mitt dyra bokberoende

Det ar svart att halla i punden nar bokladorna i England har hela hyllor fulla med matbocker. Inte kokbocker med trakiga recept, utan faktiska matbocker som handlar om matkultur, matupplevelser och restaurangkultur.

Jag forsoker forklara for mig sjalv att det inte blir nagra nya bocker forran jag slukat alla 21 matbockerna jag kopte i New York i hostas, men av nagon anledning lyssnar jag inte pa min fornuftiga sida just nu. Kanske blir det bara en bok av A.A. Gill eller en tjock lunta om Englands bortglomda matratter. 

en liten oxfordguide

Sakta men sakert upptacker jag Oxfords mattempel.  Pa The Covered Market, mitt inne i stan vid High Street, samsas slaktare och florister med tartkreatorer och bric-a- brac-forsaljare.

The Old Parsonage Hotel, norr om stan pa 1 Banbury Road, serverar stans i sarklass basta frukost. For drygt £10 far du bacon, agg och svamp fran lokala producenter och hemgjord blodpudding, langt battre an nagot du serverats i en svensk bamba.

Just nu ar vi pa vag till Gee’s Restaurant, pa 61A Banbury Road, for att ata nagot som enligt ryktet ar stans basta fisk. Eller som Davids hyresvardinna sa.
”Det ar dyr mat i ett valdigt snyggt victorianskt vaxthus, men jag vet inte hur det smakar.” Jag har lovat att rapportera av ikvall.

Forhoppningsvis lyckas vi aven ta vagen via George and Davis, 52 Little Clardendon St, for att prova en ny glassmak. Har for gasterna sjalva rosta fram nya smaker varje vecka. Kanske har cheddar antligen vunnit. *hoppas*

Fast mest av allt langtar jag efter att nagon ska bjuda in mig pa high table dinner pa Christ Church College. Vi var dar som turister igar och kikade in i den fantastiska salen dar Harry Potter-filmernas matsalsscener spelades in. Jag har atit middag pa Brasenose College, men matsalen dar ar bara halften sa stor. Na, jag far gladja mig at en inbokad afternoon tea pa All Souls College ikvall med Davids handledare. Undra om vi far scones?

ankalternativet serverar vaktel

Ibland händer det att man lämnar Oxfords intellektuella famn lite för tidigt, tar tåget till Maidenhead och taxi vidare till Bray och plötsligt står man utanför The Fat Duck utan minsta bordsreservation. Ja ja, jag har redan skrivit om det här, men om även ni skulle hamna i detta besvärliga predikament någon gång vill jag tipsa om en alternativ restaurang.

Puben The Hind’s Head ligger tvärs över gatan frÃ¥n The Fat Duck och ägs även den av Heston Blumental. PÃ¥ barmenyn hittar du vaktelägg och luncherna är betydligt mer prisvärda än de pÃ¥ The Fat Duck.

England i bilder

Nu åker jag för sista gången i vår över till landet som förstår sig på att:

trycka boktitlar på tekoppar

servera färsk fisk som snabbmat

sälja snyggt förpackad färdiglagad smulpaj

kränga lågprisbönor med svensk etikett i Kwik-E-Marts

, och som bonus, att göra oslagbara ordvitsar.

prima pasta

Det lilla familjeföretaget Martelli i Lari, Toscana har gjort pasta sedan 1926.
De har en tydligt affärsmodell som de är trogna. Spaghettini, spaghetti, penne och maccheroni är allt de gör. Grundarens söner med familjer har tagit över butiken och skulle aldrig drömma om att utöka sortimentet eller ändra den knallgula förpackningen som sett likadana ut sedan starten.

Jens Dolk pratade lyriskt om pastans långsamma torkprocess på fabrikens vind, medan han sålde mig flera paket. Nu har jag provat och de var så goda att jag var tvungen att sprida smaken till mina vänner.

Köpsugen? Besök Cajsa Warg eller Vasastans Ost säljer den också.

skärgårdens listklättrare

Det har tjatats en del om The Fat Duck på den här bloggen på sistone, och då är jag inte ens halvvägs igenom menyn än. Ni har att se fram emot små ekmoln, luriga marmelader och menyn från puben på andra sidan gatan. Just som jag satt och drömde mig bort om snigelglass och bacongröt fick jag ett mail från en av mina favoritkrogar Oaxen.

Så här glada är nämnligen Agneta och Magnus just nu när de har förflyttat sig nio platser uppåt på en av listorna över världens bästa restauranger. Men varför satte fotografen bara skärpan på Magnus?

En betydligt viktigare fråga är när jag ska dit i år och vem jag ska dit med? Några förslag?

 

konsten att äta en strand

Rapport från The Fat Duck:

Knappt halvvägs in i måltiden blir vi serverade avsmakningsmenyns första oätliga, men ack så rara tillbehör. En iPod shuffle i den nya clip on-modellen tryckt med restaurangens namn. Vi uppmanas stoppa hörlurarna (oanvända?) i öronen och lyssna. Öronen fylls med loopat vågbrus och måsskrin och jag börjar leende titta mig runt i restaurangen. Vid bordet till vänster om oss sitter vad som ser ut att vara en lokal familj. De har sett lite obekväma ut från start och familjefadern började inte le förrän han beställt in sin andra öl. De äter a la carte och stirrar förbluffat på oss, som om de undrar om man verkligen får bete sig såhär.

Vi väcks upp ur havsbruset när servitrisen serverar oss ”Sound of the Sea” som bäst kan beskrivas som en ätbar strand. Ett havsskum som hÃ¥ller sig sÃ¥ länge att det mÃ¥ste vara gjort med sojalecitin (eller nÃ¥got annat finurligare), ovanligt smakrik tÃ¥ng och en ätbar sand av skorplikande tapioka.

Rätten kom till efter att Heston Blumenthal utfört ett antal test på Oxford University som visade att ljud kan förstärka smak. Ostron som åts ackompanjerade av havsljud smakade bättre och saltare än de som åts ihop med ladgårdsljud.

Det var inte det godaste jag ätit, men något av det roligaste. The Fat Duck fick mig att le många gånger under avsmakningsmenyn. Var ska jag få min nästa fix?

sexskandalen som aldrig blev

Det är fredag eftermiddag och jag står lutad över min kollegas bildskärm, ditkallad för att ge förslag på vilken bild som ska illustrera artikeln.

– Men den där rubriken kan ni inte ha.
РVad̴?
– Ja men, läs den. Hjälper kocken komma i brallorna.

Saken blev inte bättre av raden under ”Bild pÃ¥ Mia och Mattias”. NÃ¥, nu är rubriken ändrad och Beach 2007 kommer att täcka större delen av Tasteline nästa vecka. Den här veckan satsar vi pÃ¥ Valborg och kanske ett litet demonstationsinstick. ”Plakat pÃ¥ champagne” vore kanske en lämplig titel.

flash Gordon

Visst gör han underhållande och elak tv, men har det inte engelskmännen gått lite väl  långt i hyllningen till mr Ramsay när de tillåter att fler decimeter bokaffärshylla går åt till Gordons rynkade panna.  Han skulle aldrig vinna ANTM med det där begränsade minspelet.

ett vattenhål i konsumtionsdjungeln

Koloni är inte bara ett ljus i Göteborgs klubbmörker det är även ett vattenhål i Siklas köpkvartersdjungel. Koloni Garden ger vila åt trötta ben, goda kakor till hungrande magar och möjligheten att köpa båda plantor och ekologiska matvaror. En livräddare när man gett upp hoppet att någonsin hitta en välsittande ärtgrön sommarklänning.

 

Varför ligger det inte på Södermalm för?

slipad!

Medan knivarna i Tastelines provkök blev allt slöare försökte jag förtvivlat hitta ett bra knivsliperi i Stockholm. Tallriksmodellen fungerade inte längre.


Foto: Jonas Melcherson
Allt om Mat lämnar in sina knivar på Lagamati och betalar 50 kronor per kniv. Det kändes för dyrt. Ett tag var jag lockad att ta med mig 20 knivar ner till Göteborg för att lämna in dem på Muhréns Sliperi på Alströmergatan 2. De tar 25 kronor för vanliga knivar, 30 för brödknivar och 35 för Globalknivar och de vet vad de sysslar med. Men så intervjuade jag årets kock, Tommy Myllymäki, igår och han rekommenderade Slipkliniken. Jag skickade dem ett mail igår, idag på morgonen kom de på besök och hämtade knivarna. 27,50 per kniv + 60 kronor i frakt för att hämta och lämna nästa morgon kändes som hittat. Dessutom erbjöd de oss låneknivar över dagen så att vi inte skulle vara utan. De tar även emot knivar från privatpersoner. Och vill du lära dig mer om knivslipning kan du gå in här.

Kakkvartett

Jag har stött på en triss i kakor på sistonel Först gav Svenskt Smör ut en kakbok av Anna Sjögren (bild) och Malin Söderström.

Sen hittade jag ett mindre kakförråd i skyltfönstret hos Nutida svenskt silver.

Och jag upptäckte att Xoko behandlar småkakor som vore de praliner. En stor låda kostar knappt 400 kronor.

Spaningen skulle kunna utökas till en kvartet om jag räknar in Mia Öhrns senaste kokbok: Klassiska kakor på nytt vis.  Ja, då så! Kakkvartett.

nya frukostvanor

Rapport från The Fat Duck:

Sexton rätter in i måltiden placerade vår vänliga och mycket korrekta matsalsansvariga (?) ett sideboard hos oss och uttalade ett käckt god morgon, vilket fick oss att le, men inte lika brett som om vi fått höra en, för restaurangen, mer unik hälsningsfras. Vi hade sett proceduren vid andra bord tidigare och vi skulle hinna se den ytterligare några gånger innan notan var betald.


Foto: Alice Brax
Färdigpreparerade ägg, stämplade med TFDs emblem, knäcktes i en kopparsauteuse. Kolsyra från en termos hälldes över och det hela rördes samman med en träslev till något som såg ut som äggröra, men egentligen var glass med smak av ägg och bacon.

Foto: Alice Brax
Glassen skedas upp på en rik riddare och serverades med vad jag tror var torkad bacon. Sött och gott. Lite för mycket mastig baconsmak för att hela portionen skulle kännas behaglig, men strålande roligt. Till vänster en mer klassiska engelsk frukost från en annan stjärnkrog. Till höger den berömda (och, ja Niklas, efterfrågade) ägg- och baconglassen.