För andra året i rad avstår jag från godis under fastan. Vad som är godis och inte är helt klart en definitionsfråga, men det blir åtminstone inget smågodis på några veckor. Fast jag försöker kompensera på annat sätt, på eftermiddagen idag satt jag och mumsade i mig mogen chevréost med en tesked.
Jag gillar att så många bloggar kommer högt upp på träfflistor när jag googlar om mat. Jag försökte svara en läsare som undrade om vinägerkaramell. Tydligen är det inte hårt, men syrligt godis vilken var min första teori, utan snarare segkokt balsamvinäger och socker.
Utöver ett hyfsat svar gav mig googlelistan en helt ny blogg att gilla: Krubb. Finkrogskock som blivit dagiskock och fantiserar om drömkrogen samtidigt som han fixar en blodpuddingstillbehörstävling ihop med den begåvade”Kocken tar time-out” som är en trebarnmor som istället för krogdrömmar har cafédrömmar och är en hejare på att laga nyttigare godis knôkade med torkad frukt. Läs och njut gott folk!
”Det finns nog en del Buffy i Lisbeth Salander även om vi aldrig pratade om det rakt ut.”
Herman Dill (utmärkt matjournalistnamn) intervjuar Stieg Larssons gamla kollega Richard Slätt i Journalisten.
6 till bloggposter som innehåller Buffyreferenser.
Jag tänkte råda bot på bloggtorkan och börjar med ett credo. Jag glömde en av stans bästa dessertkrogar i mitt förra blogginlägg: Operakällaren.
Och varför ska Operakällaren förtjäna en av topplaceringarna i dessertlistan? Jo, de har ett dessertkök med anor. När jag började som journalist var det Magnus Johansson (nu Xoko) och Ted Johansson (nu Lux Dessert) som härjade i köket. Nu är det bloggaren, tillika konditorn Daniel Roos som gör galna och vackra desserter. På hans blogg kan du läsa om hans fördessert med mariekexglass.
Och varför glömde jag av Daniel? För att jag helt enkelt aldrig ätit hans mat. Och hur vet jag då att den är god? Eller borde jag sluta skriva hela texten i retoriska frågor? Jag bara vet. Det syns liksom när jag läser vad han skriver om desserter. Han bara älskar desserter och det är väldigt fint.
Stockholm är en ovanligt fin stad att bo i just nu om man gillar desserter.
Det finns dagar när jag lämnar Södermalm och går på stadens gator som en vanlig man kvinna och bara äter desserter.
Kungsholmen:På lördagar köar jag med trettitalet andra för att komma in och äta Petite France fantastiska frukost.
Birkastan: På fredagar efter jobbet återfår jag energin efter en Nobeldessert och två glas cava på Xoko. Fast numera får man skynda sig för de stänger redan klockan 19.30.
Östermalm: Under en helt vanlig onsdaglunch kan jag smita in på Pont Nouveaus patisserie. Ibland för att hitta en sötsak, ibland bara för att beställa en espresso av stans charmigaste barista.
Gamla Stan: Frantzén/ Lindebergs bageri Boulangerie, tvärs över gatan från restaurangen lovar gott. Hit har jag inte ens hunnit gå än.
Norrmalm: Cloud Nine förstår precis vad jag är ute efter och öppnar ett rum enbart för dessertfrossare.Nu ska jag bara ta mig dit och se att desserterna verkligen håller måttet.
Märker ni hur perfekt utspridda alla ställen är över stan?! Men vart ska jag gå när jag önskar krypavstånd från hemmet vid Hornstull?
Sport är inte min starka sida, vilket ställer till en del problem när jag ska matcha matjobb med olika stora sporthändelser. Det är då jag får smyga upp till en kollega och kolla läget.
– Du, det där VM som är i Västerås just nu, vad är det i? Åh, utmärkt, bandy. Då kör vi bandyglögg i drinkmailet.
Därför gör det mig extra glad att kunna leverera en sportrelaterad nyhet till mina läsare. Ur Aftonbladet:
Lindsey Vonn, 24, skulle fira sin seger, hennes andra i VM – självklart med champagne – men korken bröts av och någon kom på idén att få loss resterna med hjälp av en skida.
Här tycks journalisten hinta att det var en dum idé att öppna flaskan med en skida. För mig känns det snarare självklart att en stålskodd (?) skida ska användas till just detta. En alpinsabrering helt enkelt. Tyvärr noterade inte slalomstjärnan att flaskan var vass och nu missar hon VM i storslalom. Kanske ska man trots allt inte kombinera sport och sabrering.
I julas gjorde jag egen korv som sedan lämnades in på Muskö rökeri på Väddö. Det är ett av få rökerier som tar emot korv från privatpersoner. Dessutom är det inte ruggigt dyrt, 35 kr/kg och så lite extra om man vill ha det vacuumpackat.
Tycker du att jag upprepar mig? Jo, men jag får så många mail som frågar var jag lämnade in min korv att det kändes värt att skriva igen. Om inte annat kanske folk som googlar hemgjort och korv och rökning och Stockholm hittar det här och slipper maila mig. Kanske.
Illustration: Linnea Svensson/Tasteline
Det är något väldigt fint med att bli betrodd. Det hände så sent som idag på Martins Gröna på Brunkebergsgatan i Stockholm. Jag hade precis beställt lunch när jag insåg att min stinna plånbok bara var fylld med kvitton, men det var inga problem att äta på krita.
Några dagar tidigare satt jag på Mahogny på Skånegatan i Göteborg när två killar i sextonårsåldern klev in och överlämnade en hundrig till ägaren utan att få något tillbaka utöver några växelkronor.
Nej, det rörde sig inte om sofistikerad droghandel. Det rörde sig om kredit. Kortmaskinen var trasig och gossarna hade inte haft några kontanter att handla sitt kaffe för. Nu hade de återvänt för att justera skulden.
Men visst händer detta alltför sällan? Innan de här två händelserna hade jag inte hört någon få krita sedan jag själv i tolvårsåldern hade för vana att köpa mjölk och annat viktigt* till hushållet och skriva upp det på räkningen. Bodde man i Mölndal och handlade på Dalens Livs gick det bra att göra så, åtminstone om mamma dök upp en gång i månaden och betalade av mina skulder.
Undra om det fortfarande kan gå till på det viset? Mamma, löser du ut mig då och då om jag startar en räkning hos Cajsa Warg?
* nötcreme
Foto: Magnus Skoglöf
Om någon tror att tävlingslivet i Göteborg bara var glitter, glamour och stickade klänningar kan jag här tack vare fotograf Magnus Skoglöf bevisa att jag tillbringade en hel del tid med ett knä stadigt i marken, utan att för den sakens skull fria till en enda person. Här fotograferar jag tävlingsrätterna och resultatet hittar du i en äldre post.
Magnus är inte bara fotograf, han är bloggare också. Kliv in på hans blogg och läs om kommande kokböcker, mindre floder av blod och vinet etterkruu.
Till helgen går första schlagerfestivalsdelfinalen (oj, långt ord!) igång och Tasteline firar med att göra helt nya schlagerdrinkar. Våra gamla var förtjusande också. De hade namn som ”hold me now” och ”stormvind”, men det kändes dags att förnya sig efter så där fem-sex år, eller är de måne äldre än så?
Jag fick lämpligen Göteborg på min lott och skapade tvenne schlagerdrinkar: Hisingen Island Ice Tea och, med en förhoppning på en revival lakritsshoten.
Min kollega Linnea hittade ett fantastiskt glittertyg och fotograf Katja Kristoferson tog de snygga bilderna.
Förra årets kock Tom Sjöstedt höll ett fint avskedstal igår där han vackert lyckades förolämpa stora mängder kockar. Titta in på hans syster Sofies blogg med det fina namnet Magstarkt och se hela talet på film samt en rar och avslöjande bild på hur mycket en kock kan gå upp på ett år.
Drömmen väcktes när han såg en åretskockfinal medan han fortfarande gick på restaurangskolan. Viktor spelar trummor men insåg att han inte blev så bra, då blev det kockyrket. ”Min sambo har lagat den mesta maten när jag har övat inför tävlingen, men annars lagar jag maten några gånger i veckan”.
Jag har hamnat i ett annex och trängt mig in i huvudrummet för att se prisutdelningen live.
Och årets vinnare är… Viktor Westerlund.
Andra plats till Christoffer Ekman. Tredje plats till Alexander Sjögren. Två från F12 i topp! Inte illa.
Efterfesten kommer att hållas på Nivå. Ett ställe jag av princip aldrig skulle gå på. Undra om jag får rucka på principerna ikväll eller om jag kan kidnappa hela gänget någon annanstans?
