Brax on Food

Nu har jag gjort det!
Jag har bokat bord för två på The Fat Duck.
Krogen som är så rysligt hyllad för att vara nydanande inom molekylär gastronomi, galen och repetitiv. Åtminstone när det gäller avsmakningsmeny som Heston tycks uppgradera snarare än förändra.
Men nu är jag redo att ta mitt första steg mot att med uttråkad min kunna säga ”snigelgröt, finns det fortfarande kvar menyn”. Och så kommer jag kunna bocka av min andra trestjärna. Vad det nu ska vara värt.

Och till min stora glädje såg personalen inte D:s etiska syn på köttkonsumtion som ett problem för att äta avsmakningsmenyn som innehåller såväl baconglass som anjouduva. De skulle fixa fram vegetariska alternativ. Och sniglar ingår som väl är i unga filosofers diet, så gröten slipper han inte ifrån.

Läs om tidigare krogbesökares åsikter, de går brett isär.

Glädjebubbla!

…öppnar alla sorters äggkartonger för att se om några är bruna, och så gärna lite svagt prickiga i olika nyanser av brunt.

….förklarar för frukthandlaren i Östermalmshallen att man vill ha hans allra snyggaste fikon eftersom det ska fotograferas.

…köper färska hallon för 120 kronor utan att blinka.

….åker 59:ans buss till jobbet med en blå back fylld med dillkvistar, kakformar, jordgubbar och porslin. 

På tisdag ska det fotograferas tårtor och eftersom hela veckan har gått åt till tv-inspelning har det inte funnit mycket tid över till tårttankar. Men nu sitter jag här och slår i min receptsamling. Klart jag ska laga Phyllis favorittårta, Gâteau d´Hélène, men receptet är med amerikanska mått och måste översättas. Så här ungefär:

1/4 kopp är 0,375 dl och det blir otympligt, men delar man det med 15 ml (alltså en msk) får jag 2,5. Och 2,5 matskedar känns som ett acceptabelt mått. Och så vidare med nästa ingrediens. Pust! Jag tycker synd om översättare till kokböcker.

Och på förekommen anledning: om man istället vill omvandla 1/4 cup så blir det ca 0,6 dl vilket blir 4 msk.

Foto: Åsa Dahlgren

Jag stod och rörde metodiskt i risottokastrullen. Vinet hade nyss ångat bort och nu matade jag den med hummerfond.
– Jag är en småbarnsförälder som gillar att koka ris, för det sköter ju sig självt. Kommer jag att gilla att laga risotto? Undrar David i ett försök att likna Tomas Tengby.
– Mja, risotto kräver ju omsorg och tid. Kanske passar det bättre att du gör det på helgen.
– Och nu är jag är ganska ung person som inte gillar alkohol och undrar om jag måste använda vin.
– Eller så är du en nykter alkoholist.
- ja, okej, jag är en nykter alkoholist och jag undrar om det är någon alkohol kvar i risotton.
- Nej, det är det inte, den har ångat bort, men vinsmaken finns kvar så det är nog bättre att öka på buljongmängden och strunta i vinet.

Foto: Jonas Melcherson

Så har min matlagning sett ut på sistone. Varje köksminut har varit en förberedelse för det stora tv-ögonblicket. Vi har spelat in matlagnings-tv hela veckan och nu är jag så trött att jag knappt kan tänka längre.

• * Jag kan inte hacka lök i direktsändning
• * Mitt minne är lika kort som en hårt reducerad sås
• * Tv-smink ger ett glammigt utseende men sitter som berget
• * För att inte mikrofonsladden ska synas har jag lärt mig att gå baklänges till ugnen.
• * Slooow motion av allt som hälls eller kastas är det bästa producenten vet.

Programmen kommer att sändas i april och framåt på den något okända kanalen 8. Jag återkommer när jag vet mer exakta datum.

Efter ett seriöst test är det klart som korvspad: jag är

Wonder Woman

You are a beautiful princess with great strength of character.

Wonder Woman 97% Catwoman 70% Supergirl 67% Robin 67% Superman 60% The Flash 60%

Nu visste jag ju redan att jag är Wonder Woman. Jag har till och med varit utklädd till henne på en superthjälte-matfotografering för ICA-Kuriren. Oh, jag älskade hur ICA-Kuriren gav mig fria händer att göra roliga matbilder. Tack Ann Dahl!

Här skymtar mina shorts framför ett gäng kryptonitkakor. De finns till utlåning för att maskeradsugna vänner.

Vilken superhjälte är du?

Fjolårets lansering av ”Gräddglass med smak av världen” var den största välgärning inom en svensk glass-sfär på senare år. Sia glass sticker ut på en marknad som alltför länge präglats av tomgång och bristande inspiration.

Foto: Åsa Dahlgren
Förra tisdagens höll Sia Glass sin årliga presentation av årets nya glassmaker på Paul & Norbert och jag missade alltsammans. Istället för att smaka har jag fått nöja mig med att läsa om hur fjolårets succéer Dulce de Leche och Meringue Lemoncurd har fått sällskap av två nyheter: Lapponica Lakka och Arabica Colcafé.

Hjortron och kaffe känns kanske inte som de mest innovativa smakerna, men ger ändå fog för förväntan – somliga av de smaker som kom i fjol var ju inte heller särskilt revolutionerande på pappret men visade sig hålla mer än väl, med Santander Cacao som den största positiva överraskningen (och, för ordningens skull, bleka Almond Anisette som den största negativa).

Själv hade jag hoppats på någon sorts cassatavariant (visst är världen redo för en comeback?) eller något med körsbär i centrum (fortfarande en obegripligt underskattad smak på våra breddgrader, och det gäller inte bara i glassammanhang). Eller kanske rentav en flirt med de nya trender som det rapporterades om från glassmässan i Rimini – glass med risgryn och annat påhittigt. Å andra sidan ger det oss som gärna fuskar med egen glasstillverkning något att göra i vår.

Och det är trevligt att få höra att en sötmabomb som Dulce de Leche säljer så bra. Många glasstillverkare tycks ju tro att folk helst av allt vill ha fett- och sockerfri glass med smak av klöver och smällbär, när vi egentligen sitter och suktar efter kolastinn Mövenpick eller de där pint size-förpackningarna med Mars- och Snickersglass som fanns för några år sen.

Men att det dröjde till 2006 innan någon gav oss en så när fullvärdig ersättare till sorgligt avpolletterade Mövenpick-drömmen Caramelita förbryllar. När Ben & Jerry och Häagen-Dasz enkelt plockar andelar av den svenska glassmarknaden på att erbjuda fullspäckade och i varje beståndsdel onyttiga ljuvligheter som Phish Food och Dublin Mudslide är det ju snarast ofattbart att ingen plockat upp handsken tidigare.”

Gästbloggare Peter Mikkelsen konsumerar oerhörda mängder glass. Oavsett om den är hemkokt och inspirerad av en lakritsdrink han läst om i en blogg eller om den är inköpt i en nyhittad litet glassaffär i SoFo ser Peter till att den förtärs.

Är Conditori Nordpolen i Vara Sveriges raraste bageri?

Om jag var Årets Kock skulle jag vilja åka på inspirationsresa till Iran eller kanske till Sydafrika.

Är 2007 året när chiliglöggen kommer ut på marknaden?

I förra veckan lärde Jens Linder mig att göra vinegrette à la crème. Det är en självredd vinägrett med en rejäl slurk grädde. Visst låter det fett och gott?

Det är bara det att olivolja innehåller 100% fett och grädde bara 40%. Ändå upplever jag olivolja som betydligt nyttigare. Varför är det så? Jag vet att det är ett nyttigare fett, men det är betydligt fetare också.

Galaklädda miljonärer och gratis bubbel till trots var det först när jag hörde Arja Saijonmaa sjunga ”Högt över havet” som jag fick gåshud. Jag kanske är en schlagerbuff trots allt. I så fall har jag inte längre skäl att hävda att artiklar om schlagermat är likställt med förnedrande uppdrag.

Connoisseur bjöd sina prenumeranter på fest i Grand Hotels Vinterträdgård. Själv tror jag inte att jag pratade med en enda av tidningens läsare. Däremot pratade jag med okända och välkända kockar och journalister. Plötsligt hittade jag Magnus Lindström i folkhavet och kunde påminde honom om tiden i Göteborg då jag en gång om året besökte Swedish Taste och försökte övertala dem om att anställa mig. Magnus sa att mina chanser för anställning var betydligt bättre om jag frågade igen i år.

Kvällens tre tävlingar vanns av två jokrar och ett säkert kort. Sabreringstävlingen vanns av en man ur publiken och sommeliertävlingen av den mest okände deltagaren. Mindre förvånande var det att tvåstjärna Edsbacka tog hem publikpriset i fine dining.

Kvällens finaste komplimang: när Karsten uttryckte förvåning över att jag inte var med i sabreringstävlingen.
Kvällens godaste champagne: (som jag hann hitta) Bollinger 1999
Kvällens tröst: Alla som inte blivit inbjudna till Årets Kock var i gott sällskap. Arrangörerna hade inte bjudit in Oaxens Magnus Ek. Är det ett tecken på att han använder ett mer lokalt mejeri än Arla?
Kvällens kvartet: Årstidschampagnerna
Kvällens orosmoment: Att orka sända direktsänd radio på fredagsmorgonen. Men som alltid är det inte mängden champagne jag dricker, utan tiden jag lägger på att blogga mitt i natten, som håller mig uppe.
Kvällens toppsnäcka: Gunilla Hultgren-Karell som tillbringat eftermiddagen med att försöka sabrera med hjälp av klacken på sin sko.
Kvällens fotograf: Elin, som hörsammade alla mina motivönskningar under kvällen. Elin, får jag bilderna per mail?
Kvällens höjdpunkt: total glädje infann sig på dansgolvet tillsammans med Malin, Elin, Niklas, Sophie och Michaela. Jag har ett bra jobb och trevliga vänner. Sen blev jag trött och bestämde mig för att gå hem och sova (läs blogga).
Kvällens stiligaste: Tommy Myllymäkis flickvän som jobbar som stylist. En sån frisyr vill jag också ha.
Kvällens överraskning: vi var två gäster om samma klänningsmodell. Naturligtvis satt den bäst på mig.
Kvällens sötaste: Mia Öhrn med snibb på huvudet, tittandes fram vid köksdörren.

Nu råkar det faktiskt vara så att Marks&Spencer är den butik som ligger närmast mitt kontor, vilket betyder att jag använder M&S som ett jour-livs vilket betyder att när jag springer ut för att köpa någonting att dricka, eftersom water-coolern på kontoret är tom, kommer jag tillbaka med en mango & Lychee smoothie för cirka två pund. A summery blend of fruity Alphonso mango and fragrant, aromatic lychee.
Svårigheter i livet bygger upp karaktären. Stipendier i engångsklump gör inte det.

Gästbloggare David Bengtsson tillbringar våren i Oxford tack vare ett gigantiskt stipendium. Hans favoritutgifter under oxfordvistelsen är böcker om moln, fair trade-kaffe och vad som helst som är rekommenderat av Stephen Fry.

Det går så många fina rykten på stan just nu. Min favorit är att Ferran Adrià ska komma till stan i samband med White-galan nästa månad. Mikael Mölstad ville inte bekräfta ryktet, däremot log han så där nöjt som man bara gör när man har något stort på gång. Jag håller tummarna och vet nu vad jag ska fylla mina dagdrömmar med. Mm Ferran!

Det rykte jag själv sprider flitigt är att jag ska äta middag på The Fat Duck i vår. Trots det har jag inte försökt boka bord än. Å andra sidan har jag i snart tre år hävdat att jag ska köpa en orange MGB GT och det har inte skett än.

Det senaste ryktet damp ner för en timme sedan. Kocken Fredrik Hedlund från Torso Twisted tänker försöka sätta ett dessertrekord i Kungsträdgården. Det är oklart vilken dessert det gäller, men det rör sig tydligen om marginaler på ett fåtal sekunder. Jag har inte besökt Torso Twisted än och efter att ha läst en matmässigt intetsägande recension av Bong blev jag inte klokare. Fokus ligger på inredning och populärkulturella referenser och maten beskrivs med självklarheter snarare än med faktiska smaker: ”smakande av sig själv” ”på samma självklara nivå” säger inte så mycket. Det känns ungt, men det känns inte bra. Gå nu hem och läs Ruth Reichls bok ”Garlic and Saphires” om hur man blir en bättre matrecensent. Du kan till och med få låna den av mig.

Vi som bor i SoFo har det bra och det finns minst fyra skäl till det och alla har att göra med mat.
1) Cajsa Warg – det finns ingen butik med mer matglädje i Sverige. På andra plats kommer grönsaksavdelningen på ICA Focus i Gårda.

2) Aubergine Etno Mataffär är områdets mest prisvärda alternativ. Stora knippen med bladpersilja, nötter i lösvikt, yogite och bra oliver. Just nu har de stängt och när de öppnar igen lovar de att återfödas som en större, bättre och ekologiskare butik. Jag kan knappt vänta.

3) Välsorterade systembolaget i Söderhallarna och deras vänskapliga rivalitet med butiken i Hötorgshallen.

4) goodstore, one stop shop för veganer. Vi andra cirkulerar fortfarande lite skeptiskt utanför och undrar om vi vågar handla där inne. Inte för att vi är rädda för tofu utan för att allt ser så dyrt och fint ut. Men senast jag kikade in genom skyltfönstret såg det mer mänskligt och rörigt ut, så snart kommer även jag bli kund.

Förra året fick barn i Stockholmsområdet tävla om att göra godast mos. I år ska de göra köttbullar. De skickliga eleverna som tagit sig till finalen på Operakällaren är :

Klass 6A Lovisedalsskolan i Vallentuna med Tacostköttbullar
Ansvarig lärare: Ann-Marie Berner

Klass J2, Sjöbergska Skola i Järfälla med Lovisa Eleonora och Inez köttbullar
Ansvarig lärare: Dominique Van Doninck

Åk 6 Kungshagens Montessoriskola i Nyköping med Boulettes de viande de près de roi
Ansvarig lärare: Kurt Stratil

Kan lärare Kurt ha haft ett finger med i spelet när det gällde att sätta namn på elevernas rätt? Eller har man köksfranska på schemat när man går i sexan. Det hade jag velat ha!
Redaktionens franskaexpert översatte den franska titeln till köttbullar på kungens vis.

Allt detta får mig att tänka på Karl Jungs förtydligande på Årets Kock när kockarna övertrumfade varandra i långa receptnamn.

– Man får inga poäng för titeln på sin rätt.

Nu när jag har lärt mig att stockholmare äter stockholmare kan det vara på sin plats att berätta att göteborgare (det är jag) äter halv special. Och det vore trevligt om resten av landet förstod vad det är jag försöker beställa.

En halv special är en korv i ett bröd med två kulor mos i ett papperstråg. Beställningen ska generera fyra frågor:

1) Kokt eller grillad?
2) Senap och ketchup på korven?
3) Senap och ketchup på moset?
4) Vill du räksallad och gurkmajonnäs?

På den sista frågan skulle jag varmt rekommendera svaret nej.

En hel special är samma sak men med dubbla korvar.

Fotot av korven på röd tallrik kommer från ett jobb om burkmat jag gjorde för ICA-Kuriren och är fotot av min favoritfotograf: Åsa Dahlgren

Idag hände minst tre bra saker:

1) Jag åt två efterrätter på Magnus Johanssons dessertkrog Xoko och provsmakade ytterligare tre. Hit vill jag komma tillbaka ofta.
2) Jag åt min första ”Stockholmare” som om jag förstått det hela rätt är en köttstinn smal korv.
3) Jag blev glad av filmen ”the Queen” och vill nu ha ett likdant kök som drottningen har på Balmoral. Grått kalkstensgolv, stort antikt arbetsbord mitt i rummet och köksskåp som inte renoverats sedan 30-talet. Varför går en så bra film bara upp på ett fåtal biografer?

Årets Kock Tommy Myllymäki såg strålande lycklig ut i strålkastarljuset i Grands vinterträdgård.
– Han kommer att gå långt, konstaterade mitt bordssällskap Bindefeld.
Och han borde veta.

Sen följde en middag och sju sorters kakor. Jag hann dansa med en kock, hälsa på matblogg.se, springa runt lokalen i jakt på Mikael Skager och prata med Thomas Drejing.
Just nu är det efterfest i mitt kök. Det konsumeras Cardenal Mendoza. Gitto drack naturligtvis folköl. God natt!