Min kollega Linnea har gjort en utmärkt skola för matfotografering på Tasteline.
Ägna fem minuter åt att läsa artikeln så kan jag nästan garantera att du blir en bättre fotograf.
Inga mer fotoblixtar, reflexer i diskbänkar, fotografering i medljus eller på långt avstånd.
Hösten är nog här nu. Igår var fortfarande på landet och andas in söt hög västergötaluft. Nu sitter jag i öppet landskap och huttrar trots dubbla tröjor. Det har inget att göra med höstsolens oförmåga att värma. Allt kan skyllas på den kluriga vetenskapen att skapa bra inomhusmiljö i kontorsmiljö.
Men livet har sina ljusa sidor. Någon på sportredaktionen hade bakat kladdkak och köpt glass. Dessutom hittade jag min hemliga gömma enkronor så att jag kunde köpa en kopp kaffe i tidningens automat. Och så är det väldigt trevligt att träffa alla kollegor igen. Äntligen är jag omgiven av människor som jag kan prata hur mycket mat som helst med utan att de blir uttråkade.
Men jag saknar sensommarlivet. I lördags fick pappa upp en gädda på nästan 10 kilo. Filéerna ligger i min frys just nu och väntar på att bli färs. Jag har plockat Karl Johan och lärt mig två nya svampar: björksopp och smörsopp. Och björnbären som står där och mognar utan att jag är där och plockar dem. De liksom bara ber om att få blandas med äpplen i en paj.
En av de fulaste meningar jag vet är ”vi kan väl ta en jobblunch?”.
På tok för sällan rör det sig om en wallenbergare på Grodan med en efterföljande brainstorming över en macchiato. Istället förväntas jag byta min lunchrast och drömmar om varm mat mot en inplastad baguette med tveksam fyllning inmundigad i lysrörsbelysning och föra samtal med munnen full av mat.
Men till dagens workshop har jag ingen anledning att klaga: klyftpotatis, tzatziki, bulgursallad med kantareller och lite misshandlat nötkött på spett. Och jag kunde till och med hålla tyst och låta andra prata medan jag åt. Varför kan inte alla luncher se ut så här?
Notera besticken till vänster i bild. De ser ut som metall, men de är i plast. Ser alldeles galet äkta ut.
Varje gång jag flyttar undrar jag förtvivlat varför jag tog på mig ägandet av mormors gräddgula hushållsassistent från Elextrolux. Och varför jag inte rationaliserade bord plåtskåpet som innehåller köttkvarn och diverse andra tillbehör som jag inte har någon aning vad de ska vara till.
Jag har jag aldrig ens gjort min egen korv, vad ska jag med medelgrova malningsskivor till? E och P har åtminstone lovat att förklara vad de olika metallbitarna är, men vem ska stoppa korv med mig. Jag tror att min vegetarian till make avstår om vi inte fyller det vegetariska fjälstret med tofu.
Det flyttstädas för fullt. Vi ska bli stockholmare på heltid och lägenheten på Möllan ska överges. Dessutom flyttar D och jag ihop på riktigt och en massa dubletter uppstår.
Dubbla uppsättningar äggkoppar, diskställ, vinglas och bestick avskaffas och packa ihop i en brödback och ställs på gården. Några timmar senare är de borta. Först gick vinglasen, sen försvann resten.
Igår blev vi av med ett skrivbord och två bokhyllor, dagen innan dess ytterligare en bokhylla. Det är som ett svart hål. En underbar företeelse för två billösa utstädade människor som inte orkar gå ytterligare en vända till Stadsmissionen i ösregn. Vi gillar när våra grannar handlar närproducerat.
Hela min sommar har gått i körsbärets tecken. Det började med att jag fick lov att åka till Elin och plocka underbara körsbär i hennes trädgård som jag satt hemma framför tv:n och kärnade ur. Sen beställde jag en stor förpackning frysta körsbär från Werners Gourmetservice och satte igång. Det har blivit sorbeter, sylter, saft, små kakor och misslyckade pajer. Släktens vilja att provsmaka ännu en ny rätt med körsbär har avmattats lite, men nu är jag å andra sidan nästan klar.
Helt rätt årstid att laga summerpudding. Vitt bröd, röda bär, socker och mycket bärsaft. Och så en riktigt god vaniljsås till. Den är puddingen är lagad av vår vigselpräst John.
Rensar bland bilderna i mobilen och hittar bevis på att jag genomförde burkbyte tidigare i somras. Lisas alla gäster, imponerande många med egna bloggar, hade med sig (minst) var sin inslagen burk som samlades på ett bord. I turordningen fick vi ta var sin burk ur högen eller sno till oss en burk av någon annan som redan lyckats göra ett oslagbart fynd.
Jag lyckades först sno till mig en gigantisk burk saltade riskor (för er som inte gått herr Hermelins svampskola, så är det en sorts svamp) men blev lika snabbt av med den igen. Istället lyckades jag plocka åt mig några lovande färdigskalade kastanjer som kommer blandas med choklad, eller möjligtvis rådjur, senare i höst när jag behöver lite uppiggning. Jag har lovat att rapportera av till gåvogivare, Rita och Doris, vad jag tar mig till med dem.
En riktigt modig lus vågade välja burken med konserverad mudfish. Själv är jag inte riktigt så förtjust i överraskningar.
Detn första bilden tog jag 6 juni bara för att jag tyckte att att Superkockarna var ett hejdlöst fånigt ord, men sen när samma löp dök upp igen 12 juli började jag undra. Tryckte de en gigantisk överupplaga? Vill de se om någon reagerade? Har de upptäckt copy paste?
Provsmakning av förrätter. Fr v: standardmenyns rökta sik och potatiskaka, veganmenyns råraka, sparris och pinjenötter, samt den vegetariska menyns potatiskaka och sparris.
Det fanns många matönskemål hos våra bröllopsgäster: ingen fisk, kosher, vegetariskt, ingen insjöfisk, veganmat, inga opastoriserade ostar etc.
Det är då jag är så glad att vi hade bröllopsfest på en restaurang med koll. Lösningen blev tre olika menyer: en standardmeny med fisk i förrätt och huvudrätt och ost efteråt. De som inte åt fisk av en eller annan anledningen blev till vegetarianer för kvällen och veganen fick en egen meny vars jordgubbs- och rabarberdessert delades med de som undvek opastoriserat.
Vi hade alltså inte bara en, utan tre menyer att provsmaka. Och med viss förvåning visade det sig att veganmaten var allra godast. Om man inte räknar in den 32 månader gamla Kvibilleosten som fanns med på osttallriken.