Två veckor på jobbet och jag har redan dukat under för höstinfluensan. Imorgon hade jag tänkte gå på Formex och på lördag äta mig mätt på Magnus Eks mat. Nu är det 25% chans att jag blir sängliggande, 25% chans att jag tappar smaklökarna lagom till lördag och 50% chans att jag orkar mig igenom allting med hjälp av stora mängder alvedon och snytpapper.
Om jag inte känt mig så sockersött hade jag lätt blivit bitter.
Med en tårtspritsande Martha S på framsida kan till och med jag tänka mig att köpa en skvallertidning som Wired.
Idag, imorgon och i övermorgon har restaurang F12 påhälsning av amerikanske kocken Thomas Keller med restaurangerna The French Laundry i San Fransisco och Per Se i New York. Jag har inte tillräckligt med restaurangbudget för att både gå dit och besöka Oaxen på lördag. Däremot öppnade det upp sig en möjlighet att besöka F12 på en presslunch imorgon. Om jag hade haft tid vill säga. Nu ska jag hem, via Hötorgshallen, och trolla ihop fyra smarta färsrätter som ska fotas imorgon. *Mummel*
Jag är uppväxt på en tegelstenstung, sirapsglänsande och anisdoftande limpa som heter Falkenbergsbröd. Det var djupt mörkbrunt på utsidan, insidan var ljusare med spår av hela kryddor runt de jämna porerna.
Varje år när vi åkte ner på sjösättning vid Falkenbergs varv(nuvarande Falkvarv) passade vi även på att köpa med oss så många limpor, från Östra bageriet, som frysen just då rymde.
Även mamma är uppväxt på samma bröd, men på den tiden brukade bageriet skicka upp ett gäng limpor med järnväg från Falkenberg till Lidköping varannan vecka. Brödet var inslaget i vitt silkespapper och skickade som ilgods.
Min kompis Judith, som är uppvuxen på flätad barkis, challa, var mycket förälskad i vårt mörka kryddade bröd och som bat mitsvapresent av oss fick hon tjugo limpor falkenbergsbröd.
Nu har jag inte ätit brödet på länge. Bageriet bytte ägare och brödet blev inte detsamma. Kanske fick den nya ägaren överta receptet, kanske hade de inte tillräckligt gott handlag med surdegen. Hur som helst så saknar jag och hela familjen vårt älsklingsbröd.
Foton av Jurek Holzer
Tomas Diederichsen har precis vunnit tävlingen årets köttkock. Publiken jublar där de står i den varma Skellefteåsolen. Kockarna utgick från kotlettrad av gris och vinnaren rökte sitt kött och serverade det bland annat med rabarber och endive.
Fotograf Jurek har fotat maträtterna och finalisterna. Bilderna finns på www.oskarpmask.blogspot.com
Kockarna har lagt upp sina skapelser. Västerbottningarna flockas runt rätterna och kommenterar.
– Blomkålen borde legat av andra hållet, annars var det bra.
– Den där enkla kommer att vinna. Han har inte krånglat till det.
Jag är benägen att hålla med. Ju enklare dess bättre. Min röst går till kocken som valt det kortaste namnet på sin rätt. Vi får se om jag har rätt.
Jag misstänker att detta var insikten som arrangörerna hoppades att vi journalister skulle få under vår tredagarsresa. Och visst är det så. Å andra sidan älskar jag även skånskt, har en långlivad relation med västergötskt, en dyrkan till det göteborska och en stilla flört med jämtländskt.
Jag sprang precis på årets kock, Tommy, och han log och avslöjade att han precis blivit restaurangägare. Han ska starta en tillsammans med vännerna Magnus Saleborn och Jens Hällbom. Restaurangen ligger i Tommy barndomstrakter och heter Julita Värdshus. Precis som hos Mathias Dahlgren kommer restaurangen ha en enklare del med genuin husmanskost med kalops och riktigt goda köttbullar. Andra delen av restaurangen kommer att servera finare mat. – Normalt skäms man nästan när man sätter upp husmanskort så menyn, nu tänker vi inte skämmas utan istället servera alla gamla klassiker, säger Tommy.
Klockan tolv idag går finalen i Årets Köttkock.
Årets Köttkock (min vegetarian till pojkvän tycker att det är ett fult ord) är en mycket mansdominerad tävling. De tre finalisterna har alla tagit sig hit från betydligt sydligare breddgrader.
Daniel Fjällström jobbar på Swea Hof i Göteborg, Tomas Diederichsen finns på Ulfsunda slott i Bromma och Tobias Millqvist står i köket på Era 10:3 i Båstad.
I juryn sitter många kända herrar; Gert Klötzke, Christer Lingström, Anders Wilhelmsson, Tommy Myllymäki och Andreas Helgesson. Dessutom sitter bedårade och begåvade Ella Nillson i juryn. Det var en sann njutning att höra henne köra med kockarna på Grand under vårens Västerbottengästspel. Dessutom hade jag gärna sett på när hon styckade kött med kockarna inför Årets kock.
Nu bär det iväg till Ostens hus i Burträsk där fröken Västerbottensost bor. Osten som alltid stavas fel eftersom man inte gärna lägger in ett s mellan Västerbotten och ost. Jag gillar ost, men inte lika mycket som Buffy gör.
Oj, vilken frukost! Omelett med rökt renhjärta och kantarellsmör är en underskattad frukosträtt. Och den daggtyngda gräsmattan stilig att titta på.
Klockan är inte ens sju på morgonen och jag står resklar. Om några minuter ska bussen föra oss oätna till en golfbana för att vi ska äta frukost där. Och jag som brukar gör allt jag kan för att undvika just golfbanor. Nå, hungern går före förståndet så här tidigt på morgonen.
En tredagars pressresa i Västerbotten är alldeles fantastiskt men ack så utmattande. Idag har jag stoppat i mig våfflor till frukost, sen blev det röra med gravad röding vid en brusande älv, vidare sorselepesto, surkål och sylt. Mätt än? Jajamän! Men låt mig fortsatta: en timme senare bjöds det på dagsfärsk getost, kort därefter åt jag svamppaj och två portioner palt. Sen kom den litterära pölsan avslutad med blåbärspaj. Detta är alltså vad jag ätit fram till och med lunch. Trösterikt är att jag ätit betydligt mycket mer på vinresa till Champagne så jag vet att magen min inte kommer att spricka.
Se Jurek bild på den mättande frestelsen.
Idag upptäckte jag åkerbäret. Mörkrött, otroligt aromatiskt och lagom syrlig och söt. Tyvärr är de jobbiga att plocka och rensa och priset blir därefter. Frysta rensade åkerbärspärlor kostar 200 kr/kg för syltkokarna att köpa in. En liten syltburk som nått Hötorgshallen kostar minst hundringen. När Rangvi Sorsén kokar stora grytor med åkerbärssylt luktar det i halva byn Forsnäs. Inte nödvändigtvis för att byn är så liten utan för att bären har en så intensiv doft.