1,25 kg rådjurskött, 1,5 kg nötköttsbog och 1,5 kg vildsvinskött senare har vi gjort 10 meter korv. Julkorven med fläsk- och nötkött är kokt och viltkorven är masserad med salpeter. Imorgon ska den transporteras vidare till Danderyd för att sedan transporteras till rökeriet.
Jag känner mig lycklig och utmattad. Bilder kommer på sikt. Nu måste jag sova.
Ni missar väl inte Tastelines stora julmusttest. Jag drack mig alldeles vimmelkantig på must för att kunna se till att ni väljer rätt glögg så här i juletider. Testningen skedde naturligtvis i blindo, men jag är ändå lite sur över att jag gav Zeunerts så lågt betyg i år. Men det beror på att den smakar svarta vinbär. Förra året smakade den skumbanan och det var mycket roligare.
Det händer mycket roligt just nu. Igår var jag pryo på Aftonbladet och var med och publicerade en artikel av Karin Ahlborg. Idag blev jag utlurad till en rar liten indier vid Norra Bantorget. Matsalen var trång och maten het, precis som det ska vara. Sen försvann jag ner i djupet till Hötorgshallen. På en barstol satt hemlige kocken, aka Mats-Eric Nilsson, och dinglade med benen. Han iaktog folkhavet och antecknade i sitt anteckningsblock. Ny bok på gång?
Själv gick jag med bestämda steg till slaktare G Nilsson och bad att få 10 meter krokfjälster. Det kändes som om det likväl hade kunnat vara ett kodord för ett paket heroin, men jag lovar att så inte är fallet. Fjälstret ska stoppas med kött och späck och blir till korv. Det finns raka fjälster också, men då får inte korven en lika fin böj. 10 meter räcker till ungefär 6 kilo korv vilket jag hoppas räcker till de tre hushållen som deltar i söndagens korvstoppning hemma hos mig.
Och tack vare Robert vet jag nu att jag kan röka korven hos Muskö rökeri.
Indien Gardenkillarna hämtar hem en drake av guld och mumlar något om höjda priser. Foto: Pressbild från DN
Just hemkommen från Gulddrake-prisutdelningen på Och himlen därtill. Chef-Torbjörn kom fram till att de tidigare årens kvällstillställningar var för kostsamma och beslutade att billigaste tiden att dela ut priserna är direkt efter lunch kl 13.
Därför dök jag upp mätt och med andan i halsen direkt från ett annat möte och möttes av ett överdåd av mat. Alla nominerade restauranger, barer och kaféer fanns representerade med små smakprover. Esperantos youghurt- och ostronsoppa med fänkålspollen var coolast, men Mathias Dahlgrens köttmacka godast. Mm… de fyllda små trekanterna från Indian Garden var inte heller fel. Och Iljas kaffe. Och och och. Jo, jag gled runt och provade en massa saker medan priserna delades ut och herr Gadd sjöng några låtar.
Vem vann då?
Bästa bar: Le Rouge bar
Bästa kafé: Le Petit France (börjar ni anan en trend?)
Bästa budgetkrog: (Le) Indian Garden (som började babbla om att höja priserna till 250 kr. Elin, jag kommer att fakturera dig!)
Bästa mellankrog: Mathias Dahlgren, Matbaren
Bästa lyxkrog: Mathias Dahlgren, Matsalen (ännu en trend)
Utsikten över snöklädda tak var strålande, Elin och Bengt-Göran gjorde ett utmärkt jobb som konferencier och min make som deltog med egen inbjudan uppgav för pressfotografen att han var där och representerade Lunds Universitet.
Just nu går jag i väntans tider. Jag har ett budskap om jäsning jag vill nå ut med, men den inspelade filmen om hur man bakar lussekatter är inte riktig visbar än. Bland annat hävdar jag bestämt att jag använder mig av färsk deg när jag egentligen menar jäst. Hoppas någon lyckas klippa bort det.
I väntan på Brax-tv kan man trösta sig med den kanadensiska (?) sajten Rouxbe som har ett hav av välproducerade matlagningsfilmer ordentligt katalogiserat. Som att släppa in ett barn i en zooaffär eller så.
Det årliga pepparkaksbakandet har smittat av sig. Nu drar arbetsgivaren Tasteline igång en pepparkakstävling som inte uppmanar till huskonstruktioner om det inte är vita huset eller valfritt börshus. Vi vill att ni kommenterar året som gått i pepparkaksdeg, tar bilder på skapelsen och lägger in på Tasteline. Vinnarna lovas ära och priser.
Här om dagen tipsade jag om en artikel där en ung man recenserar vuxen mat. Här är en vuxen kvinna som recensera en betydligt yngre kocka. Väldigt rart. Tack för tipset Martin.
Linnea försöker få cred för två kakor i ett försök att se sant husmoderlig ut. I verkligheten hann hon baka tre olika julbröd, men de matchade inte förklädet lika bra :)
Hela Tastelines provkök luktade bröd igår. Det var helt underbart. Chefredaktör Magdalena bakade två sorters bröd, jag klämde in färgglatt blombröd och Linnea bakade minst två bröd. Lägg till två sorters mumma och en mjuk pepparkaka på det, så får ni någon sorts bild av hur det var här. Och det var bara på eftermiddagen. På förmiddagen dök Simon och Tomas upp och lagade köttgryta och en löjligt god chokladkaka. Inom kort kan ni läsa Petras intervju med dem under vinjetten Kändiskockar.
Oj, vad vi var tvungna att städa länge efter den dagen. Det kändes som om vi hade smutsat ner samtliga grytor och tallrikar i köket och allt skulle placeras på rätt plats igen.
Från semifinalen i Malmö Foto:Håkan E Bengtsson
Nu har alla finalisterna till Årets Kock tagits ut och jag måste erkänna att jag varken pratat med dem, intervjuat dem eller ätit deras mat. Det skulle möjligtvis vara om Christofer eller Viktor jobbat i köket när jag varit på F12 på pressträffar. Vendel at Sturehof och Mötesplats Österlev behöver jag absolut besöka när jag kommer till Malmö nästa gång, men det har jag sagt ett tag så vi får väl se. Är det kanske en trend att finalisterna tycks komma parvis? Det hela började väl när Stefan Eriksson vann tävlingen mot sin kollega redan 2005, men har hållt i sig sedan dess. Normalt sätt brukar det komma ett par från Pontus restauranggrupp, men de tycks inte ha fallit juryn i smaken i år.
Bertil Hammar, Stockholm Spis, Stockholm
Anna Johansson och Alexander Sjögren, Vendel, Skåne
Christofer Ekman och Viktor Westerlind, Fredsgatan 12, Stockholm
Tomas Diederichsen, Ulfsunda Slott, Bromma
Tävlingen går av stapeln i Göteborg och vi hoppas att Tasteline kan direktrapportera från tävlingen (om vi blir bjudna vill säga).
Igår fick jag utföra en av mina favoritarbetsuppgifter, att delta i panelen i Sveriges största julmusttest. Jag hade sällskap av doft- och smakbegåvade Mikael Mölstad och Ingela Svanström från Millhouse och de mustälskande (nästan-) elvaåringarna Astrid och Vincent.
Första flighten (omgången i provningstermer) bestod enbart av lightläsk efter det kände jag mig smått illamående. Jag har svårt för lightläsk, men var ändå glatt överraskad över att åtminstone en av tillverkarna lyckats få till en bra lightmust. Vilken får ni reda på i Tastelines julmusttest i nästa vecka. Sen följde tre flighter med vanlig sockermust. Efter det kände jag mig ganska mör.
Det har inte hänt så mycket Mustsverige i år. Inga nya tokiga smaksatta muster och de som fanns har krypit tillbaka i det hål de en gång kravlade sig upp från. Nej, jag saknar inte must med smak av julnougat. Min besvikelse var att jag inte riktigt uppskattade Zeunerts variant på must i år, den smakade på tok för mycket svarta vinbär. Å andra sidan är det häftigt att de fått fram så mycket smaker i sin must, men den smakar inte _must_.
Jag passar på att förfasa mig lite över att Carlsberg släpper must i burk i år. Fast bara lite, för vid det här laget är jag så härdad av alla PET-flaskor. Riktig must ska tappas på 33 cl eller 50 cl glasflaskor.
Ja, just det, ska man bli irriterad över något i år är det väl möjligheten att skicka ett must-sms för 25 kronor vilket ger mottagaren möjligheten att hämta ut en 50 cl petflaska av apotekarnes must värd 11 kronor. Hur tänker man då?
Pepparkaksbakerskan och åsiktsmaskinen Karin tipsade om en rar artikel i New York Times om en synnerligen ung restaurangrecensent. Istället för att beställa take out när hans föräldrar meddelade att de skulle komma sent hem från jobbet, gick han till den lokala nyöppnade restaurangen (han bor på Upper West Side) och beställde från menyn inom sin budget på 25 dollar. Någon måste ha snappat upp detta och skrivit en fin liten text som fick mig att le och inse att jag i jämförelse inte var ett dugg matnördig i den åldern.
Vi har blivit med soffa. Den har samma nyans som julmustfläckar, som half baked B&J-glass, som sojan till sushin. Det är den optimala soffan att äta mat i. Och att ligga raklång, läsa matlitteratur och äta en smulig 200 grams kaka helnöt. Och den finns att köpa på Mio.
Idag släpps Anthon Bergs pralinjulkalender i Sverige. För att haussa upp intresset säljs blott 100 kalendrar i landet, och samtliga finns på NK konfektyr i Stockholm. Alternativt är det enda stället i landet som folk kan tänka sig att betala 300 kronor för en julkalender. Kommer jag ifrån på lunchen kommer jag att köpa en.
Tydligen finns vuxenkalendern som jultradition i Danmark och man brukar ge en till sin fru eller flickvän. Varför har ingen berättat det här för mig tidigare? Det borde innebära att vårt grannland har flera producenter av kvalitétkalendrar. Så om Rasmus, Trinne, Rolf eller Henrik snubblar över en kanske ni kan skicka den till mig? Innan jul? Snälla!
Tänk att få äta två olika praliner varje decembermorgon.
Läs Alice tidigare klagomål på julkalendrar.
Under mitt drygt veckolånga besök i Sydafrika hann jag upptäcka att vinindustrin fortfarande är ruggigt segregerad.
I början av veckan hoppades jag att det var mina egna fördomar som gjorde att jag bara såg vita vingårdsägare, vinmakare och vinmarknadsförare vart än jag vände mig. Men varje gång jag frågade någon ung nyutbildad vinmakare om han haft några svarta klasskompisar så fick jag svaret nej. Och när jag frågade de riktigt vinkunniga om de svarta kollektiva vingårdarna producerade något drickbart fick jag samma svar. Och även om jag provade flertalet fairtradeviner på vinmässan i Cape Town så lyckades jag inte bli det minsta imponerad.
Jag var på väg att ge upp när jag sprang på Mzokhona Mvemve. En alldeles förtjusande 33 åring som älskar vin och dessutom vet vad han sysslar med.
Mvemve växte upp i en kåkstad utanför Durbain. Han utbildade sig till kemiingenjör och fick ett stipendium för att läsa viticulture and oenologi i Stellenbosch. Som nyutbildad började han jobba för den kände vinmakaren Bruwer Raats vinkällare. Han började med enkla uppgifter och fick undan för undan mer kvalificerade uppgifter. Idag har ett eget vinmärke som heter Sagila och han och Raats producerar sedan tre år ett löjligt gott och dyrt vin uppkallat efter de två.
Deras vin Mvemve Raats De Compostel var det enda vinet jag tyckte det var motiverat att släpa hem från Sydafrika. De flesta bra sydafrikanska viner finns på bolaget till ungefär samma pris som i Sydafrika
Av de tre flaskor jag köpte står en framför mig på soffbordet, öppnad. Att det bara är drygt två år känns inte alls. Det har toner av mogna körsbär, tobak, charkbutik och lite bitterhet så att det inte blir så där översötmoget. Jag räknar med att dricka ett litet glas varje kväll den här veckan och på så vis hålla novembermörkret i schack.
Läs mer om Mvemve här.
Och här går det att köpa på bolaget.
Foto: Jonas Melcherson
Det är ju nästan tjänstefel att inte blogga om Årets Hemmakockvinnarna idag. Tre coola matbloggare bosatta i Stockholm plockade hem priset med en coca cola-kryddad chili. Juryn, som jag satt med i, var lyckligt enig. Läs mer på Dagmars, Annes och Lenas bloggar.