när mat är som värst

Lunchmöte

En av de fulaste meningar jag vet är ”vi kan väl ta en jobblunch?”.

På tok för sällan rör det sig om en wallenbergare på Grodan med en efterföljande brainstorming över en macchiato. Istället förväntas jag byta min lunchrast och drömmar om varm mat mot en inplastad baguette med tveksam fyllning inmundigad i lysrörsbelysning och föra samtal med munnen full av mat.

Men till dagens workshop har jag ingen anledning att klaga: klyftpotatis, tzatziki, bulgursallad med kantareller och lite misshandlat nötkött på spett. Och jag kunde till och med hålla tyst och låta andra prata medan jag åt. Varför kan inte alla luncher se ut så här?

Notera besticken till vänster i bild. De ser ut som metall, men de är i plast. Ser alldeles galet äkta ut.

3 kommentarer

  1. Måns

    Jag åt en bra jobblunch på Spring i dag, med P. Kolja. De finns. Precis utanför mitt jobb. Vi knäckte en nöt också, så vi jobbade.

  2. Oskar

    Synd, En jobblunch för mig är alltid Willy Olsson eftertr. eller Prinsen och en kaffe på det på Sosta. Du borde hänga på.

    Gillar din blogg annars.

  3. Alice

    Oskar, om det är så en jobblunch ser ut hänger jag gärna på. Men kan man bara hänga med på jobbluncher, försvåras inte själva jobb-delen då?
    Måns, det förvånar mig inte ett ögonblick att du ser till att ha jobbluncher som inkluderar kolja. När tänker du förresten bjuda hem mig på middag?