Det är inte alltid lätt att vara son till en matskribent. När jag blir ombedd med ett mhääh, att läsa högt ur boken frukter, börjar allting bra.
Äpple
Apelsin
Jordgub… vänta, är inte det en skenfrukt?
Bana… och det är en ört. Lägg av nu, hette inte boken frukt?
Det har varit en rolig vecka.
Det började egentligen ytterligare någon vecka tidigare, på Årets Kockgalan. Malin Andersson, chefredaktör för Sveriges nu bästa mattidning (enligt mig) Mat&Vänner berättade att hon hade en Plan. Planen berörde mig och Oaxen sa hon och såg hemlighetfull ut. Jag övervägde om jag kunde kittla det ur henne, men la snabbt ner den idén.
Nå, några dagar senare fick jag erbjudandet att skriva en artikel för Mat&Vänner om Oaxens sista sommar. Dagarna innan jag skulle åka till Oaxen kom snön. Mycket snö. Bilen snöade in totalt, och det hade inte blivit något alls om jag inte haft vänner med bil i varmgarage. Tack Karin och Peter!
Väl på Oaxen blev jag mött av Magnus Ek med en bodumbryggare i ena näven och kanelbullar i andra. Han hade eldat på deras flodbåt Prince Van Orangiën, aka Prinsen, och vi satte oss i värmen i salongen.
Det är en väldigt trevlig känsla att sitta med sitt favoritkrögarpar och ställa alla de frågor som man gått och funderat på. När vet man att man är färdig med en krog? Är det sant att Carl Jan tar över Oaxen? Ska ni ha bartömning? Kommer ni verkligen få två stjärnor på studs när ni flyttar in till stan? Och vart ska ni flytta egentligen?
Nästsista frågan bemöttes av ett ödmjukt skruvande från Magnus som citerade Mathias Dahlgren om att stjärnor är något man förtjänar, inte något man får. Agneta Green sa mer frankt att det var inte säkert att vi lyckas charma de där Michelingubbarna. Men förstår de sig på originalitet, för det är det det kommer att vara, så kan det bli något.
Jag gillar att höra Magnus och Agneta avsluta varandras meningar. De känns verkligen som ett team. Enda dilemmat är vem jag ska tillskriva de olika citaten.
Sista frågan vägrade de vänligt men bestämt att svara på just då. De låg fortfarande i förhandling och ville vänta tills allt var klart. Så jag väntade… och väntade…
Men så idag plingade det till i telefonen. Maken skickade vidare ett twitter från Lisa Förare Winbladh som odramatiskt avslöjade att Oaxen skulle återuppstå vid Djurgårdsvarvet. Jag smsade Agneta för att se om det var en läcka eller om de gått ut med uppgiften.
En stund senare smsade jag Göran Jonsson på DI som själv hoppades scoopa adressen för att berätta att nyheten hittat ut i etern. Sen råkade jag ha en lunchdate med honom en kort stund senare, men det var bara ett sammanträffande. Vi lunchade på Råkultur och åt bland annat deras pilgrimsmussla med varm tryffelsoya (ett av skäl till att det varit en bra vecka) och det här.
Göran publicerar en artikel i morgondagens DI (110218) om Oaxens flytt. Mat&Vänner kommer ut först 7/3 så jag kunde omöjligtvis vara först hur jag än gjorde. Däremot kommer den innehålla en ypperlig intervju av mig om Oaxen i dag, i sommar och i stan.
P.S. Jag var tvungen att ringa Lisa och fråga hur hon lyckats avslöja det vi andra jag gått bet på. Svaret var en klassiker: Det var hennes mamma som visste och det ens mamma vet måste vara så välkänt att det inte rör sig om ett avslöjande. D.S.
Här hittar du många fler blogginlägg om Oaxen.
Två killar i 30-årsåldern i Bondens butik på Nytorgsgatan.
— Kolla, de har oxsvans här.
— Men borta hos min affär så har de Black Angus högrev.
Ja, jag var faktiskt tvungen att fråga ut dem lite om deras köttpreferenser. Så är det när man jobbar på LRF, även om det är en lördag.
Ville de lyxa till det köpte de kött från USA, eller kanske Argentina. Svenskt kött upplevs inte som toppkvalité. Anledningen att köpa svenskt är för att det är bättre för miljön för att transporten är kortare. Att Sverige skulle ha bättre djurskydd är de inte övertygade om, inte med tanke på allt som avslöjas i media om missförhållanden inom svensk djurhållningen.
Lamm köpte de gärna från Nya Zeeland. De hade själva varit över och sett uppfödningen och upplevde att lammen hade det bra. Svenskt lamm var helt enkelt för dyrt.
Att köpa svenskt för att rädda det svenska jordbruket kunde de tänka sig, men inte genom att välja svenskt i butik. Då fick bonden ändå en så liten summa. Däremot kunde de tänka sig att köpa kött direkt från bonden, så att hon/han fick mer betalt per kilo.
(Tidsbrist! Hinner inte länka nu, det får bli något att skjuta på tills morgondagen)
För er som inte följde mig via twitter på @lrfsverige så får ni en sammanfattning av läget här:
Årets seminarium hade gårdstema och flörtade en smula med landets bönder.
Magnus från fantastiska (och upphausade) restaurangen Fäviken berättade att (genom Taffellisas twitter) han är väldigt förtjust i purjolök som efter skörden grävs ner i lårar med sand och förvaras i nollgradigt under vintern. Dessutom tycker han att köttet från mjölkkor är fantastiskt eftersom det har så bra intramuskulärt fett.
Tyvärr är kokött är för fett enligt EU-standard. Bönderna får inte betalt för detta, enligt Magnus från Fäviken, det finaste av nötkött. (via Annika på Smaskens)
Mjölkbonde Anette Gustavsson sa: att vara bonde är ett sätt att leva.
Under seminariet skedde en snabbomröstning om varför man väljer svenskt kött. Svenskt djurskydd är absolut viktigaste skälet.
Och så konstaterade den tyska talaren (vars namn jag glömt) att dioxinskandalen har lett till ett ökat behov att få insyn i hela matkedjan
När hälften av kockarna hade levererat första rätten kontaterade jag att portionsmängden lax varierar avsevärt. Juryn brukar premiera lagom +smak förstås.
Roligast var det när jag började räkna kvinnor och kom fram till: Tävlande: 0%, jury 20% konfrencier 0% assisterande severingspersonal 80%
Det twittret återpublicerades av 26 personer!
Och slutligen en bild på vinnaren Tomas Diedrichsen. Enligt Taffellisa gick hans 4 åriga dotter omkring och berättade att ”det där har min pappa lagat”.
Foto: Magnus Skoglöf
En hel dags vandrande på Årets kock och jag känner mig mör i kroppen. Undra hur det känns för de kockar som stått och svettats i köket hela dagen?
Hurra! Tomas Diederichsen från Ulfsunda Slott i Bromma vann.
Mindre bra är att jag hela året försökt värva Tomas till vår vinprovargrupp. Nu lär han inte ha tid på hela året.
Gäsp! Man måste gå upp tidigt om man ska hinna följa alla kockar. Redan kl 8 drar Tomas igång. Och i år är det Tomas jag hejar på. Fast om han vinner kommer han garanterat inte hinna med att dricka vin med isterklustret i Hornstull så jag hejar bara lite lagom på honom.
Förra året hejade jag på Gustav Trägårdh och se hur det gick.
08.00 Tomas Diederichsen, Ulfsunda Slott, Bromma
08.15 Daniel Räms, Räms Mat & Gastronomi, Stockholm
08.30 Filip Fastén, Le Rouge, Stockholm
08.45 Jakob Lells, Skanörs Gästgifvaregård, Skanör
09.00 Robert Hedman, Hufvudsta Gård Mat & Möten, Solna
09.15 Klas Lindberg, Klas Lindberg Mat & Vin, Hägersten
Sista tallriken lämnas till juryn kl 14.15.
Årets Kock 2011 koras ca kl 16.00 och då kommer det att finnas en uppdatering på den här bloggen. Lovar!
Ny dag ny mattävling. I dag spenderar jag hela dagen och del av natten i Globen. Årets kock går av stapeln och jag kommer att hänga vid tävlingsköken, lyssna på trendseminarier, nätverka och äta småkakor.
Mest rapporter kommer via twitter på @lrfsverige men en och annan bloggpostning kommer att dyka upp här.