Brax on Food

Nu har jag återbesökt West coast och hade lika trevligt som förra gången. En av framgångsfaktorerna är det stora svarta stenbordet som lätt rymmer en grupp på tolv personer. Ett annat, deras sätt att servera gemensamma brickor med lokalt småplock (se foto). Oemotståndligt!
Och som extra bonus serverar de bara svenskt kött på tallrikarna. Hit går jag igen.

Ett annat ställe i Göteborg jag gärna besöker igen är vRå.
Ett göteborgskt Råkultur. Men så var det begråvade Frida Ronge som startade upp Råkultur innan hon flyttade till Göteborg och öppnade vRå.

Sånt här gillar jag. Fyndlådan med mat med kort hållbarhetsdatum. Finns på Hemköp i Rosenlund i Göteborg. Jag fiskade precis upp två skivor entrecote från svenska kravdjur ur högen och gick hem och stekte. Luktade och smakade utmärkt. Ryktet säger att ICA Focus i Gårda är ännu bättre på att ge köttrabatt: 40-50% rabatt på varor som behöver konsumeras nu. Och mycket lamm i utbudet.

Älskade son! Jag tycker om att se dig äta. Ibland bara blåvägrar du, och då tänker jag på att det förskolans protokoll över hur mycket barnen ätet brukar stå ”3 portioner!!!” på din rad. Sen ger jag dig ett äpple och låter dig gå från bordet. Någon som äter sin egen vikt till lunch kan knappast dö svältdöden av en överhoppad middag.

Du gillar pasta (utan sås), potatisklyftor, allting korvformat: sojakorv, lammkorv, korvkioskkorv, kyrkokorv. Du gillar även fiskformad falukorv. Särskilt när du själv får stå med pepparkaksmåtten i näven och trycka ut små fiskar. Du gillar lax: kallrökt eller ugnsbakad. Och räkor! Och oj vad du gillar oliver. Och så borde jag kanske ta upp din nästan sjukliga förtjusning i blåbär, hallon, granatäpplekärnor, äpplen och frysta ärtor.

Kött, säger du ofta uppfodrande. Och då sneglar jag ofta lite generat på din far, och undrar om han tycker att jag har förstört dig. Du är gränsande till olämpligt förtjust i dyr entrecote från Oaxen. Och du älskar Mamma Scans köttbullar.

Du förstår dig inte på mina hemgjorda köttbullar. Eller köttgrytor. Eller drycker med kolsyra. Så Coca-colan får vi ha ifred.

Undra om du kommer gilla grön sparris till våren. Det var något av det första du fick äta. Men innan våren kommer vintern och julen. Ser fram emot ditt minspel när jag lurar i dig sill.

Så, som del av julstädningen på bloggen har jag gått igenom länklistan. Ut med det ouppdaterade och in med det nya. Glatt överraskad att Mat&Vänner samlat så många bra bloggare hos sig. Men de skulle gärna få avsluta de bloggar som inte uppdaterats på ett år (eller slängde jag sten i glashus nu?).

Förresten, när du ändå läser: skulle det störa dig att vara tvungen att vara inloggad med Facebook för att kommentera på bloggen? Funderar på en sån lösning eftersom det även gör att kommentarer skrivna på FB publiceras under rätt blogginlägg.

Läs mer om hur jag blev erbjuden att designa ett tårtfat i glas.

Jag är oerhört imponerad av Ebbas slutresultat. Det blev ett svulstigt fat som man vill ta på. Den gjordes i två exemplar varav ett står hemma i mitt kök.

På Margaretadagen fanns ett av faten i glashyttans café med en vacker blåbärs- och hallontårta på. Här ser ni Ebba von Wachenfeldt i bakgrunden. Tyvärr var det lite för nära förlossningsdatum för att jag skulle kunna vara där själv.

Foto: Ebba Wachtmeister

Utöver mitt Margaretafat hade ytterligare fyra matskribenter fått göra var sitt fat.

Ebba Wachtmeister gjorde ett Magdalenafat, Jens Linder ett Johannafat, Anna Sjögren ett Sarafat och Mia Gahne ett Fredrikfat. I slutet av veckan presenterades faten tillsammans. Läs mer om deras tårtfat.

Tack Ebba! Det var fantastiskt att få se dig blåsa glas och att inse hur få begränsningar glaset har. Och jag är så glad att jag inte tackade nej, utan följde magkänslan och utbrast i ett rungande JA när du frågade.

Ett sånt erbjudande får man inte tacka nej till, tänkte jag, när Ebba von Wachenfeldt mailade mig. Hon har en glashytta, Skeppsta hytta,  nära Mariefred.  Varje sommar i samband med fruntimmersveckan bjuder hon in en yrkeskategori som får formge tårtfat för Fredrik, Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina. I år var det matskribenternas tur.

Så här såg det ut tidigare år: 2011 års tårtparad 2010 års tårtparad 2009 års tårtparad

Jag körde ut till Ebba och fick till titta på hennes fantastiska glashytta. Hon förklarade hur glasblåsning går till, vilka tekniker som fanns och vilka färger och färgdjup man kunde uppnå.

Jag förälskade mig i hennes fantastiska glasblåbär och funderade på hur man kunde göra ett fat med ”blåbär i trängsel”.

Och när jag kom hem började jag genast att skissa på glasfatsvarianter.

Jag fick Margaretadagen och det fick mig att tänka på den välklädda danska drottningen Margrethe. Och vad är mer magnifikt än drottningsylt, gjort på de två bästa bär skogen har att erbjuda kring fruntimmersveckan så här års? (Ja, jag menar blåbär och skogshallon. Nej, kantarell är inget bär).  Förälskelsen till Ebbas blåbär höll verkligen i sig. Jag ville bara sätta tänderna i dem. Självklart måste det vara de som höll upp mitt tårtfat!

Men hur gör man ett hallon i glas? Jag återvände till glashyttan och satt i ugnshettan och såg på medan Ebba experimenterade fram hallon.

Intresserad av slutresultatet? Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

Det var en fantastisk dag på semifinalen i Årets Kock, men jag måste erkänna att den allra finaste stunden på dagen var när jag kom hem och öppnade mässans goodie bag från ICA Kvantum Gränby. Det var som om någon som tänker precis som jag hade plockat ihop den. Eller någon som tänker precis som jag och gillar julservetter, men ändå.

Så utöver servetterna innehöll kassen Magnus senaste äpplemust, några små geisha och Åre Chokladfabriks chokladdoppade pepparkakor. Oj, vilka pepparkakor, jag har sällan smakat på något godare. Kryddstarka krispiga kakor doppade i smakrik mjölkchoklad. Det finns fortfarande två kvar i förpackningen, men jag kan lova att de tar slut imorgon. Undra om inte alla jag känner ska få dem i julklapp i år…

Jag har besökt tävlingen Årets Kock i många år, men bara någon enstaka semifinalen. Dessutom har jag alltid varit i där i min roll som journalist och nu var jag plötsligt arrangör. Eller twittrare på arbetstid, som det också kallas.

LRF kommer att vara presentatör för Årets Kocks delfinaler under tre år framöver. Det märkes redan innan man klev in på semifinalen i Uppsala. En stor (John Deere, antar jag) traktor stod parkerad vid entrén. Effektfullt och färgglatt!

Proffsminglare
Min uppdrag var att hålla igång rapporteringen om delfinalen i sociala medier. Retweeta, skriva egna tweets med bondeperspektiv (de som odlar maten kockarna lagar), svara på frågor på Twitter och FB och arrangera en tweetup. Det låter som ett ganska smutt uppdrag, men i själva verket var jag helt slut när jag kom hem. Bevis 1: jag glömde mina skor i Uppsala. Bevis 2: jag bloggar inte om tävlingen förrän ett drygt dygn senare.

Med den här strålande utsikten arrangerade vi vårt tweetup. Cirka 15 twittrade minglade runt i en syrefylld och ljudfattig miljö, drickandes svensk mjölk, utländskt kaffe och bullar av svenska råvaror.

– Ska vi twittra nu, frågade någon.
– Nej, det gör vi ju så mycket nere vid tävlingen, svarade jag.

Målet med en tweetup för mig är att få twittrare att träffas live och se hur de andra ser ut. Jag hade väldigt roligt när jag gick runt och fäste namnlappar av maskeringstejp på bröstet på gästerna. På min stod det @braxonfood @lrfsverige

På de andra stod det bland annat @Svensktkott @jojsis @frodingeostkaka @madlandley @scanab @glimtenigrytan @johanhedberg @husmorlisa @smaskens @lrfmalardalen @barasvenskmat @receptomaten @Nordefors @annablombergbeh @vicbatz @ElectroluxSE @CarolinCarlsson och @NPPreklam

Mötens brukar leda till samtal, vilket leder till idéer, vilket ofta leder till något bra för alla. Inklusive dem som betalar för bullarna. Och så vill jag att twittrarna ska känna att de är uppskattade och uppmärksammade av LRF. Tweetup = mingel.

Autografjägare
Jag måste erkänna att jag var väldigt dålig på att följa själva tävlingen. På frågan om vem jag tror skulle vinna så svarade jag Daniel Räms, om enda skälet till det är att han tävlat såpass många gånger och placerat sig så bra att det kändes som en lågoddsare. Den enda bild jag tog av juryn eller kockarna var när tre barn klev upp på podiet och bad om autografer. Kan tänka mig att ”känd från tv-kockarna” lockade mest.

Dagen avslutades något förvirrande med att Paolo Roberto stod på scenen och pratade om italiensk mat mitt i allt det närproducerade. Sen gick tåget hem till Stockholm.

Läs (betydligt mer tävlingscentrerat) om semifinalen i Årets Kock i Uppsala:

Stefan på Kökstugg förklarar varför Daniel vann.
Ulrik på Glimten i Grytan var nöjd över att få prata med lokala producenter
Annika på Smaskens förklarar vad som händer med vinnaren och de andra semifinalisterna efter tävlingen
Madeleine på Landleys kök berättar med om vinnaren, Daniel Räms bakgrund.
Karoline på Vardag med Nordefors har fina bilder på vinnarens rätt

Jag har en väldigt trevlig höst. Jag delar min tid mellan föräldraledighetens klädsorterande, lekparkshäng och långkok med deltidsarbete som helt och fullt ägnas åt Årets Kock.

Min arbetsgivare LRF (Lantbrukarnas Riksförbund, ja Sveriges bönder) har gått in som presentatör (läs sponsor) i Årets Kock. Jag har burit på en lidelsefull förälskelse för tävlingen sedan finalen 2006 (då ingen bjöd mig) och sett att bjuda in mig själv sedan dess.

Nu kommer jag själv stå där med namnskylt och jobba. Inte som kock. Men som LRFs twittrare och bloggare med uppdrag att lyfta fram bondens råvaror i kockarnas rätter. Ja, det är ett soft jobb, men någon måste göra det. Följ mig under semifinalen imorgon på @lrfsverige och på LRFs Facebook Och läs blogginlägg från LRFs officiella bloggare om Årets Kock Annika på bloggen med det geniala namnet Smaskens.

Kollade på Årets Kocks sida och kan avslöja att de tävlande i semifinalen i Uppsala är ganska likriktade och helt klart är svenska kockar.

Jaha, då var man tillbaka som bloggare. En inlägg per dag tre dagar i rad, då måste det väl vara motiverat att kalla sig bloggare igen? Men nu då? Kanske dags att göra om bloggen när jag ändå har farten uppe.Den har trots allt sett ut så här sedan 2006.

Så här såg Alice blogg ut i november 2012

Och kort efter att jag börjat blogga såg Sanna till att göra om mina blogspot-standardinställningar till det här.

Men, kommer jag överens med WordPress?

Nej!

Joooohanna! Kan du göra om min blogg?

Det är Johanna och hennes man Marek som gör att min blogg redan nu är så snygg, luftig och fiskig.

Nu är frågan: hur ska den göras om.
Jag föreslår:

• * tre spalter mot dagens två
• * ett twitterflöde
• * delknappar med FB och Twitter efter varje inlägg
• * korta bloggarkivet: alla månader måste inte stå uppspaltade
• * göra ett taggmoln
• * minska mängden kategorier
• * göra en ”om Alice”-sida med kontaktuppgifter
• * och sist men inte minst uppdatera min blogglänkslista.

Har du några förslag på annat jag borde lägga till eller lägga ifrån får du gärna skriva en kommentar.

Några dagar innan vårt andra barn föddes packade jag in mig själv och barn nummer 1 i bilen och åkte på matsafari i Västergötland. Från hemmet på gården på Kållandsö blev första stoppet Adelsåsens Kalkon i Stora Levene – en kalkonuppfödare som även förädlar kalkonerna till korvar, rökta klubbor och det ni absolut inte får missa: tunt skivat kallrökt kalkon. Innan jag åkte tänkte jag en del på kalkonuppfödning. Bland annat efter att ha läst Matens Pris. Jag hade ett bra samtal med Adelsåsens uppfödare Bengt Persson som jag upplever bryr sig mycket om sina djur, men jag skulle gärna vilja se själva uppfödningen för att skapa mig en egen uppfattning.

Man tycks kunna göra allt av kalkon: korv, rökta klubbor, lufttorka

Näst på tur stod en favorit i repris Sivans ost. Jag åker dit varje år, och däremellan bunkrar jag upp med hennes ost på det mer närliggande Närebo. Jag är väldigt förtjust i Sivan och hennes förmåga att hitta goda ostar som har potential att lagras. Det är just lagringen som är Sivans storhet. Hon gör inte egen ost, utan hon eller hennes dotter åker runt bland mejerierna och provar deras ostar. Hittar de ett parti som smakar bra så köper de upp hela, eller delar och lagrar dem ett till två år till. Då väcks fantastiska smaker som plötsligt för de svenska ostarna till smaknivå som är oerhört lockande. Gott helt enkelt.

Fantastiskt prisvärd ost hos Sivan. Framförallt den långlagrade prästen

Men Sivan berättade att hon är orolig för den svenska osten och mjölken. Ofta känner hon smak av sporer i osten. Den osten köper hon inte. När jag frågade vad det beror på berättade hon att det ofta beror på döda djur och jord i ensilaget. Hennes idealost är gjord på mjölk där korna helt enkelt inte fått ensilage.

Sivan i sin butik på Oljeberget

Det är lite svårt att hitta till Sivan, men det är mödan värt. Tricket är att svänga vid skylten mot Baljered.

Från väg 187 sväng in mot Stora Levene, följ vägen rakt fram, över järnvägen och passera skolområde. Vid vägskylt "Baljered" sväng vänster och följ vägen rakt fram, över järnvägen, fram till ett inhängnat område och du är framme hos Sivans.

Stärkt av kaffe, ostmacka och pralin tog jag mig vidare mot fårriket. Utanför Vara ligger Vedum och utanför Vedum ligger Bitterna. Där kan man knappt vända sig om utan att se ett lamm, eller åtminstone en skylt med lammkött/lammsafari/fårskinn.

Först ut var Bitterna Lamm: Kartegården 6, Vedum Tel: 0512-45028 De har nyss haft ägarskifte i två omgångar så jag har svårt att bilda mig en uppfattning om dem, men de hade en välfylld frysbox med lammkött.

Lammkött från Bitterna lamm

Sen åkte jag tvärs över landsvägen till Gårdsbutiken på Backagården. Ett fantastiskt ställe med lamm, fårhundar, rar gårdsbutik och frigående höns. Här fick jag gott om råd i hur jag ska hålla höns. Något jag funderar på att prova på till sommaren.

Bilhöns vid Backgården

Backagårdens gårdsbutik

Nu började jag känna mig lite matt. Notera att jag var i vecka 39 av graviditeten och att det var en strålande sommardag. Jag slog på bilens A/C och åkte till Olivia Eko en gårdsbutik med kallpressad rapsolja, havtornsodling och… du gissade rätt: lamm. Adressen är Bitterna Åsa 5, Vedum Tel: 0512-48070

Av samtliga ställen jag besökte är det bara Oliva Eko och Sivans som verkligen jobbat på den grafiska profilen och butiken. Det såg snyggt ut och rapsoljas etikett i sig var skäl nog att handla på sig några flaskor. Kommer du hit så köp med dig havtornnektar hem.

Visst borde jag ha åkt hem nu. Men sonen somnade i bilen och jag såg min chans att hinna med ett sista stopp hos Bitterna Åkatorp Lamm och Lakrtis. Monica och Lars Renström levererar lamm till Björn Perssons restaurangimperium i Göteborg är precis den där sortens sociala och entrepenörsdrivna bönder som man kan prata med hela dagen. Att de dessutom säljer lakrits gör inte saken sämre. Hit kommer jag att återvända. Jag köpte med mig deras lammkorv kryddad med hemodlade örter och chili.

Gårdsbutiken innehåller ull- och lammprodukterMen också en imponerande del lakrits.

Men också en imponerande del lakrits.

Men nu var jag trött. Körde bilen i långsamt mak hem. Två dagar senare gick jag en pilgrimsvandring från Kållands halvö till Kållandsö. Sen packade vi in våra ägodelar i bilen och körde hem till Stockholm. En dryg vecka senare föddes dottern.

Jag blir oväntat sugen på att blogga.

Hur hände det här?

• Kan det ha att göra med alla begåvade och ambitiösa bloggare jag var på bloggträff med i tisdags? Johan, Madeleine, Kinna, Sandra, Ulrik och Karin samt Ronnie?
• Eller har det att göra med att jag vill påpeka att jag faktiskt bloggat i åtta år nu, och det kan man inte riktigt göra om man inte skrivit något nytt på ett halvår.
• Är det för att jag egentligen bara vill få sökmotorerna att hitta LRFs sida om Årets Kock och bästa sättet är att länka ett relevant ord från en blogg? (Vi får väl se, innan länkningen ligger den på 10:e plats på en sökning av Årets Kock)
• Eller är det helt enkelt oemotståndligt att skriva meningar där nästan alla ord länkar vidare?

Oklart. Men nu sätter jag igång. Tror jag.

Hm, varje blogginlägg borde ha en bild. Det rådet har jag nog till och med gett i en liten blogghandbok på LRF. Okej, så här är det, jag har visst bloggat en massa de senaste tre åren, men på en annan blogg. En blogg som handlar om min son. Ganska enkelt faktiskt, man tar en bild när han gör något gulligt och så kompletterar man med en fyndig rubrik och vips så är man klar. Inget provbakande, inga reflektorskärmar, ingen research. Så här liksom:

En socker(söt) bagare

Presto!