När jag besökte Palmers hittade jag en underbart pedagogisk uppställning av champagneflaskor. Alla storlekar utom piccoloflaskan är uppställda på rad. Längst till höger två halvflaskor, följda av två normalstora flaskor, sen följer Magnum (1,5 liter), Jeroboam (3 liter), Rehoboam (4,5 liter), Methusalem (6 liter), Salamanazar (9 liter), Balthazar (12 liter), Nebuchadnessar (15 liter). Synd att Ryan Air inte tillåter mer än 15 kg incheckat bagage utan överviktskostnader, synd att Palmer bara undantagsvis gör god champagne. Synd att jag inte är inblandad i någon sport som sponsras av champagnehusen, Formel 1 eller så.

Känns flasknamnen kluriga att komma ihåg kan jag rekommendera en ramsa utlärd av vinföreningen Why no Wine. Man Jagar Rätt Mycket Sill Bortom Norge

Jag är fortfarande inte tillräckligt bra på att spotta ut vin. Och då menar jag inte att jag mycket hellre sväljer utan snarare på att inte fläcka ner mina kläder när vinet i min mun ska skickas ner i spittoonen. Det finns något ologiskt sofistikerat med att lyckas få en tunn men koncentrerad stråle vin att träffa en på golvet stående hink ur en upprätt position. Och så ska det låta smatt när vinet träffar hinken. Smatt! Nu ska jag hem och prova med en hink i duschen.

Matsalen från 1802 tillhör Moëts represenationslokaler och ligger i Reims, Champagne. På väggarna finns guld, på tallrikarna finns guld, på borden står blommor i märkliga vaser och därtill kan jag sitta och titta på mig själv i de många speglarna. Det var en minnesvärd måltid.
Bredvid mig sitter U. Han river sin kuvertbröd i tu, doppar näsan i det och utbrister ett mmm. De tommar tallrikarna framför oss lyfts bort och ersätts med djupa skÃ¥lar fyllda med pilgrimsmusslor och kaviar frÃ¥n Bordeaux, Caviar d’Aquitaine. I Frankrike tycks det lika oanständigt att visa bordsduken naken utan tallrik, som det i viktorianska England var att visa upp pianoben utan kjolar. Och därför har servitörerna lärt sig detta dubbelgrepp som aldrig lämnar bordsduken utan tallrik. Om förrätten kan jag bara säga Ã¥h, Ã¥h och tillägga att jag drack Dom Pérignon 98 ur Magnumflaska till.

Till huvudrätten serverades en Moët Millésime Vintage 98 rosé i Magnumflaska. Jag känner mig för dåligt påläst för att veta om man färgat in Champagnen med saft av blå druvor (för det får man faktiskt göra i just Champagne). Vinlusen, tack för ditt inlägg i kommentarerna. Vi åt kött till, kan det ha varit lamm. Min bild av salladen är betydligt klarare. Beska blad av endive och frissé med en syrlig dressig.
– Syran i dressing drar ner chardonnaysyran i vinet och tar fram sötman och smakerna från de röda druvorna, förklarade U pedagogiskt och jag antecknade flitigt. Samma vin fick vara kvar i glaset när det var dags för ostar och nästa vinsanning.
– Man kan inte annat än underkänna kombinationen rödvin och ost.

Måltiden avslutades med en ananasparfait och ett sött litet vin som heter Moët Nectar Imperial Sec och vi började diskutera huruvida Frankrike är den sortens land där det är hövligt att lämna lite kvar på tallriken, eller tallriken borde barskrapas. Min välfyllda mage lutade åt det första alternativet och jag valde att lyssna på henne.

Tur att J stod bredvid mig när jag skrev ner champagnerna, annars hade jag aldrig fått till stavningen.

En massa viner ekfatlagras. Varför är det så?
Dels för att sådana som jag, som började dricka vin mha Jacob Creeks Chardonnay och blivit beroende av vaniljsmörighet, ska bli nöjda. Men också för att kraftiga och sträva viner ska blir lite mjukare och fylligare.

Det finns tre sätt att få ektoner i vin:
1) lagra vinet i ett ekfat, ett nyttillvekat ger mer smak än ett begagnat
2) häll ner ekflisor i vinet (en nyavärlden grej)
3) använd druvor som ger en naturlig ekton. Jag minns inte vilka, men jag vet att jag har känt tydliga ektoner i stålfatslagrade viner.

Beroende på var eken växer ger den olika mycket eksmak. Här följer topplistan:
1) spansk
2) amerikansk
3) fransk
Bubblare: öststatsek

Oj, nu kom jag upp i varv och måste lägga till ytterligare ekfakta. Fransk ek är rackarns dyr. Ett enda fat (225 l)kostar upp mot 5000 kr. Tur att de återanvänds! Anledningen att de är så dyra är att man bara får ut två fat per träd eftersom fransk ek måste klyvas snarare än sågas. Läs mer hos pålästa Britt på hennes sida BKWine.

Man plockar upp en del under en resa i Champagne, som att:

* 20% av champagneproducenterna står för 80% av produktionen och att de andra 80% av producenterna står för 20% av produktionen

* Krug är varldens bästa Champagnehus, såvida man inte är hiphopare för då är det Cristal som gäller.

* I november är det rea i Reims vinbutiker, turisterna har åkt hem och vinrankornas blad vackert färgsprakande.

* Vinhusen har köpt upp mark i södra England, där är de geologiska förhållandena liknande (krita) och om medeltemperaturen fortsatter att stiga kan det bli ett lämpligt ställe att odla champagne på i framtiden.

* 1 kg druvor från ett grand cru-lage kostar 4.90 euro/kg. Till varje flaska går det åt 1,3 kg druvor.

* Champagneflaskor har konkav botten för att minska explosionsrisken.

* 70% av all champagne konsumeras i Frankrike, men av kvalitetschampagnen ar det betydligt större andel som exporteras till andra länder.

Samtal på Säve flygplats inför resan till Champagne:
Om man får en son ska han heta Pol Roger.

Ulf Wagner kommer precis från invigningen av systembolaget i Nordstan som fått en vinkällare. Han är lycklig, gränsande till lyrisk över utbudet och det låga påslaget på bra viner, jämfört vad det kostar i resten av Europa.

Romanée-Conti 2002 som släpps på måndag kostar runt 12000, frågan är om man kan sälja flaskan till någon senare bak i kön för 15000?
Årgången är enligt Ulf en strålande årgång för de vita men inte för de röda.

Folk börjar vända sig om när det tals om viner för 7095 kronor och det börjar bli dags att dra sig mot säkerhetskontrollen.

Igår hemkommen från Beirut med en frukost i Prag.
Idag Göteborg.
Imorgon Ryan Air mot Champagne.

Oj, vad jag egentligen längtar hem till min lägenhet i Stockholm.