Bloggens mest läsvärda kategori. Det är här Alice avslöjar sig.
Bara för att jag är matjournalist innebär det inte att jag ständigt har kylen full med godsaker. Ofta är det väldigt tomt i min kyl. Åtminstone på saker som man kan äta. Men ibland hjälper det att vara i matbranschen. Som när smöret tog slut, och jag trots det kunde fiska fram ett tryffelsmör från Leijontornet och bre på mackan. I sådana lägen är det dumt att klaga.
Egentligen inbillar jag mig att det inte skiljer så mycket mellan maten i UK och Sverige. Men ingenting visar fram skillnader i matkulturer som en hotellfrukost. När jag blickar ut över frukostbuffén är jag inte längre i den internatinella hotellvärlden där jag vaknade i morse, jag är tillbaka i skolmatsalen på internatskolan i Wellington, Summerset. Korvar, knaprig blodpudding, stekta ägg (sunny side up) som simmar i olja, tjocka halvstekta bitar av salt fläsk och ugnsbakade tomater som trots sin röda färg inte smakar mycket mer än det blaskiga tet. Blaskigt te förresten. I Skottland. Känns inte det väldigt fel, eller kanske bara väldigt internationellt gångbart?
Jag brer vita bönor på mitt rostade bröd, vänder längtfullt på miniatyrmarmeladburkarna och känner en ljuvligt varm känsla inombords. Tre hela dagars flykt från surdegsbröd på grovt mjöl, kravmärkta juicer och havregrynsgröt med lingon. Jag ska stoppa i mig stekt inälsvmat tills jag blir fyrkantig, och avsluta allt med en croissant dubbeldoppad i jordgubbsmarmelad.
Att vara pÃ¥ konferens med Allt om Mat är superbt. Länge har jag suktat efter denna stund, under alla lÃ¥nga fikaraster när det har pratats avverkade resemÃ¥l. NÃ¥gon har sagt San Fransisco eller Alsace eller Barcelona eller Sydfrankrike och sÃ¥ har det o:at och a:ats om mÃ¥ltider och tokiga vinproducenter och smÃ¥ smÃ¥ restauranger med fantastiska desserter. Och hur mycket jag än har kämpat med att vara väluppfostrat vuxen har jag inte kunnat hindra den vÃ¥g av kunskapslysten avundsjuk som vält upp. Jag hade ocksÃ¥ velat äta för mycket, upptäcka nya viner, somna vid matbordet, missa bussen och knappt komma med flyget pga all flaskrelaterad övervikt. Vid närmare eftertanke har jag gjort allt det där, men inte med mina kollegor. Men jag räknar med att komma ikapp med den här resan. Och om ingen annan gör det, kommer det vara jag som nästa vÃ¥r tar upp trÃ¥den med ett kommer ni ihÃ¥g i Glasgow…
Vad är det där för någon snygg kock, undrar kollegean när hon kliver in på mitt rum och ser bilden på min skärm.
Frågan är berättigad. Mikael ser oförskämt bra ut när han, iförd kockkläder, sitter avspänd vid ett dukat bord på Fiskekrogen. Att Åsa fotat honom gör inte saken sämre. Köp Allt om Mat nr 01/06 för att se, riva ut och sätta upp på väggen.
Och nej, jag får inte publicera bilden här.
På måndag blir det provning av Château Musar hemma hos mig. Jag har renskrapat systembolagets magra sortiment. Fast sen snubblade jag över ett riktigt guldkorn. En 89:a. Nu gäller det att hålla i plånboken så att jag inte shoppar upp hela resakassan på libanesiska viner innan jag ens kommit till Libanon. För jag har väl berättat att jag ska dit? Fredagen 21/10 åker jag dit för tio dagars matätande, inhemsktvinsmakande, brödknaprande, medelhavsbadande och basarirrande. Känner jag mig modig (dumdristig) blir det också en visit i Damaskus. Chansen är hög.
Och självklart researchar jag precis lagom inför resan. Jag har sett Zozo, som jag tyckte jättemycket om, och nu en vinprovning. Mycket mer tror jag inte behövs.
Och vi har fortfarande glas och sittplatser över, sÃ¥ om nÃ¥gon vill vara med och dela vinkostnaderna pÃ¥ mÃ¥ndag…
Jag borde naturligtvis inte hänga ut journalistkollegor på nätet, men det här interna massmailet har fått mig att le hela förmiddagen. Och nu undrar jag, som inte är så barnvan, om man brukar ha med sig 1 1/2-åringar till jobbet?
Är det någon på Sveavägen som har ett barn mellan 1 och 2 år med sig till jobbet i dag? Vi skulle helt kort behöva låna telningen till en plåtning i barnstol.
Det händer alltför sällan att människor tror att jag är ofelbar. Varför är det så?
Däremot utsätts jag ofta för omgivningens gloriferande över mina matvanor. Därför kändes det lämpligt att outa mitt kylskåp.
Är det inte en alkoläsk som gömmer sig högst upp i högra hörnet?
Notera gärna den totala avsaknaden av grönsaker (de ligger naturligtvis i rumstemperatur), mejeriprodukter, kött, fisk eller något som skulle kunna utgöra grunden till en riktig måltid. Däremot återfinns livräddare som fond, belgisk öl, blåbärssoppa, divers sylter och champagne. Vad gör man när man har för mycket öppnade champagneflaskor i kylen? Sorbet?
Minns svenska barn vad de åt till lunch? Idag? Frågan väcktes av
Annika Unt som är dietist och gjorde en trendspaning kring vår kärlek till den svenska husmanskosten. Hon berättade att en lärare hade gått runt på skolgården på eftermiddagen och frågat eleverna vad de åt till lunch. Ingen hade kommit ihåg. Inte ens frågan om det var kött eller fisk gick att svara på. Det visade sig att matsalen (eller bamba som vi göteborgare säger) serverat sjömansbiff. En rätt med ett tämligen oklart namn. Kött, fisk eller mittemellan.
Har ni tillgång till några barn? Kan inte ni fråga dem om de minns vad de åt till lunch. Jag måste ta reda på om minnesluckorna beror på att maten inte är minnesvärd, eller om de inte förstår logiken i benämningen av svensk husmanskost som skomakarlåda och pyttipanna.
Aj! Det var som om något slog mig i huvudet helt plötsligt. En otäck insikt som jag in i det längsta förnekade.
Jag vill inte alls vara på jobbet.
Hela min kropp är van vid sommarlov, utomhusvistelse, en diet av bär och småkakor. Datorn har används till att skriva mail och personliga funderingar, inte renskriva recept. Min matlagning har varit utan måttsats, bara nypor och överblivit ur kylen och det som såg gott ut i butiken eller trädgården. Det har varit enkelt och ljuvlig med en krydda av finess.
Nu sitter jag och skriver rent instruktioner för recept med färre kalorier än vanligt. Och så kommer eftermiddagens meningslöshet smygande. Jag läser Daniel Taubes blogg om livet som kock och svensk i NYC. Han skriver vackert och plötsligt känns det som jag har förlorat förmågan att formulera mig. Det enda sättet att lugna ner mig är att skriva något till mig själv. Det spelar ingen roll att jag är på jobbet. Alla andra har redan gått hem tror jag (jag stängde min dörr för ett tag sedan och har inte koll på världen utanför) och jag har lovat mig själv att sitta kvar tills sista tecknet är skrivet på mina recept.
Kan ingen ge mig tillbaka min vanliga sinnestämning. Den där jag tittar på världen med ett förtjust leende och säger på guldfiskvis Oh, det har jag aldrig smakat på tidigare. Kanske ligger den kvarglömd i en byrålåda på landet någonstans. Foto: Åsa Dahlgren
På tisdag ska hela svenska folkets Mat-Nikas laga mat medan jag ser på, provsmakar och frågar allt jag undrat över.
Sitter Alice och dagdrömmer undrar ni kanske?
Inte då! Mitt jobb är helt enkelt så här bra. Men jag tänker stänga dörren till vårt provkök så att inte alla kvinnor på hela Bonnier vallfärdar dit för att kika.
Tusen tack för alla goda och smarta recept som involverar jordgubbar! Nu börjar jag samla på mig en bra spännvidd, från sylt och gelé till köttillbehör till salsor, och soppor. Men har ni ännu fler tankar och idéer så lyssnar jag gärna.
Rekvisita får jag låna på Rörstrand och underbara fotografen Åsa Dahlgren kommer att fota på tisdag och onsdag. Dessutom kommer toppenstylisten Lena Grön med förtjusande pojkvän Janne se till att bilderna blir ännu snyggare än vanligt.
Nu har mitt första jobb publicerats i Allt om mat nr 12. Kassler på balkong. Och i nästa nummer kommer mina rulltårtor samt ett reportage om 1700-talsmat från Gunnebo Slott utanför Mölndal.
I väntan på Batman Begins kan man äta glassen Batman på Fructus vid Palladium i Göteborg
Matfotografering behöver man kika bakom kulliserna på, så jag lyfter på duken till min senaste, med tema förrätter. Fotograf Stefan Wettainen har byggt ett fort av reflektorer mellan sig och maten. Det var nästan så att jag fick kasta på gräslöken, innan jag insåg att han missat att skydda höger flank. De förtjusande bilderna publiceras i nummer 15 som kommer ut i september.
Som frilansande matjournalist för man en evig kamp mot tidningarna. Antingen vill de återpublicera mina recept i tidningens kokbok, sälja mina artiklar vidare till systertidningar i andra länder eller lägga ut mina artiklar på nätet. Och allt utan att det ska kosta dem något. Ska du själv skriva något för en tidning? Se till att läs på innan, SJF är duktiga på att förklara vilka rättigheter du har och hur du undviker att dumpa priserna.
Här är ett utmärkt exempel på en högst laglig publicering. ICA-Kuriren brukar ha bra koll. Dessutom är det en prisning av min hjälte Hiram. Prova gärna receptet med fiskblock och okokt ris i ugn!
Högst upp i Gothia Towers högsta torn ligger Heaven 23. De har en strålande matsal med riktigt spännande mat. Hur går det ihop sig i en liten stad som Göteborg, undrar man kanske. Jo, de säljer även räkmackor för 149-199 kr styck. Och det går åt ett antal tusen varje år. Räkorna skalas inte på plats, men den estniska fabriken som utför tråkgörat levererar en ovanligt snygg produkt.
