någon som ska gifta sig?

Jag har skådat den andra sidan av Beirut och jag har funnit den rik. Dess namn är Patchi och jag ville aldrig lämna dess närhet. Åtminstone inte utan 1 kilo handinslagen choklad.

Patchi är en internationell kedja av lyxvaruhus med en libanesisk ägare. Den grundades på 70-talet, men inbördeskriget fick ägaren att starta upp filialer i fredligare länder. Bottenvåningen på Pachi i Down Town Beirut är som en blomsteräng av praliner. Godbitarna ligger uppställda på små podier, som förlovningsringar i juvelaskar. Väldigt likt dessertakademiens behandling av svenska bär. Kronjuvelerna var bröllopspralinerna där varje bit var klädd till fest. Orange, lila, grön, rosa och syren. Med spets, paljetter, små broscher, eller tygblommor. Jag har aldrig sett vackrare godis. Och naturligtvis fick man bara köpa minst ett kilo. Inte ens en matjournalist med en stor och viktig blogg fick köpa enstaka bitar för att fota och skriva om. *Puff*

SmÃ¥tt besviken klev jag in i hissen och trycket pÃ¥ 2 – Celebrations. Här möttes jag av en otroligt trevlig expedit som visade runt mig bland färgsprakande porslin. Hon tittade medlidsamt pÃ¥ mig när jag förklarade att i Sverige är allt porslin vitt. Här fanns verkligen alla färger och mönster pÃ¥ tallrikar och fat. Och inte bara diskret pÃ¥ brämen som i Sverige, utan över hela ytan. Och mycket som matchade. Jag fick lära mig att fuccia var höstens modefärg för porslin. Sen förde hon mig vidare till bröllopsrummet. Det grämer mig att jag glömde frÃ¥ga om brudparen registrera önskelistor, men helt klart gav brudparen bort presenter till bröllopsgästerna, precis som jag är van vid frÃ¥n judiska bröllop. Efter bröllopet kommer babyn förklarade expediten och svepte mig vidare till barnavdelningen. Här var allt hysteriskt sött, och inte ens en barnneutral person som jag kunde göra nÃ¥got annat än le.

på jakt efter graalen nöjer jag mig med Cola

Jag är kluven till Beirut. Min vilja är stor, mina krav på mig själv kanske större ändå. Jag vill se, utforska, förstå, pröva på, vara med. Men det är svårt i en stad som är så mansdominerad. Där jag hela tiden måste vara på min vakt över hur jag ser ut, var jag går och vad jag gör. Kanske skulle jag ha behandlat Beirut som New York. Jag vill absolut till NY, men inte som turist. Därför såg jag till att skaffa ett jobb där och lärde känna staden i lugn och ro. Resultatet blev en het förälskelse, och vi ser till att ses minst en gång om året, NY och jag.

Borde jag inte gett Beirut samma chans? Istället för att dimpa ner 10 dagar mitt under Ramadan och försöka förstå en kultur som jag inte researchat tillräckligt. Jag önskar absolut att jag kunde franska. Det är verkligen språket i Libanon. Eller ännu hellre arabiska. Då hade jag kunnat sticka in huvudet i restaurangkök, fråga vilken den bästa grönsakshandlaren är, eller vilken deras favoritkryddning för hommus är. Å andra sidan har jag lyckats fråga en grisslaktare i Malaysia var han köper sina knivar, så att jag kan skylla allt på språk är inte rättvist.

inga mejeriprodukter


Egentligen borde jag hålla mig borta från mejeriprodukter som kan vara pastoriserade. Från grönsaker och frukt som jag inte själv har skalat, från rött kött, från fågel, från allt som verkar roligt och annorlunda. Plötsligt, och ganska omotiverat, saknar jag Glasgow. Och jag saknar Marks & Spencers. Kanske mest för att de hade individuella kakor.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för inga mejeriprodukter Postad i baka Taggad

jag ska också beställa vindruvor

Samma dag som jag åkte såg jag till att ta min andra Hepatit A-spruta. Nu behöver jag inte vara riktigt så paranoid med maten. Ändå satt jag igår och åt tomatskivor och lämnade kvar skalet. Det kändes ouppfostrat, gränsande till amerikanskt beteende. Men jag vågar inte riktigt lita på att Libanons bakteriestam. Inte än.

Vi satt vid havet på ett litet café. Solen sken, vågorna slog mot klipporna, två män stod ute i vattnet och fiskade. Vi åt hommus, oliver och grönsaker, läse guideböcker och gratulerade varandra till valet av resemål. Lite längre bort satt tre äldre män. De var djupt engagerade i ett parti back gammon, skrattade, puffade på vattenpipa och åt av klasen druvor som låg på ett fat. Jag vill också vara en gammal man som beställer in druvklasar och spelar brädspel med mina vänner. Istället är jag en turist som beställer in hommus, inte äter upp mina tomatskal och dessutom sticker näsan djupt ner i guideboken. Vad gick fel?

mellanlandningen

Jag kände mig tveksamt till den billiga flygbiljetten som skulle innebära att vi mellanlandade i Prag på väg till Beirut. Att spara pengar är likställt med ett sextimmar langt stopp innan vi tar nattflyget mot Mellanöstern och anländer 2.30 pa natten. Jag är fortfarande tveksam till att anlända mitt i natten, men jag är oerhört glad över att ha fatt tillbringa eftermiddagen i Prag. Gulasch och knödel. Pilsner Urquell för 5 kronor glaset. En liten tesalong som servade Oolong-te med honung med titeln Pass an examination. En kvällspromenad pa Karlsbron. Och gratis internet när jag köper Fanta pa flygplatsen. En lagom övning i exotisk kultur innan vi landar i staden där arabkulturen möter Paris.

Väckte habegär: Tva sma korvar med en senapsklick, allt gjort i marsipan.

kärleken till haggis

På vår matkonferens i Skottland lyckades vår evigt välresearchade andreredaktör Niklas hitta en skotte som kunde recitera den skotske nationalpoeten Robert Burns* klassiska dikt Address To A Haggis. Lite svår att förstå, men med en engelsk översättning förstår man det genialiska med att åtta verser uttrycka sin kärlek till haggisen på.

Fair fa’ your honest, sonsie face, Great chieftain o’ the puddin-race! Aboon them a’ ye tak your place, Painch, tripe, or thairm: Weel are ye wordy of a grace As lang’s my arm.

ENGELSK BEARBETNING
Fair full your honest, jolly face,
Great chieftain of the sausage race!
Above them all you take your place,
Stomach, tripe, or intestines:
Well are you worthy of a grace
As long as my arm.

Resten av verserna kan ni läsa här.

*Och det var Burns som skrev Auld Lang Syne

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för kärleken till haggis Taggad

i tryffelsmöret

Bara för att jag är matjournalist innebär det inte att jag ständigt har kylen full med godsaker. Ofta är det väldigt tomt i min kyl. Åtminstone på saker som man kan äta. Men ibland hjälper det att vara i matbranschen. Som när smöret tog slut, och jag trots det kunde fiska fram ett tryffelsmör från Leijontornet och bre på mackan. I sådana lägen är det dumt att klaga.

att dricka mynta

Oktober har knappt presterat en enda frostnatt hitills. Åtminstone har minusgraderna inte hittat till min södermalmska söderbalkong än. Trots det valde jag att skörda min mynta förrförra helgen. Odlingen var ganska imponerande. Den innehöll såväl ananas-, äpple-, eau de vie-, peppar- som chokladmynta.

Utmärkta baser till romdrinkar tänkte jag, och kände mig plötsligt väldigt glad. Ett välformulerat mail senare satt jag och drömde om att hela min lägenhet skulle fyllas av människor med mynta- och romstinna glas. Och jo då, åtminstone var det knökat runt köksbordet.

Att göra myntadrinkar är ganska arbetskrävande. Till äpplemyntadrinken hade vi ett arbetslag som rev äppple, ett annat som skördade och finhackade äpplemyntan, ett tredje som pressade stora mängder lime. Vi gjorde rejäla satser så att alla skulle kunna prova alla obskyra sorter. Daniel pudrade modigt i stora mängder kanel i äppledrinken vilket höjde den flera steg på den smakmässiga pinnen.

Sen har jag vissa minnen av att ha tagit mina älskade chokladflisor från Cacao Sampaka för att smälta ihop med vatten och rom till någon sorts chokladmojito utan lime. Den var smarrig, men lämnade efter sig ganska svårdiskade glas.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för att dricka mynta Postad i dryck Taggad

sprit i påse

Jag känner mig upprörd men road när jag märker att Ryan Air säljer sprit i påse.

Skrivet av Kommentarer inaktiverade för sprit i pÃ¥se Postad i dryck