på jakt efter graalen nöjer jag mig med Cola

Jag är kluven till Beirut. Min vilja är stor, mina krav på mig själv kanske större ändå. Jag vill se, utforska, förstå, pröva på, vara med. Men det är svårt i en stad som är så mansdominerad. Där jag hela tiden måste vara på min vakt över hur jag ser ut, var jag går och vad jag gör. Kanske skulle jag ha behandlat Beirut som New York. Jag vill absolut till NY, men inte som turist. Därför såg jag till att skaffa ett jobb där och lärde känna staden i lugn och ro. Resultatet blev en het förälskelse, och vi ser till att ses minst en gång om året, NY och jag.

Borde jag inte gett Beirut samma chans? Istället för att dimpa ner 10 dagar mitt under Ramadan och försöka förstå en kultur som jag inte researchat tillräckligt. Jag önskar absolut att jag kunde franska. Det är verkligen språket i Libanon. Eller ännu hellre arabiska. Då hade jag kunnat sticka in huvudet i restaurangkök, fråga vilken den bästa grönsakshandlaren är, eller vilken deras favoritkryddning för hommus är. Å andra sidan har jag lyckats fråga en grisslaktare i Malaysia var han köper sina knivar, så att jag kan skylla allt på språk är inte rättvist.

Kommentarer stängda.