka helt enkelt, en idé ogenerat snodd från Filmomatens zombievecka. Jag är övertygad om att dagarna som är kvar innan filmen har premiär kommer att kännas kortare om man fyller huvudet med choklad. Naturligtvis ska ni ta mig på orden.
Förvänta er ljuv läsning om kladdkaka, temperering, Dolmori, ganche och Jan Hedhs händer.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för chokladvecka Postad i godis Taggad ,

give me beer

Familjen försedde mig med friplåtar till Being Julia. Vilken film! Annette Benning lyser, i varje scen.

För en strålande stjärna på 20-talets teaterscen i London är öl det enda som egentligen kan göra henne lycklig. Den scen i filmen som jag sent kommer att glömma är när hon ligger naken, så när som en handduk, och blir masserad medan hon berättar om allt hon vill äta och dricka om hon inte längre behövde leva upp till det prefekta kroppsideal en skådespelerska förväntas ha. Cream, cream, cream avslutas monologen, och man kan inte annat än att le.
Naturligtvis var vi tvungna att dricka en öl efteråt, eller kanske var det två. Helt klart är att det skedde på Pelikan.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för give me beer Taggad

frun misstolkar kocken

Såg äntligen Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare på Cinematektet i kväll. Nu har jag sett tillräckligt många Peter Greenaway filmer för att känna igen den taktfasta stråkinledningen i filmerna och kunna nicka igenkännande. Det är mycket mat, det är mycket kök. Det plockas anka, hackas purjolök, skärs rödkål. Och det är så vackert!
Det enda som gör mig upprörd är frun och hennes älskare. Kocken lagar fantastiska måltider till dem, men istället för att äta av maten ser de den som en signal för att gå ut i köket och älska. Vad är det för prioriteringar?

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för frun misstolkar kocken Taggad

skattkarta till vinland


I Santa Barbara vet man hur en slipsten ska dras. Någon klok PR-person har tagit en fram en vinkarta över våra antihjältars vinresa i Sideways.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för skattkarta till vinland Taggad

vilken druva vinner?

Inspirerad av den upphausade stämmingen kring druvan Pinot Noir som skapats av filmen Sideways bestämde jag mig för att stanna till på Systembolaget vid Hansacompaniet. Jag skaffar ofta anledningar att handla där. De har bra personal och en underbar vinkällare. För ett tag sen gick jag in och impulsköpte en flaska sött franskt dessertvin från 1975. Min tanke var att om jag drabbades av en akut trettioårskris skulle den kanske kunde lindras något som jag drack ett vin som var lika gammalt.

Nå, den här gånget var jag på Pinotjakt. Tanken var att köpa en flaska Pinot och en Zinfandel från samma producent för att verkligen kunna visa på druvornas olikhet. Det är alltid svårt att veta vad man ska förvänta sig av en Pinot, men mogna jordgubbar är väl en säker, på gränsen till feg, gissning. Av Zinfandeln förväntar jag mig ett mörkt kryddigt kraftpaket. Vi får se. Vinerna, som kommer från Beringer, ska öppnas ikväll i ett studentkök i Lund.

Med tanke på förtjusningen i rösten på bolagets rödvinsansvariga (vill ha det jobbet) när hon beskrev Pinot Noiren (22261) ser jag hemskt mycket fram emot att öppna flaskan. Undra om jag hittar den utlovade doften av multnande löv?

välförtjänt Oscar

Filmen Sideways är jag väldigt förtjust i! Igår fick den en Oscar för bäst manus efter förlaga. Sideways är en film om vinnördar och vinresor. En amerikansk indepententfilm. En film om trasiga människor. En film som glorifierar mäns snedsprång. Nåja, den är inte perfekt. Men väldigt nära.

Själv satt jag och antecknade frenetiskt medan jag såg den och så fort jag får tillbaka mina anteckningar ska jag börja googla på vinnamn, druvar och allt annat. Det namedroppades friskt genom hela filmen nämligen.

Gå och se den idag! Och om du inte får tag på biljetter (det är den film i Sverige fn som det är svårast att få biljetter) så ta med dig filmens bästa visdomsord:

”I think the day you open a ’61 Cheval Blanc, that’s the special occasion.”

köttet studsar

Dokumentärfilmer kan vara så olika! Ibland tar filmaren själv allt utrymmet (Michael Moore, Nick Broomfield) och ibland märks de inte alls, som konstnärerna Bigert och Bergström som debuterar (?) med Last Supper. En film om den dödsdömdes sista måltid. Den skulle vara ett inlägg i debatten mot dödsstraff, men min matnördighet gjorde att jag hade svårt att fokusera på något annat än maten. Tänk dig ett bord med en vit linneduk. Släpp ner stora köttstycken, råa fiskar, korvar mot bordet. Sätt filmen på slow motion och se köttet studsa i bordsytan innan det slår sig till ro. Hela filmen är späckad med vackra, smarta, förskräckliga videoinstallationer, som varvas med intervjuer. Det känns som ett helt nytt sätt att göra dokumentär på. Tack, det behövdes.

erektion i Finland

Finska Gourmet Club är en timmes njutning. Den är välgjord, rolig, snyggt filmad och full med skickliga skådespelare. Upplägget är enkelt; fem män i Helsingborgs överklass träffas regelbundet i ett privatrum på restaurangen Gourmet Club. Varje gång tar en av dem med sig en hemlig ingrediens till kocken, och sen försöker sällskapet gissa sig till ingrediensen. Äldre män som njuter av mat, en kock med yrkesstolthet, en chokladbrun Jaguar som hela tiden är på väg att bli bortbogserad, erektioner som lyfter täcket på sant serietidningsmanér och en 17” Powerbook med träfanér på locket. Åh!

tomatröd kostym och snövit kockrock

Filmen Kocken var något av en besvikelse. Det kändes så rätt. Lastfartyg, Kjell Bergqvist, en byssa, kökshierarki. Och visst, det fanns en massa underbara detaljer i filmen. Kjell Bergqvists varierade garderob, Kjell Bergqvists köksinspektion med vit handske på vänsterhanden, Kjell Bergqvists nyansade mustasch lagd med bra konjak från slabben.

Henrik Lundström däremot… Jag var väldigt förtjust i hans rollkaraktär Pierre i Onskan, men som den mesige andrekocken lyckas han inte fylla ut filmens huvudroll. Jag kommer på mig själv i biomörkret med att sitta och planera närmaste väg över till Hisingen där jag ska se nästa film. Men sen dyker Kjell upp i en tomatröd kostym och fångar åter in min uppmärksamhet.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för tomatröd kostym och snövit kockrock Postad i media Taggad