konsten att äta en strand

Rapport från The Fat Duck:

Knappt halvvägs in i måltiden blir vi serverade avsmakningsmenyns första oätliga, men ack så rara tillbehör. En iPod shuffle i den nya clip on-modellen tryckt med restaurangens namn. Vi uppmanas stoppa hörlurarna (oanvända?) i öronen och lyssna. Öronen fylls med loopat vågbrus och måsskrin och jag börjar leende titta mig runt i restaurangen. Vid bordet till vänster om oss sitter vad som ser ut att vara en lokal familj. De har sett lite obekväma ut från start och familjefadern började inte le förrän han beställt in sin andra öl. De äter a la carte och stirrar förbluffat på oss, som om de undrar om man verkligen får bete sig såhär.

Vi väcks upp ur havsbruset när servitrisen serverar oss ”Sound of the Sea” som bäst kan beskrivas som en ätbar strand. Ett havsskum som håller sig så länge att det måste vara gjort med sojalecitin (eller något annat finurligare), ovanligt smakrik tång och en ätbar sand av skorplikande tapioka.

Rätten kom till efter att Heston Blumenthal utfört ett antal test på Oxford University som visade att ljud kan förstärka smak. Ostron som åts ackompanjerade av havsljud smakade bättre och saltare än de som åts ihop med ladgårdsljud.

Det var inte det godaste jag ätit, men något av det roligaste. The Fat Duck fick mig att le många gånger under avsmakningsmenyn. Var ska jag få min nästa fix?

2 kommentarer

  1. Harald

    Shit vad vi ligger i lä här i Sverige :D. Men å andra sidan, Oaxen är ett grymt trevligt etablissemang åxo :I.