Brax on Food

I Sverige har vi självplock på jordgubbar. I Tyskland har de självplock på sparris. Fördelen för odlaren är väl att vi plockare inte känner oss lika lockade att tjuväta sparrisstänglar som vi är att norpa gubbar.

Nu har jag aldrig satt fot på ett tyskt sparrisfält, men jag drömmer. Under tiden äter jag nästan pinfärsk sparris, med hårdrökt skinka, potatis och krämigt fet sås ur en tetra. Nej, men måste inte göra egen bea varje dag.

Ikväll tänker jag undersöka om vinet Vinlusen kallar för prisvärda underverket och bolaget kallar 2197 och jag kallar Le Chinin gör sig bra till sparris.  Oavett gör det sig bra med sällskap. Det är krispigt, mineraligt, ekologiskt och synnerligen prisvärt för 119 kronor.

Natten efter att jag bokat in mig på Krogveckans erbjudande om två rätter för 200:- drömde jag mardrömmar om hur krogen fick det att gå runt trots sitt generösa erbjudande.

Ut på en tallrik kommer tre skivor oxfilé skurna milimetertunna på skärmaskin och så en rågad matsked potatisgratäng. Det var hela varmrätten. Jag vaknade med ett ryck och försökte lugna ner mig själv med mantrat ”så kan ingen med att göra, så kan ingen med att göra”

Och det kunde de inte heller. Krogarna jag besökte skötte sig strålande.

Någon nämnde krogveckan på Facebook och två minuter senare satt jag och kikade igenom alla Stockholms krogar som var med.

Krogveckan innebär att om du bokar i förväg får du äta en tvårätters för 200:- dock inte från a la carten, utan från en fast meny. 20 000 personer nappade på erbjudandet den här gången.

Vissa restauranger hade jag gärna besökt, som Seikoen vid Tegelbacken, men deras fasta meny lät för oinspirerande. Bästa menyn hittade jag på Hotel Skeppsholmen. De har fått ljummen kritik i tidningarna, men det som mötte oss var bra service, snygg (översaltad) mat och ett genomtänkt (svenskmysigt) koncept.

Museet hade utmärkt torsk

Jag hann även med en middag på Museet. De serverade torsk med räkor och potatis rakt upp och ner. Inget krångligt och därför utmärkt. Min tvårätters som även inkludera en riktigt välgjord och klassisk gubbröra hade gått loss på 400:- i vanliga fall.

Med en dessertbricka blir slutnotan lite högre.

Båda gångerna kostade hela middagen 1000 kronor inkl några glas vin, dessert, kaffe och rejäl dricks. Känns helt acceptabelt och billigare än vad överprissatta kvarterskrogar brukar lura av mig.

Intresset för mat gror och frodas i Sverige. Ett tecken på det är att krogveckan slog rekord i vår, med över 20 000 restauranggäster. I höstas deltog 13 000 gäster.

Här är statistiken på de mest besökta krogarna under veckan. Edsbacka hade över 1000 budgetbesökare. Och jag känner mig ganska genomsnittlig som prickade in plats 5 och 7 av 164 restauranger.

1. Edsbacka wärdshus
2. Ulla Winbladh
3. Il Conte
4. Ljunggren
5. Museet
6. Stallmästaregården
7. Hotel Skeppsholmen
8. Story Hotel
9. Melanders butik och brasseri
10. Stadshuskällaren

Hej bloggen, jag har saknat dig en smula. Vet inte varför vi ignorerar varandra så här.

Cyklade från jobbet igår direkt till en smygläsning av Vagabonds oneshot med mattema. Alla var där: flickan jag hade möte med tidigare på dagen, flickan jag försökte promenaddatea i helgen, flickan som lovat att bjuda mig på deckaritalienskt, flickan jag gick på gymnasiet med och flickan med den fantastiska frisyren.

Smygläsningen var på Urban Deli, det som hade kunnat vara min kvarterskrog om jag bara haft vett att bo kvar vid Nytorget (i en etta fem trappor upp utan hiss) istället för att flytta till Hornstull.

Vagabond Mat är en välgjord tidning som hyllar resan som har fokus på mat. Tidningen har behagligt få recept och de som finns är acceptabelt redigerade. Det som sticker lite i ögonen är hur varje artiklar matchas av en annons, eller tvärt om… Läs Stellans utmärkta utläggning om detta.

Men gör man nu en riktigt bra tidning med reportage om vegetarisk matfrossa i Jaipur, hyllningar till mat-Kyoto, New Yorks bästa burgare och Perus roll som pusselbit mellan sillen och sushin. Om man gör det, ska man då verkligen servera en italiensk buffé på releasefesten?

Kände mig tvungen att fråga Vagabonds marknadschef hur de tänkt och hon konstaterade ärligt att hon i samråd med Urban Deli valt de som de vet att flest gillar.

Men när lärde vi oss att gilla italiensk buffé? Jag vände mig mot min bordsgranne och skyllde på hennes mamma, den i matkretsar kända Berit Paulsson, som gjort otalig recept för Buffé, arlabroschyrer och Allt om Mat. Hon och många andra lurade in oss på en bana kantad av oliver, parmarosor, Insalata Caprese, rucolasallad och pastasallader och nu är vi fast.

Men varför är vi fortfarande fast? Alla andra mattrender kommer och går, men Italien består. Jag längtar efter mexikanska buffér med obegränsade mänger guacamole, refried beans och små berg av Quesadillas. Vore inte det fint? Eller svenskt: gubbröra, rökta räkor, potatishalvor med löjrom, skinka från svenska grisar.

P.S. Om det nu blir en twoshot så vet ju ni på Vagabond att jag gärna gör ert nästa och nästnästa New York-tema, men glöm för allt i världen inte heller att städsla Dag Hermelin, Sveriges bästa matresereporter. Låt honom bara få många sidor att breda ut sig på, det brukar bli roligast då. D.S.

På trevliga Kaffe och Drömmar vid Zinkensdamm är man rak mot sina jobbande gäster. De får plats i eget rum, mot en summa på 75:- för 2h. Och så får de fika för hela beloppet. Toppen!