GB: Spoil your Appetite

I sin nya bok ”the Gospel of Food” hänvisar Barry Glassner till en studie gjord på sjuttiotalet om näringsupptag hos thailändska och svenska kvinnor.

Studien visade att de thailändska kvinnorna, som hade smak för, och vana av, thailändsk mat kunde utvinna mer än femtio procent mer järn från en given thailändsk rätt än svenska kvinnor, som inte uppskattade maten.

Den omedelbara slutsatsen tycks vara att vi kan utvinna mer näring ur mat som vi gillar än mat som vi inte gillar. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt mat vi gillar, och uppmärksamhet sätter igång de processer som gör oss beredda att ta emot näring.

En annan slutsats är att det är bättre, till en viss gräns, att äta onyttig mat vi gillar än att äta nyttig mat vi gillar. Eller snarare: vi bör gilla den mat vi äter, och ju nyttigare den mat vi gillar är, desto bättre.

Men man ska inte dra för hastiga slutsatser av en enda studie (är jag fortfarande naiv nog att försöka uppmana). En mängd frågor tycks fortfarande öppna:
Är inte misstänksamhet också en form av uppmärksamhet? Tar vi upp mer av de skadliga ämnena i den mat vi gillar? Motverkar vi medicinen om vi blundar och tänker på något annat när vi snabbt häller den i oss? Värderar vi maten vi äter, så att vi sedan sänder signaler till matsmältningen om hur den ska hantera det vi just åt?

Gästbloggare David Bengtsson är då och då vänlig nog att läsa igenom böcker som jag borde läsa men bara inte orkar.

8 kommentarer

  1. nyfiken

    Utan att ha läst boken, hur kom själva ”gillandet” av maten in i bilden? Intuitivt ligger det ju närmast att tro att kroppen lär sig att ta upp näring ur den mat man äter varje dag (dvs thai-mat för thailändska kvinnor).

  2. David

    Bra fråga, och vettig intuition. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte fått tag på studien ifråga, så jag har inte gjort den granskning jag normalt sett gör innan jag skriver någonting. För att skilja på ”gillande”-effekter och habitueringseffekter krävs en mängd undersökningar, så det här är spekulation från min sida: Vana är en tidsödande och kostsam process, medan gillande är en omedelbar positiv utvärdering. I regel förekommer gillande när vi vänjer oss, så båda processerna är förmodligen viktiga här, om dess effekter ens går att skilja åt. Vilket är viktigast för närningsupptagningen?
    Hur såg våra evolutionära villkor ut? Mat var en bristvara, så det gällde att få ut all näring som gick ur de saker som fanns. En snabb utvärdering består av gillande medan gifter smaker dåligt. Samtidigt kan vissa gifter vara förädiska, så försiktighet kan vara klokt. En kort-tids och en långtids effekt, alltså? Jag vill läsa fler undersökningar! Vore det inte jätteintressant t.ex. att se om vi får ut lika mycket näring ur mat vi är vana vid och gillar som mat vi är vana vid och uttråkade av?

  3. Jessica

    Jag har rätt återkommande en bisarr diskussion med min far på temat svält. Han växte upp under brinnande världskrig i Tyskland och i efterskedet av det. Mat var i alla delar en bristvara, tidvis tangerade det svält. Man åt vad som fanns, fanns det ingen levde man med det också. Men till slut dör man om man inte får mat.
    Vår diskussion, fars och min, går ut på att han anser mig bortskämd i allt detta överflöd. Jag har aldrig tvingats (tack gode gud) till de uppoffringar han tvingades till i späda år.
    Jag tror att människans ämnesomsättning är mer klurig och trixig än att den kan reduceras till GI eller den här studien som låter en smula ja, förlegad för att uttrycka sig försiktigt. En del av vårt problem i i-länderna idag är ju välfärdssjukdomar. Kroppen sparar för mycket för att ha kvar i händelse av svält.
    Min far teoretiserar att jag inte skulle äta stekt ekorre om det blev svält. Än mindre att jag skulle ja, preparera den från början till slut. Och mitt svar blir, varje gång, att i nuläget nej. Men så har jag aldrig befunnit mig i ett läge där jag har svultit. Jag sätter alltså en peng på att när man väl svälter så äter man vad som helst och kroppen omsätter detta rent näringsmässigt så väl som någon annat, oavsett om man gillar det eller inte. Det är sekundärt. Överlevnad kommer först.

  4. David

    Jessica: Studien (som jag alltså inte har läst) tycks ju inte hävda att gillande är den ENDA faktorn som avgör näringsupptagningsförmågan, det vore onekligen förenklat och dessutom uppenbart falskt. Vad den pekar på är att det är EN faktor.
    Det verkar ju också som om vi har en tendens att gilla vad vi får om mat är en bristvara. ”Hungern är den bästa kryddan” osv. vilket för att spekulera ytterligare tycks tyda på att gillande faktiskt har den funktion studien pekade på: att ställa in kroppen på att få ut maximalt med näring.

  5. Jessica

    Men i såna fall så fyller, egentligen, gilla ingen funktion. Vem gillar att äta barkbröd om man inte måste. Det är klart att kroppen rent näringsmässigt suger ut vad den kan ur den näring den får.
    Men säg att man säger åt en svensk kvinna eller vem som helst att nu är thai allt du får. Då har man inte så mycket val. Om jag FÅR välja så är det klart att jag väljer. Får jag inte välja så får jag inte välja. Även om jag inte får välja så kommer kroppen att åstadkomma samma sak i längden. Den kommer att utvinna så mycket näring som möjligt även om maten inte är den jag skulle ha valt till att börja med.

  6. David

    Men vad studien visar är just att det inte är irrelevant om vi gillar det vi äter. Det fanns i det här fallet en stark korrelation mellan att gilla maten och förmågan att utvinna järn ur den (som jag nämnde är det dock oklart om gillande-effekter och habitueringseffekter skiljts åt här).
    Om du informerar försökspersonerna om att den mat som nu erbjuds är den enda som de kommer att äta under en längre period, kommer då de som gillar maten kunna utvinna mer järn än de som ogillar den? Det försöket har, så vitt jag vet, inte gjorts, men det skulle inte förvåna mig om det var så.
    Vilken attityd vi intar till inkommande stimuli påverkar hur denna stimuli processas, oavsett om det gäller mat eller inlärning. Det är mycket möjligt att i nödsituationer, kroppen kan förbikoppla attituderna och maximera näringsupptagningförmågan ändå, men i normalfallet verkar det rimligt att dessa två komponenter samarbetar.
    Man kan också fråga sig om det är gillandet som orsaker en bättre näringsupptagning eller om det tvärtom är så att ökad näringsupptagning orsakar gillande. Som så ofta i biologiska system är det förmodligen inte en sekvens utan ett nätverk med återkopplingar, så båda typerna av påverkan sker, skulle jag gissa.

  7. Jessica

    Nej visst måste habitueringseffekter spela en stor roll. Första gången jag åt en durian tänkte jag aldrig mer och nu, jag är mycket förtjust i durian.

    Jag läste en artikel om hur kryddningen i Indien fungerar antiseptiskt, ju längre söderut (ju varmare det blir) desto kryddigare blir maten av kryddor som fungerar naturligt bakteriedödande. Med tanke på svenskt klimat är chili inte det vi behöver, här behövde man kunna spara mat för långa vintrar istället.
    Jag har förlagt artikeln nu.