Framtidsplaner och förhoppningar ligger spräckta såsom en durian delad i tu.
Inte ens Lisas och min lyskraft lyckades hålla samman trojkan. Framtida glädjestunder får fyllas med annat än frukt. Delta gärna i den kollektiva sorgen genom att dricka gravöl (Kriek) på måndag kl 20.00 på Akkurat.
Extra plus för svart florhatt dekorerade med svartavinbär.
VÃ¥r Finaste Fil. Vad menar Arla egentligen?
NÃ¥, det kanske var en retorisk frÃ¥ga, men VFF är ett utmärkt exempel pÃ¥ en nyhet med det klämmiga namnet registrerade KRAV-ingrediensprodukter. Förkortas det mÃ¥ne ”rKRAVip”? Det innebär att delar av, men inte alla, ingredienserna i produkten är KRAV-godkända. Här är det mjölken, men inte bären som är KRAV.
Här kommer en tämligen oseriös återblick av mitt Oaxenbesök. Semesteralbum snarare än matjournalistik. Det var bra, riktigt bra. Och jag vill dit igen. Men nästa gång tar jag med mig ett stoppur, för jag vill vet hur lång tid det tar för servitören att berätta vad det är vi ska äta. Det rörde sig om mindre levnadsöden.
Det är inte precis så att det bara ligger fyra råvaror eller smaker på varje tallrik. På Oaxen lyckas man inrymma ett mindre samhälle i varje servering. Låt mig exemplifiera:
Jag sitter och väntar på nästa rätt som är sjötunga. Sjötunga är gott, tänker jag, trevligt med fisk som är platt. In kommer en underskön tallrik med en pyttig bit sjötunga. Hangarounds på tallriken är herr torsk i form av en bacalao, fröken bondböna utsmetad som en puré, gammelgäddan elakt hackad till en moussiline, hans unge älskare råräkan samt en sås på morot och citron.
Det var vackert gott och uppmärksamhetskrävande. Tur att jag fick med mig menyn hem, annars hade jag glömt av minst hälften av allt jag åt. Information overload.
Oaxen är värt en resa. Oaxen kräver en resa, närmare bestämt två timmars transport med lokaltrafik. Tur att SL-kortet räcker hela vägen ut. Vad taxin på vägen hem kostade vill jag inte ens prata om.
Utom på bilfärjan som kostar 10 kronor t&r.
Restaurangbyggnaden var betydligt mindre ståtlig än jag tänkt mig. Men väldigt stilfullt inredd.
Det var inte förrän jag såg maten som jag förstod varför jag tagit mig två timmar utanför Stockholm. Cylindern runt anklevern bildar ett taktilt hinder, sådeles slår jag sönder det med ett kvickt slag med kniven. Ah, befriad anka!
En sjurätters avsmakningsmeny innebär i verkligenheten hela tio rätter, så i halvlek gav vi oss ut på upptäcktsfärd i örtagården, kärleksfullt uppbyggd av Agnetas mamma.
Vinerna har förstås vinlusen haft mer ork att skriva om. Här sniffar jag på Bröderna Lurtons vin med tydlig doft av nejlika.
Den roligaste spaningen som kan göras efter ett Oaxenbesök är att gelé är på väg tillbaka. Hurra! Det fanns även ett fantastiskt stoutgelé och sylta inbakad i gelé. Väldigt anglosaxiskt. Sen är det alltid kul med tjusig blodpudding, och när det finns en riktigt bra tekultur på krogen. Villa Pauli däremot har tepåsar.
10 rätter är mycket mat. Att sova på pendeln hem kändes väldigt lockande. Och så blev det också.
Och för att vara lite mer exakt så åt vi, utöver tre amuse bouche(r) (som bara är ett finare ord för gratis smårätter) följande rätter:
* Strömming â€Frescas†med kräft- och spritärtspuré i
rättiksravioli samt kaviar på maltbrioche med stoutgelé
* Halstrad pilgrimsmussla med krabba i polentakräm,
rostade nötter och rökt spetskål serveras med en
skaldjur- och rödvinsreduktion
* Anklever i spröd kanel- och kardemummacylinder
med rostade solrosfrön och kalvsylta med sultanrussin
i muscatvin samt rabarberterrin
* Sjötunga bâcalao med bondbönspuré, mousseline med
rå räka, samt rostad morot- & citrusjuice
* Dilammsbog bakad med piplök serverad med kantarell-
duxelle, fänkålspuré och karamelliserad blodpudding
* Karamelliserad potkäse på getost, Oolongkokt
palsternacka med raclette från Flen på Oolongbrioche
och palsternacksmarmelad
* Hallon- och limechutney med grön tomatglass i pestino
och vinbär i pärongelé, samt yoghurtfärskostmousse
* Konfekt
Borde köpas, borde spelas.
Vi provar champagne. Bollinger Special Cuve för att vara exakt.
A känner oxiderade äpplen, tankarna går åt förrutnelse och Peter Greenaway-light. Men också en överton av Maria Carey-video.
D känner genast igen doften. En tydlig ton av elevator. Maskinen som transporterar hö mellan hölasset och höskullen. Naturligtvis uppblandat med toner av hödamm.
Domori, Pralus, Pierre Marcolini, Michael Cluizel och Valrhona är alla bra exempel pÃ¥ bra tillverkare – hittar rätt gör man nog bäst genom att pröva och hitta sin egen favorit.
Favoritchokladen just nu är Domori Porcelana, den är mjuk och fin. Och vill man pröva något riktigt kraftigt med en hemtrevlig ton av stall och gödsel finns ju alltid en Pralus São Tomé i skåpet.
En del bra recensioner finns på 70%. Och slår chokladbehovet till i Göteborg är detta bästa botemedlet.
Gästbloggare: Jakob Schlyter kan laga nätverkssäkerhetsluckor med ena handen och praliner med den andra.
Varför hyckla? Finns det en chokladrelaterad produkt som svenska folket kan tänka sig att leva av resten av livet så är det inte kvalitetschoklad. Det är kladdkakan. Jag tror att den slog igenom på 80-talet. Åtminstone minns jag själv tydligt de första gångerna som jag bakade kladdkaka. Smälte smör, rörde ner kakao med en smörkniv. Det fick ju inte vispas.
Kärleken till kladdkakan består. Så mycket att det tom kommit ut en bok med bara kladdkakerecpet. Det är Mia Öhrn som kommit på den genialiska idén att fylla en bok med 32 olika varianter av svenska folkets bakfavorit. Hon har fattat grejen, och fått en försörjning på kuppen. För kladdkakor tillhör de få kokböcker i Sverige som faktiskt har gett en hyfsad inkomst åt författaren. Nu försörjer hon sig på att skriva böcker (lyllos) och kom precis ut med en bok om godis.
Sju sorters kakor däremot tycks aldrig ha förstått kladdkakans storhet. Trots att den i dagarna kom ut med ytterligare en nyutgåva, den 87:e i ordningen, finns det fortfarande inget recept på kladdkaka.Mellan kejsarkronor och klenäter gapar det oroväckande tomt i indexet, och chokladkakorna har andra tillägg som fin-, apelsin- eller mormors-. Följer provkökets Birgitta Rasmusson verkligen de olika kaktrenderna lika noggrant som det hävdas i pressmaterialet?
Det finns idag en jobbig glorifiering av mörk choklad med högt kakaohalt, och en ännu märkligare korrelation mellan procenthalt och kvalité. Ju högre ju bättre. Så fort folk börjar prata choklad med mig väcks mitt begär för fazer blå. Fortsätter konversationen mot 98%-ig choklad börjar jag fantisera vilt om fazer röd. Mmm extra ljus.
Lyssna på sanningen och lyssna noga. Choklad blir inte bättre av att vara kakaostinn, utan av att vara kärleksfullt framtagen. Det är fabrikanterna som äger sina egna plantage, som betalar extra bra för sina bönor på vilkor att de blir fermenterade efter deras önskemål, som bryr sig om fuktighetsgraden under bönornas transport över Atlanten, som ser det som en tillgång att skörden varierar beroende på väder och säsong och som rostar, conchar och tempurerar sin choklad med fingertopskänsla som ger den bästa chokladen. Om de även tar miljömässigt- och socila ansvar i odlingslandet känns det ännu bättre, men mer i själen än på tungan. Vilka märken som uppfyller de här kraven hoppas jag att Chokladakademiens Gbg-representant tänker svara på senare i veckan, eller hur Jakob?
Roald Dahls Charlie and the Chocolate Factory och Charlie and the Glass Elevator var min barndoms favoritböcker. För att fira Hollywoods goda smak att låta Tim Burton filmatisera den vackra sagan om chokladfabriken och låta den ännu vackrare Johnny Depp spela huvudroll, satsar jag på choklad hela veckan. En chokladvecka helt enkelt, en idé ogenerat snodd från Filmomatens zombievecka. Jag är övertygad om att dagarna som är kvar innan filmen har premiär kommer att kännas kortare om man fyller huvudet med choklad. Naturligtvis ska ni ta mig på orden.
Förvänta er ljuv läsning om kladdkaka, temperering, Dolmori, ganche och Jan Hedhs händer.
I dörren till fikarummet möter jag forskarassistenten A. Han har ett paket Start i ena handen och matar sig själv med den andra. Det rÃ¥der inget tvivel om att han när han nÃ¥tt botten kommer att hälla i sig resten av innehÃ¥llet och antagligen ställa paketet i bokhyllan. Det rÃ¥der inte mycket tvivel om att hans bokhylla till hälften är fylld med tomma Startpaket. ”Lunch?” frÃ¥gar jag. ”Äter müsli, helt enkelt” svarar A.
Gästbloggare: David Bengtsson återfinns på Lunds universitet och är en av få doktorander som kan skapa filosofi av pepparkaksdeg
Daniel och jag har två platser över på vårt bord på Oaxens Skärgårdskrog. Vill någon följa med? Nästa lördag, alltså 10 september.
Mor med barsk röst från spisen: Men de här abborrefiléerna är ju inte ordentligt byxade.
Förorättad dotter: De är de visst.
Brittiska tidningen Olive är matrubrikernas mästare. De vågar ta ut svängarna lite mer än storasystertidningen BBC Good Food. I Olive kan man bläddra upp en nytt uppslag och mötas av orden Your cheatin’ tart och ett tillhörande reportage om pajer.
Rise and shine om muffins
Italians do it better
Code red om tomater
Frozen assets om glass
In favour of flavour
Eat shoots & leaves (syftandes på boken om kommatering, och bladgrönt)
A bit of fluff med ingressen Airheaded mousses, fluffs and fools are the trophy wives of the puddings world. But damn, they sure taste good.
Scarlet fever om jordgubbar. Niklas, kan inte jag få ha det på näst års jordgubbsjobb? Fast skarlakansfeber låter inte lika flådigt.
Aroma therapy om ljuvligt doftande desserter
Ice in a slice om parfait
Love a duck
Boxing clever om annandagjul
Chop chop om fläskkotlett
Dessutom har kocken Gordon Ramsey har en egen avdelning som heter Flash Gordon.
SÃ¥ vilka rubriker borde vi ha i svenska mattidningar?
Jag funderar åtminstone på mat som ska matcha Bob Hunds
Nu är det revolution på gång
och
Ex-kex
Hur man gör en riktig Vodka Martini i typisk New York-stil enligt Susanne Ljung
Bort med mätglaset och fram med shakern som man fyller med isbitar
Och så en flaska vodka förstås.
Häll i vodkan och räkna till sju. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.
Och så Noilly Prat. Bara några få droppar.
Och skaka.
Häll i glaset.
