Thelins har goda semlor och gott om plats för glammiga dubbelbarnvagnar. Däremot misslyckas de med att servera ätbara varmrätter. Å andra sidan log jag när jag åt, men det berodde mest på att det var så roligt att äta harrykuverts.
På torsdag ska jag prata på en konferens om framtidens kök tillsammans med Pontus från Food & Friends. Tanken är att måla upp en bild av ett futuristiskt kök från the Jetsons blandat med faktiska framsteg redan är på väg. Jag tror att det kommer att bli lysande och jag skulle uppmana alla att gå dit om det inte hade kostat 9.980 kr + moms att gå dit. Så bra är det inte. Är ni nyfikna på framtiden är det bättre att ni bjuder hem mig på middag.
Det enda som gör mig orolig är det svampberoende som jag byggt upp på sistone. Förberedelsearbetet har gjort att jag regelbundet besökt Food & Friends kontor vid Östermalmstorg och då passerat en chokladaffär som säljer kola och krokansvampar för 14 (!) kronor styck. Och jag kan inte passera förbi butiken utan att spendera minst 28 kronor. Tur att konferensen snart är över. Sen blir det cold tofu för min del.
För glass är gott och hallon är gott och Queen är bra och då måste man bara älska Ben & Jerry’s nya glass Bohemian Raspberry. Lysande! Och dessutom finns en väldigt rar ny text på låten.
Is this cake real nice?
A fondant fantasy?
Baked by Mother’s Pride,
It was filled to capacity.
Hoping for pies,
Looked up to the skies to see.
I’m just a fat boy,
I need your sympathy,
Because I eat too much, down it goes.
Little pies, sausage rolls.
Anything by Findus,
Goes down really nicely, with me.
With me.
| Enda besvikelsen är att B&J knappast är först med den här smarta ordutflykten. |  |
 |
Vi var på konferens och fick ge förslag om vad Tastelines framtida mål är. Sen fick vi rösta fram det bästa förslaget. Tur för Allt om Mat att det här förslaget bara fick en röst/blå plopp. Värtan är nog ganska kall så här års.
Årets upplaga av champagnedagen sammanfaller med att Årets kock kommer till vårt provkök. Kanske ett bra tillfälle att se om Tommy Myllymäki kan laga mat på stående fot med ett champagneglas i handen. Jag vet att jag kan intervjua utfrån liknande förutsättningar.
I sin nya bok ”the Gospel of Food” hänvisar Barry Glassner till en studie gjord på sjuttiotalet om näringsupptag hos thailändska och svenska kvinnor.
Studien visade att de thailändska kvinnorna, som hade smak för, och vana av, thailändsk mat kunde utvinna mer än femtio procent mer järn från en given thailändsk rätt än svenska kvinnor, som inte uppskattade maten.
Den omedelbara slutsatsen tycks vara att vi kan utvinna mer näring ur mat som vi gillar än mat som vi inte gillar. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt mat vi gillar, och uppmärksamhet sätter igång de processer som gör oss beredda att ta emot näring.
En annan slutsats är att det är bättre, till en viss gräns, att äta onyttig mat vi gillar än att äta nyttig mat vi gillar. Eller snarare: vi bör gilla den mat vi äter, och ju nyttigare den mat vi gillar är, desto bättre.
Men man ska inte dra för hastiga slutsatser av en enda studie (är jag fortfarande naiv nog att försöka uppmana). En mängd frågor tycks fortfarande öppna:
Är inte misstänksamhet också en form av uppmärksamhet? Tar vi upp mer av de skadliga ämnena i den mat vi gillar? Motverkar vi medicinen om vi blundar och tänker på något annat när vi snabbt häller den i oss? Värderar vi maten vi äter, så att vi sedan sänder signaler till matsmältningen om hur den ska hantera det vi just åt?
Gästbloggare David Bengtsson är då och då vänlig nog att läsa igenom böcker som jag borde läsa men bara inte orkar.
Här försöker jag få folk att äta hälsosamt och toppar Tastelines startsida med en stor artikel om hur de ska ”rensa bort sockerbomben”. Mitt misstag är att illustrera artikeln med chokladbollarna här till vänster. Så när jag tittar på vårt statistikprogram ser jag att läsarna hellre ägnar sig åt att söka på recept på choklabollar än att försöka blir hälsosamma. Puff! Om vi hade Paris Hiltons snabba kycklingrecept skulle väl det ligga i topp.
1995 var kommitén för the US Dietary Guidelines en enda röst ifrån att inleda sin rapport med orden ”Enjoy a variety of foods”. Istället blev det ”Eat a variety of foods”. Motsvarande dokument från Storbritannien, Sydkorea, Thailand och Australien lägger alla viss vikt vid avnjutandet av mat, och i Norge har man till och med slagit fast att:
Mat + Glädje = Hälsa
Gästbloggare David Bengtsson är halvvägs igenom såväl sin Oxfordvistelse som bokserien om de sju dödssynderna.
God morgon och välkommen till den stora amerikanska ”skippa köttet”-dagen, aka “The Great American Meatout”. Själv blir jag bjuden på presslunch imorgon och kan inte lova att jag tänker tacka nej till erbjudet kött. Däremot skulle jag gärna se en eller två köttfria dagar i veckan, snarare än bara en per år. Fast det blir ju smidigast om man får bestämma var och när själv. Eller så är det som med träning, att då blir det aldrig av…
Läs mer hos Salt-Stellan.
Vi sitter och skriver om Norooz och Newroz, det persiska och kurdiska nyåret, när M plötsligt utbrister.
- När jag söker på kurd får jag bara upp Lemon Curd.
Ett något mer kurdiskt recept är det med lammfärspizzor, Lahmadjon. Något man kan bli bjuden på till lunch ibland när man har tur och sitter nära K.
Jag kockdebuterade i byssan på en Göta Kanalbåt och har åkte fram och tillbaka mellan Göteborg och Stockholm ett otal gånger. På den tiden fick man vänta hela vägen till Söderköpings Smultronstället för att kunna äta god glass. I år tycks livet bli lättare för alla kanalresenärer när det öppnas sail-in-glassbar i Töreboda. Glassförsälningen sker över relingen, och för säsongens kökspersonal hoppas jag att glassbarens reling ligger i nivå med kanalbåtarnas lastlucka.
Så här fint står det på servetten från engelska smörgåskedjan Pret a Manger:
This uggly brown napkin is made from 100% recycled stock (pretty white napkins are bleached which can result in environmentally damaging toxic waste). If Pret staff gett all serviette-ish and hand you huge bunches of napkins (which you don’t need or want) please give them the evil eye. Waste not want not.
Först var det Bocuse dÓr, sen årets kock gala, tätt följt av Connoisseur-middag, Sveriges bästa bord, ambassadsmiddag och White gala. Snart ska årets barista utse och jag har ingen lust mer. Nu får det vara nog! Någon annan får rapportera från kaffefronten. Med min sista kraft harklar jag mig till ett:
detta har hänt! White höll lanseringen av sin guide för tredje året och gav ut ett antal priser som jag redan skrivit om för jobbet. Men lite upprepning skadar inte…
Nygifta Magnus och Agneta fick motta priset för bästa matupplevelse av White. De vann förra året också och kommer fortsätta vinna och inte resten av restaurangsverige lyfter sig i kragen ett snäpp. Gooo Oaxen! Fast jag tycker att Magnus mat är krånglig att äta ibland. Vacker, rolig och krånglig. På tal om roligt fanns under 2006 bränd vall med sotade foderväxter på menyn. Dessutom har Oaxen doftfria tvålar på toaletterna. Sånt gillar en parfymallergiker som jag.
F12 fick pris för bästa helhetsupplevelse. Och borde få pris för flest söta pojkar i kök och matsal. Men jobbar det inga tjejer på F12? Ena kvinnan som mottog pris på hela kvällen var just Oaxens Agneta. Köksbranchen fortsätter att vara mandominerad. Tur att systrarna Brydling finns.
Längst ut till höger står Ferran och Olle. Ferran fick hela Berns att brista ut i applåder när han kallade Stockholm en av världens matmetropoler (lite osäker på översättningen).
Tanken var att gästerna skulle gå vidare till Berns efteråt, men det nobbade de flesta. Berns kök har inte ett rykte som lockar tillräckligt. Det fick bli klassiska Prinsen tillsammans med Viveca, Daniel, A, Jens och Mia. Sillbrickan innehöll två goda sillar och tre som man vänligt skulle kunna kalla nyskapande. Har jag nämnt att jag är konservativ? Marängtårtan var en fullkomlig sockerbomb.
Foto av vinfotografen Claes Löfgren som förstod att jag behövde en bra bild till bloggen. Tack Claes!
Han pratar bara katalan, karln. Så det blir min andra intervju med tolk på en vecka. Jag tycker inte om det. Det är svårt att ställa följdfrågor, omöjligt att avbryta eller rätta till. Å andra sidan får jag mer tid att tänka mellan frågorna, mer tid att bara betrakta personen jag intervjuar.
Jag ställer min första fråga, om hur man skapar glädje i matlagningen. Frågan översätts och jag ser hur det började rycka i Ferran Adriás mungipor. Det här är ett bra tecken! Det lönade sig att lägga en extra timme på att läsa in sig på manifest, matfilosofi och historik. Jag vet att Ferran vill att mat ska vara upplevelse snarare än bukfylla.
– Ferran gillar fråga, översätter vinskribenten Johan Franco Cereceda, som blivit tolk för en dag.
Vet jag väl, tänkte jag, innan jag greppade pennan och började anteckna receptet på kökslycka:
* Vara logisk när du lagar mat
* Göra bara det du kan göra med de förutsättningar du har
* Satsa på råvarorna, hellre bra sill än dålig hummer
* Inse att på 30 minuter hinner du inte uträtta storverk
* Utgå från enkelheten, komplicera inte allting.
På frågan om favoritingredienser under 2006 svarar Ferran glucolonactato. Jag och tolken tittar förvirrat på varandra och Ferran får skriva ner ordet i mitt block. Det hjälper inte ett dugg, för när jag googlar ordet får jag upp noll träffar. Det får bli till att fråga igen. Att jag vet är att det rör sig om kalciumprodukter som redan finns på marknaden.
Själv funderar jag mest på var Ferran sa om att stänga restaurangen El Bulli under ett år för att få tid att reflektera, kanske redan nästa år. Hur en restaurang med 1,5 miljoner intresserade matgäster men bara 8000 sittplatser per år för att ta ledigt? Restaurangen är ju uppbokad över ett år i förväg, det blir många återbudssamtal att ringa.
Aubergine Etno Livs har åter öppnat efter en omfattande renovering. Ännu bättre, ännu mer välsorterad och nu med ekologiska grönsaker. Hurra för mitt näromoråde!
Å andra sidan säljer Konsum vägg i vägg inplastade passionsfrukter. Inget kvarter kan vara perfekt, inte ens i SoFo.