tack snälla Pelikan!

Så fort jag kom hem från Oslo drabbades jag av magsjuka, först ville jag skylla allt på 7-elevens vegetariska pan pizza som ingår i min standardkost, men när ilskan lagt sig fick jag erkänna att det nog var en vanlig bacill. Det är inte roligt att livnära sig på socker- och saltlösning när grannarna stekar potatis och bacon, och jag har aldrig tidigare haft tid att reflektera så mycket över just hur goda dofter det blir när potatis steks gyllene och frasigt i bryt och nötigt smör.
Andra sjukdagenskväll var en söndag, så jag staplade iväg till kvällsgudstjänst och tillhörande krogbesök på Pelikan.
– Kan jag bara få potatismos, frågan jag servitrisen på den fullsatta restaurangen.

Hon såg inte glad ut. Men jag såg sjuk, på gränsen till utmärglad ut. Tänk er själv, en matjournalist som inte ätit på två dygn! Jag äter, alltså är jag. Jag kände mig lite usel när jag satt med mitt mos och mitt vattenglas, och fick in en nota på 45 kronor. Det är i sådana lägen man betalar mycket i dricks. För det är precis lika jobbigt för servitrisen att servera dig vatten som öl, lika mycket jobb att bära fram en 75-kronorsrätt som den 169-kronors. Ta inte det där med procent så allvarligt, fundera ut vad en trevlig summa kan vara istället. Och det är när slutsumman är låg som du har råd att vara frikostig.