Brax on Food

Det känns inte alls som det var länge sedan jag bodde i Malmö och jobbade med en tidning som aldrig skulle bli av. Första inlägget handlade om svartsoppa och egentligen är det väl just det jag borde fira med. Men i så fall kräver jag att få dricka Samuel Adams.

Åt lunch på Martins gröna på Regeringsgatan. Passade på att stirra in genom rutan på Mat-Niklas sprillans nya restaurang 1900 och det ledde till att vi blev insläppta och rundvisade av en entusiastisk Niklas. Han visade stolt upp slöjdade brödkorgar, dj-bås och den ursvenska menyn. Niklas verkar så nöjd att han vill stänga/sälja sina båda restauranger i Helsingborg och Viken. Inte ens när jag påminde honom om att han fortfarande har mina kockmanga tappade han fattningen. Jag hoppas att det går strålande för honom. Men Stockholms taxichaufförer kommer att få svårt att hitta rätt när passageraren ber att få bli körd till det där nyöppnade hippa stället som den snygge kocken har. Nu har de tre ställen att välja mellan: 1900, Le Rouge och Pontus! (eller är det ännu fler? Jag börjar tappa kollen.)

10 minuter in i filmen börjar jag ångra att jag åt anka till middag.

Med hjälp av bara bilder, ingen musik eller berättarröst, visar den österrikiska regisören Nikolaus Geyrhalter hur vi distansierar oss från hur maten vi äter produceras i dokumentärfilmen Vårt dagliga bröd. Skördar som besprutas och muskulösa Belgian Blue får mig att längta efter ekologiskt, medan fabrikssekvenser med döda djurkroppar på rad bara får mig att inse hur tråkigt det är att jobba i fabrik. För mig är det viktiga är hur djuren behandlas när de lever och när de avlivas, inte hur det går till när de styckas.

Se delar av filmen här.

Scenerna när de små gula kycklingarna skjuts ut ur en kanon på ett löpande band hade varit otroligt underhållande i en tecknad film. På riktigt och tätt följt av scener på höns som packades tätt tätt i burar fick det mig att tänka på Astrid Lindgren som var långt före sin tid med att vilja släppa burhönsen fria. Se filmen, den visas på:
Zita, Birger Jarlsgatan 37, Stockholm
Hagabion, Linnégatan 37, Göteborg
Elektra, Sintervägen 6, Västerås
Kino, Kyrkogatan 3, Lund
Bio Roxy, Olaigatan 19, Örebro
Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10, Uppsala

Äntligen tog vi oss tid att gå på bio. David och jag har hittad den optimala kombon: middag på Babs och bio på Zita. Allt under ett tak. Babs har stans godaste pinotage, diemersfontein, wellington med kraftig kaffe- och kardemummasmak för 102:- (per glas, vill David gärna att jag förtydligar) och ett öppet kök så att man ser när oxfilén brinner.

Tyvärr gjorde personalbristen i köket att min anka inte var så rosa som den förtjänar att vara. Men den sesamoljesmakande selleri- och nektarinsalladen (med plommon och helt utan selleri) var bra och vinet och musiken gör att man glömmer det dåliga. Och Davids gös var bra, men han är å andra sidan sällan missnöjd.

Nu ska vi snart se filmen Vårt dagliga bröd som handlar om missförhållanden i livsmedelsindustrin . Hoppas vi inte ångrar att vi åt så nära inpå filmen!

Årets första pepparkakshus är bakat. Det är den första konstruktion jag (och mina bak- och konstruktionskompetenta vänner) gjort i pepparkaksdeg på flera år som inte har någon politisk eller aktuell vinkel. Det här är inget mer än ett helt vanligt godisspäckat hus. På tisdag ska det demoleras av en nioåring samtidigt som det fotograferas. Om någon tycker att det är ett ovärdigt öde går det utmärkt att iscensätta en husnappning på Tastelines redaktion. Jag lämnar dörrarna olåsta.

Hemköp vid Åhléns city säljer mer än en sorts smör! Det har i och för sig Cajsa Warg gjort länge, men ändå. Väddö gårdsmejeri, ett litet Roslagenmejeri, står bakom det hela. Smöret är inte fantastiskt. Det är smuligt, med en fet och hög och svagt syrlig ton snarare än rund och smörkolalik som jag hade hoppats. Trots det blir jag lycklig och brer på tjocka lager på min nyrostade macka.

Har mejeriet en blogg då, undrar du säkert. Klart de har.

Varm och nyknådad pepparkaksdeg. Jag älskar december i oktober.

Foto: Den trevlige Dan Gordan från Sköna Hem med min lilla mobilkamera

Nå, var var vi? Danyel Couet har alltså startat en ny fransk krog i Gamla Stan. Melker är också med på ett hörn, men det är Danyel som kommer att styra över köket. Mig hade de bjudit in på en presslunch.

Bindefeld hade inte bara bjudit in alla Stockholms matjournalister till Le Rouge. Han hade även varit klok nog att bjuda några av mina favoritmatbloggare. Från höger Helena, Christian, jag själv och Elin.

Vad minns jag från lunchen? Inte hur många som var där eller exakt vad jag drack (små mängder av). Däremot minns jag den vackra vinägerstinna maten. Först ett lantägg som servitrisen, efter att ha frågat köket, beskrev som ett helt vanligt hönsägg. Det var pocherat till en krämig konsistens och fick sällskap på tallriken av några gröna nyanser.

Sen kom en ovanligt vällagad gös med tournerad potatis och sist några generöst spritindränkta äppleklyftor i ett intetsägande pajskal. Snyggt och oftast gott. Mina bordsgrannar från SvD gjorde nästan vågen. Alltihop tog över två timmar och jag hastade stressat tillbaka till jobbet och väntande fredagskvällsövertid.

Källarvalven som restaurangen ligger i är nästan helt mobiltelefonsäkra. Själv var jag tvungen att gå upp till markplan för att kunna blogga. Eftersom jag även var klädd i krogens färger: svart och rött, blev jag tagen för personal av SvDs frilansare J. Väldigt underhållande! Nå, åter till lokalen. Jag var aldrig där när anrika krogen Källaren Diana huserade här med kockar som Tore Wretman och Nils-Emil Ahlin , så jag vet inte hur mycket som förändrats, men min gissning är att det är ganska mycket. Elin har gjort en rar inredningsintervju med Danyel Couet här. Hantverkare som rastlöst cirkulerade runt och väntade på att journalisterna äntligen skulle gå igen berättade att det varit fullkomligt kaotiskt för bara fyra timmar sedan.

Är du riktigt nyfiken går det utmärkt att läsa mer här eller här.

Mina kollegor Stina, Milena och Ingrid fastnade på bild  på La Rouge

Jag är fast i en källare i Gamla Stan tillsammans med stockholms alla matjournalister. Om någon tänker starta ny mattidning föreslår jag att de rekryterar nya medarbetare utanför Le Rouge på Brunnsgränd om en timme.
Nu kom varmrätten. Fortsättning följer.

Tasteline är inte som andra arbetsplatser, åtminstone inte lunchmässigt.
S plockar fram en sik när M går förbi och frågar
- Har du rökt den själv?
Om inte svaret hade varit nej, hade nästa fråga säkert rört vilken sorts spån S hade använt. Att gå ut på balkongen och röka kan ha en helt annan betydelse på Tasteline än på andra kontor.

A (det är jag) springer runt och visar upp den mest perfekta köttbit som finns. Den är välhängd, nästan kolsvart och kostade en mindre förmögenhet i Hötorgshallen.  I dag ska den bli lunch och A är lika stolt som en nybliven förälder.

Jag längtar till första november när fempacket med blossas årgångsglögger släpps. De finns bara i beställningssortimentet så innehavet kräver lite jobb. Som väl är har V&S skrivit hur det går till i tre punkter. Kan inte motstå att publicera:
Så här beställer du från beställningssortimentet:
1. Ring eller besök ditt lokala Systembolag
2. Beställ BLOSSA x 5, beställningsnummer: 83939-04, pris 154 kr.
3. Hämta ut din BLOSSA x 5 inom en vecka!

Kika in på Jureks blogg Oskarp mask och se hur kycklingen går från mexikansk vardag till total pimpning. Sådant är livet på en tidning .