Brax on Food

Helgen tillbringades, liksom stora delar av sommaren, på Kållandsö. På Kållandsö kan jag inte köpa lokaltidningen, däremot samtliga kvällstidningar med tillhörande bilagor. På Kållandsö finns inga affärer att tala om, om man inte räknar halvdussinet fiskebodar vid Spiken som kränger rökt sik och löjrom, två-tre loppisar och en ”handelsbod” som säljer livets nödtorft till höga priser. Åker jag däremot in till staden Lidköping har den lokala matjätten ICA vid Framnäs skärpt till sig och skaffat såväl närproducerat-skyltar som en stor hylla med ekologiskt. Gissa vem som köpte sina nötter där i somras?

Samma affär försökte dock kränga holländska vinbär i juli månad. Skäms!

Och vad har jag gjort på landet? Tvättat bort koskit med högtryckstvätt, borstat bort hö under en vävstol, målat badrumslister med högglansig färg, plocket taggsvamp och trattkantareller, beskurit björnbärslandet och kanske vilat en smula.

I fiskdisken på Omi Food.

Pallra er ner till Magasinsgatan vid Vallgatan. Just nu kan ni dricka Nordens bästa kaffe i ett stort vitt tält. Lag från alla fem nordiska länder ställer upp med var sitt café. De som lyckas dra till sig mest publik och tjäna mest baristadollar (fråga inte) kommer att vara en värdig vinnare i den deltävling som belönar entrepenadskap.

Göteborg börjar förvandlas till en riktig kaffestad. Likt Stockholms Vasastan behöver man inte gå många kvarter innan man hittar ett ställe som serverar drägligt kaffe. Ett av mina favoritställen, Mahogny vid Korsvägen, har utan min vetskap växt chockartat och åtfinns nu på Otterhällan och Gibraltagatan utöver orginaltcaféet vid Korvägen och de rara små metallglänsande kaffevagnarna med cykelflagga på.

En annan trevlig överraskning är att da Matteo nu inte bara finns i Victoriapassagen utan även öppnat på Vallgatan. De har ett eget microrosteri, en rar blogg och står bakom att Nordic Barist Cup arrangeras på en gammal parkeringsplats vägg i vägg med deras café sedan några dagar.

Oj! Vilket dygn det har varit. Jag har varit på Jens Lekmankonsert, träffat kompisar från förr, bland annat en av mina bästa vänner från gymnasiet som jag inte sett på tolv år, suttit 20 centimeter från kronprinsessan under ett seminarium om stjärnkrogar, intervjuat Ann-Sophie Pic, deltagit i en espressoprovning på Nordic Barista Cup och konstaterat att Klara kommer att läggas ner.

Min syster är klok och det är värt en del bloggplats. Trots att det är jag som är familjens matjournalist (hon är också journalist) så var det hon som kom på den genialiska idén att kombinera korvbröd och potatischips till ett vegetariskt nattamatsalternativ.

Om jag serverar nattamat nästa år blir det majskolvar. Kanske gömmer jag ett paket bacon någonstans så att folk kan uppfinna den baconinlindade majskolven. Mmmm…

Isört fotad på hallväggen på Oaxen
Nu sitter jag på tåget och ser Västergötlands slätter susa förbi i toner av skånsk senap, majaribrunt och kiwi- och isörtsgrönt. Internet är igång och jag jobbar på för fullt när jag plötsligt inser att flaskorna med smaksatt julmust är kvar i redaktionens ölkyl (jo alla andra, vi har en sådan). Så kära kollegor, om ni läser detta, håll er borta från musten tills jag kommer tillbaka. Snälla! Med extra socker på! Är ni rasande nyfikna kan ni läsa Xtian uttrycksfulla beskrivning av de nymodiga smakerna.

Elin har köpt sommarstuga i Sörmland och vips vill Tommy Myllymäki öppna krog i närområdet.

Min kollega Sara bosatte sig i Fruängen och kort därefter bestämdes sig Fredrik Eriksson att starta igång ett värdshus 20 meter från hennes hus.

Själv firar jag mina semesterar på Kållandsö vilket innebär att jag får vara med om en världspremiär eller två tack vare närliggande Dafgårds.

I Malmö bor jag vägg i vägg med något så bullrande att det inte kan vara något annat är en till replokal ombyggd lägenhet. Eftersom lägenheten är belägen i ett intilliggande hyreshuset har det inte varit helt enkelt att få tag på grannarna för ett samtal. Idag när innegårdarna kring Möllan hade öppet hus passade vi på att smita in på granngården och upp för fyra trappor till det som mycker riktigt visade sig vara en replokal.

Musikerna var klara för dagen och höll på att packa ihop sina instrument när vi klev in och presenterade oss som grannarna som bodde bakom den otillräckligt isolerade väggen.
Jag var bad cop och påpekade att de lät så mycket att jag inte kunde koncentrera mig tillräckligt för att kunna läsa Saveur när de drog på för fullt.
David agerade good cop och berättade hur mycket bättre bandet blivit det senaste året.
Allt löste sig till det bästa, bandet lovade att isolera bättre och gav oss att nummer att ringa när de blir för högljudda.
När vi är på väg ut blir jag stoppad av kille som sitter inne i studion.
– Ursäkta, jobbar inte du på Tasteline.com, undrade han.
– Jo, svarar jag förvånat.
– Jag tyckte att jag kände igen dig från webb-tv, säger han nöjt.
– Kommer ni inte göra mer tv snart, frågar han uppfodrande. Det verkar ha gått i stå.
Jag lovade bredvilligt att vi skulle producera med webbtv i framtiden och gick leende ner på gatan. Nu är jag känd från webbtv.

Glädjen med att bli ombedd att duka på en pappersduk är stor om man även kan hitta en tuschpenna.

Sådär ja, jurytjänsten är avklarad. Vilket strålande jobb alla gjorde. Vissa lag fick till en femrätters måltid på 45 minuter! Läs mer på Tasteline. Själv ska jag kasta mig på ett tåg till Malmö.

Spendrups nya julmustsmaker blir julnougat, julkola och julkryddor. Jag återkommer så fort jag har smakat och känner mig än så länge tveksam och förväntansfull.

Så här kommer jag också sitta i eftermiddag: uppradad, koncentrerat tuggandes med hakan nere i halsgropen. Då kommer jag nämnligen debutera som jurymedlem i mattävlingssammanhang och sitta tätt bredvid storheter som systrarna Brydling, Kurt Weid, Tommy Myllymäkki och SvDs Ingrid Eriksson. Uppdraget är att kora fyra finalister till årets hemmakock, och det kommer inte att självförstöras om tio sekunder.

Jo, visst var det födelsdagsbarnet som fick sätta titeln på blogginlägget…

Nu är Davids tjugoåttaårsdag ordentligt firad. På Gondolen har det druckits champagnedrinkar (strålande med passionsfruktsjuice, mindre bra i sällskap med pastis), Manhattans (torr och inte lika bra som vanligt) och en helt ljuvlig Hemmingway som samtliga i sällskapet ansåg var så god att vi skulle kunna dricka den till frukost dagligen.

Illustrationen kommer från Saras blogg

Läs Saras blogg! Hon jobbar på ATL, Lantbrukets Affärstidning, och har bestämt sig för att leva enbart på närproducerade produkter under tre veckor vilket ställer till en del problem i vardagen. Frukterna i redaktionens fruktkorg kommer från Holland, den med närproducerade muslin är gjord på Visingsö och chokladen ska vi inte ens tala om.

Trots det går det bra för Sara. Hon tycks inte ha dukat under av hunger än utan klara sig på det som odlar i Skånes bördiga jord. Som extra bonus slipper hon numera att pilla bort klistermärket från äpplet innan hon kan äta det. För närvarande är hon inne på dag fem.

Idén att handgripligt visa hur svårt det är att äta närproducerat är strålande. Jag känner mig lockad att göra samma sak här i Stockholm, vilket borde vara mycket enklare (åtminstone om man får räkna in Mälardalen till mitt närområde).