jag trodde sommaren var slut

– Mondän blir bra som lunch idag.
Vi gick Tulegatan upp, men möttes av neddragna gardiner och låsta dörrar.
– Ramen Ki Mama!
Så vi gick hela Birger Jarlsgatan upp för att kunna titta in genom ett par smutsiga fönster och se uppstaplade stolar överallt. Klockan närmade sig tolv, regnet låg i luften och jag hade högklackade stövlar. Men det blev ingen mat. Nu hjälpte det ju inte att Å vetoade soppa och jag pizza och han pasta och sen började det regna. Och Moon Cake som vi ändå inte tycker om hade fullbokat. Vad händer med den här stan i augusti? Är det inte meningen att jag ska jobba och äta lunch?

Lao Wai serverade oss kryddig soyafärs och krispig pak choy, men lyckade inte helt övertyga mig om att de förtjänar att kallas Nordens bästa vegetariska restaurang. (Peter Wahlbecks åsikt i artikel på Tasteline).

Kollegorna hade ätit stekt fläsk med löksås på Grill för 95 kr och själv tänker jag hålla mig till det säkra kortet Ethio Star.

nytt lågvattenmärke

Vad sysslar DN med undrar jag när jag läser om deras recept på fuskcalzone, men det är ju ingenting jämför med hamburgerpizzan från UNT. Å andra sidan ska jag inte kasta sten i glashus. Vi har trots allt en tacotårta. Och den är en stor klicksuccé. Det kanske bara handlar om att ge läsaren vad läsaren vill ha (och inte vad vi anser att hon behöver).

ny vecka, nu med bok

Jag gillar sällskap – på tunnelbanan, till lunch och i soffan. 24/7-sambo den här veckan heter Julie & Julia, och bygger på bloggen The Julie/Julia Project. Boken har stått i min bokhylla i hela sommaren medan jag har priorterat glammigare kvinnor som Marilyn Monroe och Isabel Dalhousie. Men nu sitter jag med näsan djupt ner i födelsedagspresenten från Elin och börjar punkta upp likheterna mellan mig och Julie Powell.

1) Vi gillar båda Buffy the Vampire Slayer och ser det som en stor tillgång om män i vår närhet delar denna kärlek.

2) Vi bloggar om mat.

3) Vi är både vikarier (men jag har troligtvis bättre arbetsvilkor)

Fler likheter kommer så fort jag läst längre än till sidan 21.

en lördagförmiddag efter Berlin

Behagligt nära min bostad ligger Berlin Sthlm. Det är en hÃ¥l-i-väggen-restaurang och har ännu inte lyckats servera mig mat som jag blivit imponerad av, men jag ska fortsätta prova. Det jag däremot blir väldigt imponerad av, eller Ã¥tminstone lyckliga av, är att de har happy hour 17-20 med champagne för 56 kronor glaset. 200 kr – (75 cl/15clx56 kr) = 80 kr i vinst per flaska känns inte mycket alls.

Jag måste erkänna att jag inte har frågat vilken champagne jag druckit. När jag varit där har sällskapet varit så oändligt mycket viktigare än champagnefakta. Jag drack champagne där så sent som igår och det är en av anledningarna till att jag just nu sitter på golvet i vardagsrummet och surfar istället för att göra något vettigt.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för en lördagförmiddag efter Berlin Postad i frÃ¥n butik

sporta med maten

Göteborgare ska föreställa Sveriges lustigkurrar med ekivoka skämt i bakfickan och ordvitsar på tungan. Och när det är EM i stan serveras det häck.

Restaurang Basements eminenta fredagssatsning har den veckan fått en otäck touch av sport:
Basements TRESTEGS-entré
(Vänerlöjrom med senapsrösti, sockersaltad vildlax med exotisk sås, pilgrimsmussla med tomat och avokado)

”FiskSPJUT” med sommarkantareller, gurknudlar och tryffelsÃ¥s

Svensk kalv: Rygg, bräss samt HÄCK med getostpuré, confitkokt
lök samt rödvinssky

Chokladterrine med karamelliserade päronklüftor
och vaniljglassKULA

kakbak och deckare del IV

glassI somras satt jag på landet, tittade på deckare och bakade småkakor. Nu är jag tillbaka i stan, tvingas gå upp på mornarna och tillbringa dagarna framför en dator. Då blir det inga kakor bakade. Miss Marple och Ben & Jerrys New York Super Fudge Chunk är vad jag sysselsätter mig med i kväll. Jag anser att glassätandet är reseach för min stundande New York-resa (23 september). Miss Marple ser jag bara för att få dreggla över Anthony Andrews.

av gammal vana

skorDe senaste fyra åren har jag haft fyra olika arbetsplatser. Om du väckte mig mitt i natten kan jag inte svära på att jag skulle kunna svara korrekt på frågan om var jag jobbar eller vilken stad jag bor i. Det blev extra tydligt idag på väg tillbaka från en lunchrestaurang på Drottninggatan. Jag pratade i mobiltelefonen och plötsligt stod jag vid hissen upp till Allt om Mat. Först då insåg jag att jag av ren rutin promenerat ett kvarter fel och hamnat hos min gamla arbetsgivare.

Matmediaarbetsgivare borde ha vett att ha större geografisk spridning i stan! :)

sport och mat (II)

Jag gillar inte sport, det är allmänt känt. Det är lite av en imagegrej, jag är precis lika fascinerad av mat som jag är ointresserad av sport. Därför känner jag mig väldigt kluven när sportklyschorna smyger sig in i matjournalistiken. Senast var det Magnus Håård, Sveriges representant i konditori-VM, som ligger i hårdträning.
– Jag siktar på att bli den förste blågule världsmästaren, säger Magnus.

Mummel tänker jag, men blir lugnad när jag läser att hans specialitet är karamellarbeten. Det är något väldigt visst med män som kan hantera varmt socker.

Är man mer intresserad av sport på nationell nivå går det bra att ser fram emot tävlingen Årets konditor som säkert kan översättas till SM i konditori. De år jag har bevakat evenemanget har det bara vara män som ställt upp/tagit sig till final. Men i år är det annorlunda, för nu är temat bröllop och då kryper landets skickliga kvinnliga konditorer fram. Fyra av sex är kvinnor. Marie Skogström, semifinalist i Årets Kock 2006, avslöjar att årets bröllopstema var helt avgörande för att hon skulle ställa upp. Kanske kan fler kvinnor anmäla sig till Årets Kock om man tänkte till på temat där också?

Själv kommer jag att följa Therese Wikström extra noga. Jag fick hänga med henne i två dagar på En liten smula när jag gjorde en stor bröllopstårtsspecial till Allt om Mat nr 8 i våras. Oj, där har vi en kvinna som kan baka!

i Göteborg är mat en sport

foto:Ã…sa Dahlgren

Göteborg marknadsför sig sedan Ã¥r 2000 med ”smaka pÃ¥ Göteborg”. Göteborg & Co:s Press officers hastar mellan stans bästa restauranger med tillresta journalister och visar upp matstaden Göteborg. (Det är ett jobb som jag vill ha!) Satsningen har lönat sig. Utländska tidningar inkl NY Times har haft matreportage om Göteborg och Bohuslän.

Matstrategin fortsätter, och över EM satsas det stort på mat. Min favoritfotograf Åsa Dahlgren fick i uppdrag att fota de mest kända göteborgskockarna och nu hänger de på stora vepor i stan och konkurrera med sportstjärnorna om uppmärksamheten. Samma kockar och resten av Göteborgs Restaurangföringen står just nu i tält och svettas för att få ut mat till sponorer och alla gratisarbetande funktionärer.
Tyvärr är det en väldigt homogen skara kockar som blivit utvalda i marknadsföringen. Nå, åtminstone är alla av samma kön. Varför är det så, frågade jag Jonas Ogvall på Göteborg & Co
Han höll med om att det var beklagligt men konstaterade att inga inga kvinnliga kockar levde upp till urvalskravet om att ha egen restaurang eller vara restaurangchef/ansiktet utåt på en restuarng. Är det så illa i Göteborg. Finns det inga bra restauranger som drivs av kvinnor? Jag antar att inte caféer haf tillräckligt hög status, annars hade vår cafédrottning Eva Olson gärna fått vara med.
Jag hoppas att Karin på Trägårn eller Millan på Hamngatan startar eget inom kort

vilken kräfta ska vi lita på?

Augusti är de stora kräftestens tid. Aftonbladet (betaltjänst) var först ut, även om jag inte förstår allmänintresset i Lasse Kronérs åsikt om kräftor. Allt om Mat gjorde också sitt test väldigt tidigt men pga låånga pressläggningstider kommer testet först nu. De hade en betydligt mer imponerande jury tryfflad med koklandlagets medlemmar och ledd av rutinerade Gunnel Eriksson. Det test jag var involverad i hölls av SvD och Tasteline och vi blandade fiskhandlare och kockar i vår jury. Ett klokt drag om jag får säga det själv. Lisa Förare Winblad lyckades finna gorgonzolatoner i en kräfta, och fiskhandlarna Nisse och Franck talade så kärleksfullt om kräftor att jag nästan blev tårögd.

Kanske är man klokare på Expressen och DN där det än så länge (vad jag sett) inte gjort något test än. Risken när man gör testet långt i förväg är man testar förra årets produkter och inte de som når konsumenterna i år. Det skulle i så fall kunna förklara varför det är en sådan skillnad på resultaten i de olika kräfttesterna.

De flesta frysta kräftor har en hållbarhet (enligt paket) på tre år. Och koken och kräftkvalitén varierar från år till år.

jag saknar dig Alastair

Olive

Det låg ett nytt nummer av Olive innanför dörren när jag kom hem igår. Olive är det snyggaste matmagasinet som finns. Maten ser både snygg, god och lättlagad ut, när de flesta tidningar bara lyckas med en eller högst två av egenskaperna. Men det senaste halvåret (eller är det längre) känner jag ett stygn av besvikelse när jag bläddrar genom Olive. Tidigare hade jag alltid som tradition att hitta Alastair Hendys artiklar bara genom att snabbt bläddra igenom tidningen och titta på bildkompositioner. Det är ganska enkelt. Alastair är så ruggigt duktig att hans bilder nästan lyser. Allting har gör är genomtänkt, antalet kycklingbitar på tallriken, valet av skärbräda, hur smulorna ligger på duken eller nyansen på porslinet och tapet som naturligtvis matchar på ett mycket diskret sätt. Han är alltså kock, fotograf och stylist i ett. Monster!

Men nu tycks inte Alastair skriva för Olive längre och jag vet inte vad jag ska göra. Egentligen borde jag söka upp honom och tjata mig till att få vara hans assistent i ett halvår. Hm.

jobbets baksida

Efter gårdagens kräfttest har en svag doft av gamla skaldjur dröjt sig kvar över kontoret. Ett lågt pris att betala för att ni ska slippa köpa dåliga kräftor till höstens skivor. Resultatet får jag avslöja tidigast på lördag.

höstens restaurangbudget

2005 spenderade genomsnittssvensken 6 196 kronor på restaurangbesök. Stockholmaren åt för 10 146 kr per person. (I siffrorna ingår utländska besökares krogbesök som står för 10 procent av omsättningen.) (TT)

Undra hur mycket jag spendera på restaurangbesök? Hm.. lunch 4 gånger i veckan á 75 kr i 45 veckor är 13 500 kronor. Lägg ett restaurangbesök i månaden á 700 kr och så något enstaka, kanske två (fast inte alltid i Sverige) för 2500 kr blir 13 400 till. Hm, vilken otäck ögonöppnare.

Alice med sin mamma på stjärnkrog i Champagne
restaurangbesök


postsemestertrauma

Första arbetsdagen efter semestern är otäck. Som att bli innesluten i en våt yllefilt av måsten. För att överleva dagen behövde jag en riktigt bra lunch och eftersom jag befann mig vid Karlaplan på kräftjakt (arbetsrelaterad) lät jag Elverkets restaurang ta avsvar för mitt välmående. Den pocherade koljan med kräftsås var snygg, dyr, tröstande och lite överkokt. Och vad annat kan jag förvänta mig i Stockholm. Någon gång ska jag lära mig att östkusten bara passar för strömming, gös och abborre.

brödhype

Brödet lever ett farligt men spännande liv. När jag var liten tyckte socialstyrelsen att vi tvångsmässigt skulle sätta i oss en farlig massa bröd. Efter millenieskiftet blev det farligt med bröd tack vare herr Attkins och nyligen tycks vi kunna bota alla möjliga krämpor med berikat bröd. Den senaste trenden är att reklambyråerna satt tänderna i brödbranschen, hur kan man annars förklara den här sortens förpackningar?