fett och etikett

Rapport från The Fat Duck:
Men vad var bäst då, Alice?
Jo, Karin, av alla 17 rätter som jag åt är det smöret jag minns bäst. Det kom i konformade uppenbarelser från Bretagne och fanns i smakerna saltat och ickesaltat. Att det var opastoriserat fick det att smaka av butterscotch, bäst översatt med bränd smörkola, och det var en lätt beroendeframkallande smak.

När desserten närmade sig insåg jag att smöret snart skulle dukas av och jag frågade vår rara franskbrytande servitris om jag kunde få med mig resten hem. Hon såg lätt chockad ut och gick för att fråga sin överordnade.

En man i kostym uppenbarade sig. Med händerna sammanknäppta förklarade han det omöjliga i att transportera smöret.
– Riktigt varma dagar hinner smöret ibland härskna redan här i matsalen. Du skulle inte bli glatt överraskad när du packade upp smöret efter resan in till London.

Och eftersom jag är en väluppfostrad person nickade jag och försäkrade att han naturligtvis visste bäst. Men någonstans inom mig skrek en röst efter mer smör och önskade att the Fat Duck var en delibutik som sålde fryst smör i små kylväskor istället för en restaurang med gastrokemiska ambitioner.

Läs mer om smörförälskelse hos Lisa.

4 kommentarer

  1. David

    Med tanke på att de kan förse gästerna med tumnagelstora iPods (nåja) borde inte frysväskor lagom för en smörklick vara en orimlig begäran, kan man ju tycka.

  2. Alice

    Eller Nordpolen så att jag hade kunnat fryskrympa en hel årskonsumtion av smör och ta med mig hem.

  3. Pingback: Brax on Food » Blog Archive » white or brown?
  4. Pingback: Brax on Food » Blog Archive » den stora smördrömmen