julmustberoende

Foto: Ljudforskare Mattias Rickardsson
Julmust är min stora decemberlast. Från att resten av året leva av mineralvatten, mjölk och petroleumstinna vita viner går jag när julen närmar sig över till att dra i mig upp emot 1,5 l julmust om dagen. De dagar jag orkat släpa hem flaskorna upp för alla mina fem trappor utan hiss vill säga.

När jag jobbade som kock på restaurang Jord hade vi en ranson på julmust. Hur mycket läsk, öl och mat som helst, men bara en flaska julmust om dagen.

Julmust ska tas på allvar. Därför blir jag extra nöjd när Livsmedelsverket testar julmust för att lugna alla glutenintoleranta. Det finns ju trots allt kornmalt i mustens aromämne. Glädjande hittades ingen gluten i någon av de fyra musterna (Stockmos, Spendrups, Apotekarnes och Falco).

en kommentar

  1. lagers tabberas

    Tänk – jag kommer ihåg den där svagdrickan i femlitersflaska med trä-hållare som inför varje jul palcerades under diskbänken hemma i köket och så tappades det över i en tvåliterstillbringare i stengods och ställdes på bordet. Det var världens bästa törstsläckare och den enda svagalkoholhaltiga drycken vi barn tilläts dricka av (märkligt för jag skulle inte låta mina småungar dricka svagdricka). Den betydligt sötare musten är förvisso inget alternativ, men jag såg det så då det är alldeles besvärligt att införskafa svagdricka – görs visst till jularna och andra högtider av ett litet bryggeri i Skåne.
    Så försöker jag släcka törsten md en kall julmust som har fått stå på kylning på balkongen, men törsten släcks inte mer än lite i början, sockret toppar till sig och går som tussar ner i min tilltagande åldersdiabetes och jag anar en liten bismak av kemi som kunde vara naturlig om inte sådana osannolika mängder måste tas fram på så kort tid. Tänk en julmust med riktig kornbeska, maltsmak som är naturlig och inte så förbaskat söt – det vore något det.