Känns julens glada budskap från Alice ovanligt förvirrande i år så finns det ledtrådar att hämta och ännu tydligare hintar.
Annars önskar såväl Alice, som David, Benjamin och Juno en riktigt god och matfylld jul.
Ilustration: Johanna Kindvall
Foto: Paulina Westerlind
Jag fick julmat i år igen. Och inte på lokal, utan hemma. Och gott var det. Vi började nämligen en traditionen förra året. Att göra vårt eget julbord på Oaxentema. Matbegåvade människor bjuds in och avtvingas löfte att hålla sig till Oaxens recept.
;
Den här modesta bunken innehåller en sillsallad med syrade rödbetor och syrade gurkor och Åkerö äpplen. Den var magisk. Receptet finns i en bok nära dig.
;
Nej, så här många sorts julmust serverades det aldrig på Oaxen, men någon bonus ska man väl ha av att arrangera julbordet själv.
Surlax och sursej förekommer på Oaxens julbord. Dag gjorde en egen variant där laxen snabbsurades och hade kvar sin feta trevliga konsistens.
De här väldigt vackra kräftäggen höll vi på att glömma bort. De var undanstoppade i kylskåpet och där hade de förblivit om jag inte hade plötsligt hade blivit sugen på ännu mer julmust. Äggulan är uppblandad med grädde, majonnäs och finhackade kräftstjärtar.
Nå, höll vi oss till recepten? En bekännelse per person avslöjade att ingen lyckats hålla sig helt till recepten. #yrkesskada
Varje år på sonens födelsedag så firar vi med tårta från Pock och champagne. I år hade sonen en (1) kompis som gäst så då sköt vi upp skumpan till en annan dag.
Benjamin 1 år
2010 var sonen så liten att han inte hade någon riktiga uppfattningar om hur en födelsedag ska se ut. Det såg vi föräldrar till att utnyttja. Klart grabben ska se på medan vi och morföräldrar äter hallontårta och dricker Bolly. Benjamin själv fick äta clementin.
Benjamin 2 år
2011 hette tårtan New York och smakade Rocky Road. Sonen fick smaka en liten bit. Och naturligtvis skulle även förra årets bildvinkel upprepas.
Benjamin 3 år
2012 återvände vi till hallontårtan. Nu vill till och med sonen ha en bit, fast egentligen är det hallonen han vill åt. Dessutom lyckas han vid det här laget blåsa ut två av tre ljus.
2012 har utan tvekan varit Europas år. Europas kriser, Europas Nobelpris… Det var lockande att ge sig i kast med Europa på samma sätt som vi gjorde med världen 2006, men sen räknade vi mängd barn i köket (4) och begränsade oss något.
Kristyren blandad efter konstens alla regler
1 äggvita
4-5 dl florsocker
2 krm ättika, 24%
Vispa upp äggvita med en elvisp till ett hårt skum. Sikta ner 3 dl florsocker genom en trådsil och fortsätt vispa. Blanda i ättika. Fortsätt att vispa och blanda sakta i ytterligare florsocker. Målet är att få rejäla toppar och dalar i kristyren. Den behöver vara rejält fast för att kunna spritsas. Dessutom blir den lite rinnigare igen när man blandar med karamellfärg.
I år var det Strindbergåret och vad som även måste kallas Loreenåret.
Men hur är det, har vi verkligen Loreenmått bland gris- och gummått? Icke, men med hjälp av en iPad och en vass kniv går det fint att skära ut pepparkaksfigurer på frihand.
Fast jag har ett t-shirtmått.
Och så fick en kines med klatschigt namn Nobelpriset. Som gjort för ett julrim.
Den här är jag särskilt nöjd med eftersom den refererar tillbaka till en sju år gammal pepparkaka om Katie Holmes.
Det blev förstås en del Europa trots allt. Om vi har gjort Anders Borg tidigare, kändes det på tiden att även Angela Merkel fick gräddas.
Och slutligen en blinkning till OS i London, även om vi egentligen hade velat få till hela Danny Boyles invigningscermoni eller åtminstone Spice Girls återförening, men istället koncentrerade vi oss på Boris Johnson, Londons borgmästare, och hans olika sinnesstämningar.
Jag borde ju kunna det där med kött, men även jag blir osäker när jag plockar bland det inplastade köttet i affärens kyldiskar. Vad är en nötrulle nu igen eller som här på bilden: ett innanlår.
Då blir jag extraglad när Gröna Gårdar är pedagogiska i sin förpackningsdesign. Notera gördeln som det tydligt står UGN på. Bra, då vet jag att jag kan laga det i ugnen. Och därtill har de ett tips om kryddning. Inte för att jag tänker följa det, men i alla fall. Trevligt även att veta att det är en stut (kastrerat handjur) av köttrasen Hereford som är 24 månader. Och extratrevligt att min lokala affär drar av halva priset för att det är bäst före samma dag som jag köper köttet. Med helt kött som förvarats väl kylt är inte det ett problem. Köttfärs däremot är en helt annan grej.
Sen hade jag även gärna velat ha gradtal, på såväl ugn som innertemperatur, men då får man än så länge googla sig vidare och läsa köttknep eller gå till Svenskt Kötts sida som väldigt klokt delar upp sina recept på styckningsdelar.
Sällan känner jag mig så rik som när kyl och skafferi är fyllda med mat (och toalettpappersbalar). Och särskilt fint känns det att få riktigt fin mat levererad till dörren. Årstiderna har en helt magiskt bra citruslåda som jag beställer ett antal av varje säsong. 121 kronor för knappt 5 kilo är inte mer än ca 24 kr/kg för oerhört söta ekologiska spanska clementiner och apelsiner med vackra blad.
Från vänster överst och medsols: baslådan, citruslåda, fisklåda och fikon.
Idag fyller min son 3 år.
Vi firar med att bygga en brandbilstårta av Duplo. För när man har två Duplo-kit: en brandbil och cup cakes (något av det bästa Lego designat), då är det klart att det blir en brandbilstårta av det hela. Och så kan man komplettera tårtljusen med en eldsflamma eller två.
Matgeek aka Johan frågade mig just vad det mest fantastiska jag druckit under året är. Svaret är givet: Gastronomigruppens single variety äpplemust. Alltså äpplemust på specifika äpplesorter.
Det började med att Bengt-Göran Kronstam tokhyllade musten Alice i DN.Och när något heter Alice har jag en tendens att köpa det. Sen dess har jag varit fast. Olika äpplesorter som Gravenstein, Signe Tillisch eller Ingrid Marie har olika balans på sötma, fruktsyra och arom. Själv är jag svag får de med hög syra och måttlig sötma.
Magnus Svensson, jag vill buga djupt för din kärlek till det svenska äpplet och din kunskap om hur drycker ska smaka. Du fick mig nästan helt att sluta sura över att jag inte fick dricka alkohol medan jag väntade barn i år. Istället dammsög jag varje Systembolag jag hittade på jakt efter fler trinda små flaskor med sortspecifik must. Nu finns det en liten mustsamling hemma hos mig. Såväl äpplemust som Zeunerts julmust. Nu kan julen komma. Jag är redo.
Fördelen med att ha bloggat ett tag är att jag då och då kan fylla ett blogginlägg med tillbakablickar. Lite som Simpsons producenter. Imorgon kommer jag att kommentera året som gått i pepparkaksdeg för 11:e året i rad. Det ni!
Så här har pepparkakskommentarerna sett ut genom tiderna: (årtalen är länkade till bloggposter)
Bonden som utökar med giraffadel
Tåget som kunde twittra men inte komma i tid.
Go team Edward!
Anders Borg
Doris Lessing vinner Nobelpriset.
Zidanes skallning.
Göran och Anitra flyttar ut till herrgården.
Derridas död
Hawaii
Hannibal över Alperna.
För elfte året i rad kommer jag kommentera året som gått i pepparkaksdeg. Men innan jag kan blogga om 2012 behöver vi titta tillbaka på 2011.
I december 2011 hade jag jobbat på LRF i ett år. Länge nog för att sälja in idén att årets julfest borde gå i pepparkakans tecken.
Att blir organisationens pepparkaksprofil hade jag lyckats uppnå redan under första månaden. Nu kom steg två:
Vi började enkelt med företagsnamnet.
Gick vidare med en bonde med Lantmannen-keps som utökat sin skog- och lammverksamhet med giraffer.
 Tänk att jag får spritsa på alla mina arbetsplatser! |
 Vi byggde en stad och det krävde en hel del fönsterspritsande. |
 Slutligen gav vi oss på vår sjubitars strategimodell! |
 Och sammanfattade hur det känns att arbeta när det bara går runt runt runt. |
Eftersom jag bloggat oregelbundet (milt uttryckt) det senaste året kommer det att krävas några kommaikapp-inlägg. Som det här som egentligen borde publicerats för exakt ett år sedan.
2010 åt vi vårt sista julbord på Oaxen.
Inspirerade av att Magnus och Agneta tänkte öppna en delikatessaffär på Södermalm bestämde vi oss för att i år (läs 2011) återskapa Oaxens julbord hemma med hjälp av en Oaxenknytis. Gästerna fick laga sill, sylta, knäck eller surlax ur Oaxens julbordsbok och ta med sig till vårt hem. Alice lånade gärna ut sitt ex av kokboken, bara man gav tusan i att sätta fettfläckar i den. Den late eller tidspressade köpte sig fri hos Eks Kött vid Mariatorget.
Dryck: det här med att exakt följa Oaxens julbordsutbud spårar ut redan på ruta två. Oaxen brukar bara ha en sorts julmust, vi hade minst tre sorter. Men annars betedde vi oss: Per handlade julöl av Oaxens husmärke, det blandades mumma och Göran triumferade med en flaska Oaxens julsnaps som numera är utgången från Systembolagets sortiment.
Sill och strömming: i kokboken Oaxen julbord finns det 20 olika repept på sill och strömming. Sill med havtorn, dill, pepparrot och långpeppar eller citrus etc. Strömming som är örtgravad, nypon- och svartpeppargravad, havande strömmingslåda etc. Jag var sillansvarig och gjorde bland annat den fantastiska havtornssillen. Eftersom jag även är en tidseffektiv person köpte jag minst en sort färdig för Oaxens skafferi.
Jag älskar att bo i en lägenhet där köket är det största rummet. Då kan man vara runt 16 personer runt bordet.
Kallskuret: korvar är en av Eks Kötts paradgrenar. Vi hade ett behagligt överflöd av kallskuret.
Vid det här laget hade en viss mättnadskänsla infunnit sig.
Småvarmt: – Jag gör grishuvud, lovade Dag.
Jo, det finns faktiskt med i kokboken på sidan 187.
– Och något som fallit bort från bokens sidor, grönsaker. I Magnus anda – hoppas jag – knypplar jag alltså ihop en rätt på kål och en på rotsaker. Jag försöker göra dekonstruerad rotsakslåda och kortkokt kål-kollektion.
Barn: Det finns gränser hur länge man vill vara intryckt i en kökssoffa ätandes lax och köttbullar. Efter en stund flydde de ut till vardagsrummet och satte sig på soffbordet. Kanske dök de upp igen någon gång mot slutet när saltkolorna och kardemummakolorna dukades fram. Men något kaffe ville de inte ha.
Det var makalöst gott. Faten rensades. Allt som fanns kvar nästa morgon var lapparna.
I jul händer det. Då kommer mormors Electorlux Assistent från 40- eller 50-talet bytas ut mot en sprillans ny, men likadan maskin.
Vilken tur att de fortfarande gör den i creme.
Den största skillnaden är att den numera heter Ankarsrum Orginal. Alla mina gamla tillbehör som köttkvarn, korvhorn och degkrokar passar till den nya maskinen.
Så varför byter jag ut något gammalt, vackert och fungerande till något nytt, vackert och fungerande. Jo, för motorn i den gamla maskinen låter så mycket att man får stänga minst två dörrar mellan sig själv och maskinen om man ska stå ut med ljudet. Och min man har tittat på mig med hundögon och undrat om det verkligen är värt öronmödan för att få nybakade kanelbullar.
Bloggtips på baktema
Räknar med att hänga extra mycket på bloggarna Sara bakar (Sara har ett fantastiskt bageri i Slöinge) och Pain de Martin (SurdegsMartin med svenska folket, som äntigen sparkat igång sin blogg igen). Sen drömmer jag fortfarande om att ha en sån där man som vårdar sin surdeg lika mycket som sin fru. Man ska visst ha en sån om man bor på Södermalm.
På sistone har Viktor Westerlind lagat en hel del av mina luncher. Liknande meny varje gång, men det är bara en bra sak när en av huvudnumren är ugnsbakad rotselleri.
Viktor skalar den, bakar in den i ett skal av salt och uppvispad äggvita.
Själv är jag mer lat/rationell och dessutom så förtjust i mitt salt att jag ogärna slösar på det. Därför skrubbar jag bara min rotselleri ren, sticker några hål i den och bakar den i ugnen på 200 grader tills den känns mjuk inuti,
vilket tar ungefär 45 minuter om de har lite storlek. Sen avslutar jag med att skala den och steka bitarna i en rejäl klick med smör.
Om jag någon gång skulle variera mitt rotselleriintag skulle jag gå loss på Gittos panering.