New Yorkminnen.
Sånt här oroar mig när jag ser. Jag var inne i Trader Joes vinbutik i SoHo och såg en kvinna kolla igenom vinhyllorna och slutligen välja en flaska med ett frågetecken och en med en smiley. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte gå fram och fråga henne vad som fick henne att välja just de vinerna. Hoppas inte Systembolagets självplock gör att vi går lika långt i förpackningsdesign i Sverige.
New Yorkminnen:
Små små buntar med nässlor kostade 2,50 dollar på bondens marknad på Union Square i New York. Dessutom tycker de att man ska brygga te på dem, eller möjligtvis sautera dem. Är det dags att lära amerikanen att laga gratis nässelsoppa, eller är det bara Manhattanborna som går att lura på det när viset.
“Berätta mer berätta mer! Vad serveras, vad snackar folk om, heta råvaror??”
Lisa Lemke
Det ar farligt att berätta att man ar i New York. Plotsligt kommer krav pa matrapporter. Här gar jag mest runt och skrotar med sonen och sa ska jag plotsligt ha oga for trender. Klart jag har! Här kommer den forsta:
Pan-asiatiskt ar det enda rätta.
Pa ett dygn har 100% av restaurangerna jag ätit pa varit superhippa enligt min nya asienvänliga teori. Johan tog med mig pa koreansk bimbimbaplunch pa Seoul Garden. For $14 fick man massa smarätter: kimchi, spenat, bongroddar, rotsellerisallad, omelett och soppa och sedan kom bimbim-masterverket i en het gjutjärnsgryta som gjorde att riset i botten av grytan sakta stektes till en krispig gyllenbrun kaka. Inte illa.
Den mest beromda pan-asiatiska krogen är Momofuku som lärt New York-borna att äta ramennudlar och pork buns (baos). Sa när jag nagra timmar senare träffade Johanna kändes det helrätt att hon tog mig till Momofukus Milk bar for en bit crack pie. Den beskrivs som “toasted oat crust, gooey butter filling” och det är helt korrekt. Magiskt god. Provbaka gärna och bjud mig sa kan jag uttala mig om hur nära ni kommit orginalkakan.
Nästa dag lunchade jag med Johanna och hon tog med mig till taiwanesiska Baobaus, en liten källarlokal i East Village som salde fantastiska sma baos, angade kottfyllda mackor. Brodet ar gjort av det vitaste mjol med en generos portion socker och angbakat. Sen är det fyllt med langkokt hogrev eller orokt sidflask, koriander, ingefara, jordnotter och allt annat som passar fantastiskt ihop smakmässigt. Till det at vi jordnotter som kokt atta timmar i sina skal och sen marinerats i en socker- och vinägerblandning. Gott gott gott!
Harnäst ska vi ge oss ut pa jakt efter vietnamesiska smorgasar, banh mi. Fransk baguette moter gott vietnamesiskt innehall. Det sägs vara nästa stora trend inom street food i den här stan. Godaste mackorna hittar du hos Baoguette och lämpligt nog finns det en nere vid St Marks Place som jag borde hinna in till under nästa vecka.
Kommer det nagra bilder Alice? Mmm, snart, men nu ska jag ut i Central Park och visa min son hur man tuggar pa gront gräs.
Okej läsare, det har varit daligt med inlägg hela aret och nu blir det annu värre! Prickarna kommer att försvinna da och da. A andra sidan lovar jag att ni kommer att kunna läsa om New Yorks roligaste mat nagra veckor framöver. Känns det ok?
Jag sitter och bläddrar i den klassiska amerikanska restaurangguiden Zagat och noterar att bland indexets udda indelningar; med öppen spis, kändiskock och Power Scenes sa finns även Jury Duty. Det är helt enkelt de restauranger som ligger nära domstolen vid Foley Square i New York.
Här om dagen vandrade jag på Verkstadsgatan vid Hornstull och blev lockad att svänga in på Tobaksspinnargatan av en skylt som informerade mig om att här minsann öppnat ett nytt fik vid namn Morsan. Några tjejer, bland annat Ella Frenning, står bakom stället. Följ Ellas morsan-twittring här.
Jag gillar stället. Det går sin egen väg. Deras matiga sallader är (när jag var där) hel befriade från bladgrönt. Istället är det syrad kål och rivna rotfrukter och stekt lök som tillsammans med lite kycklingfilé fyller tallriken. Liknar igen annan sallad jag sett, men jag är inte ledsen för det.
Den som är sötsugen (jag, jag, jag) avslutar helst måltiden med en kardemummafralla med chokladsmör. Magiskt gott. Klart de bakar sitt eget bröd, klart de pressar sin egen juice, klart du ska gå dit. Redan imorgon!
Ella Frenning – Färgfabrikens brunchdrottning, öppna eget. Inom kort kan i fika hos Morsan på Tobaksspinnargatan 7.
P.S. Av rubriken att döma kan man tro att det inte finns några bra fik i närområdet. Det stämmer inte riktigt. Pock är ett lysande konditori, Copacabana har underbar personal och Vurma en generös uteservering samt mackor med roliga namn. D.S.
Tidningen Gourmet fyllde 30 och hade den goda smaken att bjuda mig +1 på födelsedagskalas på Berns. Jag överutnyttjande inbjudan och tog med mig +2 (maken och sonen).
Jag gillar att bli bjuden på kalas i centrala stan med gratis mat, dryck och dessertbuffé när jag dessutom får mingla med männsikor jag känner eller vill lära känna. Tack Gourmet för en kul fest!
Men berätta gärna hur diskussionen gick mellan redaktion och säljavdelning när goodie bagen slutligen kom att innehålla påste, fetlösande rengöringsmedel, Lindtchoklad, Kavlis aioli, Doves handkräm och annat vi inte självklart förknippar med gourméer.
Jag har inte så mycket till övers för mattävlingar och kokböcker. Det finns för mycket av båda och allt för få är bra.
När det gäller mattävlingar brukar jag prisa vassaste kocken där kockar tävlar i klassiska kockgöromål som att vispa äggvita och hacka lök. En annan tävling som gjorde mig glad var Årets skolkockslag. Just skolmat behöver ett rejält lyft och Lantmännen med Kurt Weid i spetsen ser till att duktiga “bambatanter” får den uppmärksamhet de förtjänar.
Lagen skulle laga mat på recept som passade minst 100 personer och som kostade max tio kronor per portion, och det är generöst räknat jämfört med verklighetens snitt på åtta kronor. Bäst var laget med kockar från Skövde. De lagade bland annat en färsbiff med ugnsrostade rotfrukter, inlagd gurka och lingon.
Jag var inbjuden att provsmaka rätten på restaurang Kungsholmen och blev glatt överraskad även om det är lite skrattretande när de står och lägger upp maten tjusigt på höjden. Det tror jag knappast de har tid med när det väller in ungar i Skövde en vanlig skoldag. Allra allra snyggast var råkostsalladen. Spagettismala trådar av rödbeta och andra färgglada rotfrukter låg i en stor stor skål och såg oemotståndligt ut.
– Har ni en rotfruktssvarv i skolköket i Skövde?
– Nä, den fanns här på restaurang Kungsholmen och är tydligen specialbeställd från Kina. Men det finns handvevade svarvar att köpa för 900:-
– Hinner ni stå där och handsvarva rotfrukter då?
– Absolut!
Jag gillar att vinnarlagat är så ruggigt positiva och entusiastiska. Lyckos alla ungar i Skövde. Och så tycker jag att landets rotfruktsgrossister ska sponsra alla skolor med varsin svarv. Ungarna lär äta mycket mer om salladen är så här snygg.
Den här veckan kan du prova Skövdekockarnas och ytterligare fyra lags mat på restaurang Kungsholmen i Stockholm. Luncherna kostar bara 25 kronor per portion och du hämtar naturligtvis själv på en bricka. Glöm inte att fylla på glaset med mjölk bara.
På vår gata ligger den eminenta indiska restaurangen Indian Garden. Under vår föräldraledighet tar vi take-away därifrån minst en gång i veckan. Vi liksom lever av palak panir och vegetarisk tikka masala. Och när den vegetariska maken är bortrest kan det hända att jag festar till fredagslunchen med en mango chicken.
Utöver att googla mig själv regelbundet googlar jag även mina favoritkrogar. Det var då jag snubblade över den fantastiska konspirationsteorien, currykartellen, om varför Indian Garden får så höga betyg hos såväl Allt om Stockholm som DN På Stan. Fast teorin att krogen fått flera Gulddrakar för att
“På stan-redaktionen har obegränsad indisk take-away, en egen svit i Taj Mahal och en livstidsförbrukning av de mjukaste sidenpyjamasarna”
vet jag inte om jag köper, eller hur ligger det till egentligen Elin?
Allt jag vet är att för varje gång Indian Garden har fått en ny gulddrake så har de högt priset på maten ett snäpp. Bra för dem, sämre för min hushållskassa.
Det börjar bli seriöst svårt att få tid för att blogga. Sjukdomar och datatrubbel avlöser varandra. Tur då att det finns andra seriösa bloggare som utreder livets stora frågor, åtminstone de som rör julmust.
Att det säljs påskmust kring påsk har jag egentligen aldrig ifrågasatt. Mer must till mig, liksom.
Men i år finns det såväl påskvört som påskskinka i butiken. Hur tänkte ni då handeln?
Jag är med i en synnerligen ambitiös och avslappnad vincirkel med den gemensamma nämnaren att vi inte gillar Munskänkarna och att vi bor längst den röda linjen med ett rejält kluster i Hornstull. Varannan måndag träffas vi, går igenom teori, provar viner och äter lämplig mat till. Senast lagades det en utmärkt ostsufflé.
Bildningsivrarna inom cirkeln vill se till att vår nya kunskap sätter sig och plockar därför fram molekylbyggarboxen för att visa hur jäsningen omvandlar mustens socker till alkohol med koldioxid och värme som biprodukter.
Jag har aldrig haft roligare när jag provat vin!
Det blir en del svallvågor efter Guide Michelin delar ut och tar tillbaka sina stjärnor. Leijontornet, som förlorade sin, stänger. Och jag vet inte hur de känner det på Operakällaren. Först får de förtroendet att rådda kronprinsessbröllopet, sen får det utmärkelsen “Bästa totalupplevelse” av White Guide för att slutligen förlora sin stjärna. Bäst att gå med i facebookgruppen “Operakällaren behöver inte en stjärna - Operakällaren är en stjärna.”
På White Guide-galan delades det ut ett gäng priser till Sveriges bästa krogar men då stod jag och minglade för fullt, så jag fick läsa på om vinnarna när jag kom hem istället.
Årets Bästa restaurang – Totalupplevelse: Operakällaren, Stockholm
Hit går man för att äta Daniel Roos fantastiska desserter.
Årets Bästa restaurang – Matupplevelse: PM & Vänner, Växjö
David och jag har lovat varandra att vi ska hit i år.
White Guide Global Gastronomy Award 2010: René Redzepi, Noma, Köpenhamn
Mmm.. det är fint att vara där.
Årets Hyllning av en Långtida Betydelsefull Gastronomisk Gärning: Mathias Dahlgren
Är det därför han inte som vanligt tog hem storslam i alla kategorier?
Årets Rising Star: Titti Qvarnström, Bloom in the Park
Årets Hjärtekrog: Kometen, Göteborg
När jag var 17 år sågade jag Kometen i en recension i Tidningen Arbetet. Det är inte ett av mina stoltaste yrkesögonblick.
Årets Stjärnskott: Den Småländska Kolonin, Jönköping
Årets Serviceupplevelse: Oaxen Krog, Hölö
Oh ja, här känner jag mig alltid hemma.
Årets Miljö & Stämningsupplevelse: Familjen, Göteborg
Hit har jag också lovat att gå i år.
Årets Värt en resa: Fäviken Magasinet, Åre
Årets Vinupplevelse: Pontus!, Stockholm
Dessutom ypperliga på te.
Årets Ekokrog: Salt & Brygga, Malmö
En av mina favoriter i Malmö
Sitter och ammar mig igenom ett trendseminarium. Sonen Benjamin är en utmärkt och diskret följeslagare på säväl branschfester som högmässor med tillhörande kyrkkaffe. Undra hur länge det håller i sig?
Vad lär jag mig av Mikael Mölstad och Lars Peder Hedberg?
Under 2000-talet börjar vi lägga allt mer pengar på krogen. Engelsmännen bränner mest i Europa på sina pubbesök, men Sverige har nu gått om Frankrike i uteätarbudget. Det finns alltså allt mer pengar att tjäna för krögaren.
Vi går mot enklare varianter av finrestauranger. Från vardagsrumsinredda restauranger à la Helsingborg till vardagsmatsal à la Djuret. Men vad kommer härnäst? Här tror man på lönnkrogar - matlagning på hög nivå hemma hos någon. “Vem vill inte äta mat hemma hos Dag Hermelin” som Lars Peder uttryckte det. Leta efter dem på bloggar och Facebook. Eller bli bjuden på en mattemafest hemma hos mig.
Och så utropades stadens (landets?) två trendfabriker:
De plockar upp saker snabbast och omsätter det i nya restaurangkoncept.
Vad mer är stort? Jo pappa, nu börjar det bli trendigt med spöfångad fisk på finkrogarna. Kanske borde du satsa på att bli leverantör? Och inte nog med det. Det finns mer i skog och mark man kan leverera till kockarna. De serverar nämligen gärna
fattiga billiga råvaror med glamorösa följeslagare. Kärleksfullt tillagade rotfrukter eller lavar toppade med kaviar. Jag som varit på Noma och ätit isländsk mossa och vet att den kan vara glamorös även utan kaviarkompisar.
Fast kockarna fixar det där med leveransen ganska bra själva när de börjar odlar sina egna grönsaker brevid sin restaurang. Och orkar de inte gräva där de står ser de åtminstone till att råvarorna blir allt mer lokala - fisk från en särskild vik eller örter från en närliggande äng.
Och så är vi tillbaka till naturliga smaker. Mindre textura och mer äkta och ekologiska råvaror. Även om laboratorietrenden inte syns på bordet finns det ändå mycket teknik i köken med perfekta stegrande ugnstperaturer och torktekniker. Grönsakerna, får till min stora glädje, ta allt mer plats på finkrogarna. Ser fram emot när det sprider sig till hela landet så att varje tallrik fylls med mer grönsaker än kött. Vore inte det fint?
Råvarorna från havet ska vara av utmärkt kvalité och gärna råa. Köttet ska vara välmarmorerat och av yppersta kvalité om man inte fortsätter på nose to tail-trenden där man tar tillvara på hela djuret. Ja, det var väl vad jag hann med att skriva och tänka medan jag ammande.
Vill du veta mer om White Guide-galan. Då klickar du dig bara vidare till Lisa och läser vad hon tycker.
Foto: Paulina Westerlind
Sonen är lite som sina föräldrar, lång och smal. Barnmorskan föreslår att jag ska äta kokosfett för att han ska lägga på sig lite hull. Min första tanke är det där otäcka isterliknande fettet man använder till ischoklad. Aldrig!
Efter lite surfande på nätet inser jag att det är trendigt att äta kokosolja. Tydligen ska det gå åt mer energi att förbränna än det tillför kroppen och därmed ge viktminskning, så folk klickar i en matsked i sitt te! Men hur ska det leda till viktuppgång för den ammande sonen?
Ju mer jag läser om ämnet ju mer förvirrad blir jag. Fredrik Paulun rekommenderar dessutom kokosfettet som finns i den vanliga kyldisken, här behövs tydligen inget snobberi med kallpressade fetter. Slutsatsen blir nog att jag håller mig till smör och en och annan kokostopp och räknar med att sonen klarar att hålla sig på viktkurvan ändå.
