Nu åker vi hem till Sverige igen, men först en snabb sväng till Prag. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att vilja äta något annat än platt brod, labneh och oliver till frukost. Och alla mina framtida luncher kommer bestå av hommus och tabboulé. Men jag tror att det kommer att gå över.

 

 

 

 

Uppe i bergen i Bekaadalen åt jag resans hittills bästa frukost. Vi satt i solen i en folktom sommarrestaurang, en intensivt porlande bäck och nyfikna getingar som enda sällskap. Skrynkliga oliver i olika nyanser av svart med rejäl sälta och viss sötman. I skålen bredvid låg fet yoghurt, labneh med gyllene olivolja ringlad ovanpå. Vi doppade platt bröd i labnehn och fyllde munnen med olivernas sälta. Vattnet fick en nästan söt smak av allt det salta. Jag kände ett lugn som sitter i än. I eftermiddag blir det besök på vingården Ksara, och sen åker vi vidare till Damaskus för att köpa pistagenötter till Jakob.

Jag är kluven till Beirut. Min vilja är stor, mina krav på mig själv kanske större ändå. Jag vill se, utforska, förstå, pröva på, vara med. Men det är svårt i en stad som är så mansdominerad. Där jag hela tiden måste vara på min vakt över hur jag ser ut, var jag går och vad jag gör. Kanske skulle jag ha behandlat Beirut som New York. Jag vill absolut till NY, men inte som turist. Därför såg jag till att skaffa ett jobb där och lärde känna staden i lugn och ro. Resultatet blev en het förälskelse, och vi ser till att ses minst en gång om året, NY och jag.

Borde jag inte gett Beirut samma chans? Istället för att dimpa ner 10 dagar mitt under Ramadan och försöka förstå en kultur som jag inte researchat tillräckligt. Jag önskar absolut att jag kunde franska. Det är verkligen språket i Libanon. Eller ännu hellre arabiska. Då hade jag kunnat sticka in huvudet i restaurangkök, fråga vilken den bästa grönsakshandlaren är, eller vilken deras favoritkryddning för hommus är. Å andra sidan har jag lyckats fråga en grisslaktare i Malaysia var han köper sina knivar, så att jag kan skylla allt på språk är inte rättvist.

Samma dag som jag åkte såg jag till att ta min andra Hepatit A-spruta. Nu behöver jag inte vara riktigt så paranoid med maten. Ändå satt jag igår och åt tomatskivor och lämnade kvar skalet. Det kändes ouppfostrat, gränsande till amerikanskt beteende. Men jag vågar inte riktigt lita på att Libanons bakteriestam. Inte än.

Vi satt vid havet på ett litet café. Solen sken, vågorna slog mot klipporna, två män stod ute i vattnet och fiskade. Vi åt hommus, oliver och grönsaker, läse guideböcker och gratulerade varandra till valet av resemål. Lite längre bort satt tre äldre män. De var djupt engagerade i ett parti back gammon, skrattade, puffade på vattenpipa och åt av klasen druvor som låg på ett fat. Jag vill också vara en gammal man som beställer in druvklasar och spelar brädspel med mina vänner. Istället är jag en turist som beställer in hommus, inte äter upp mina tomatskal och dessutom sticker näsan djupt ner i guideboken. Vad gick fel?

Jag åker idag.