Brax on Food

Är vatten dyrt eller billigt i New York?
Till skillnad från i många länder, så kan man dricka kranvattnet men det smakar inget vidare. Och vågar du dig på att beställa tap water på en restaurang blir du genast stämplad som en drickshatande snålis.Vatten är stapelvara här och prissatt därefter. Inte ens i Metropolitans eleganta takträdgård kostar en mineralvatten mer än 17 kronor. Ett sexpack halvliters vattenflaskor köper du för 15 kronor på 7-eleven. Mindre än 2,50 kronor styck!

I Sverige verkar bryggerinäringen ha gått ihop och beslutat om en lägsta prisgräns för allt som säljs i 50 cl pet. Har du någonsin sett en kyld flaska för under 12.90? 1,5 l flaskor säljer de däremot gärna för 8.90 + pant.

Varför är det så dyrt med drickvänliga vattenflaskor i Sverige? Är det för att få oss att dricka mer kranvatten, eller för att minska antalet tomma plastflaskor i rännstenen kanske? Eller är det helt enkelt så att vi går med på att betala?

Bussen stannar till vid en bensinstation en och en halv timme utanför New York och passagerarna strömmar ur bussen och in på en food court.
– Inte McDonalds, inte McDonalds.
Jag mumlar mantrat medan jag går in genom dörrarna.

Räddningen är nära. Det finns ett ställe som säljer pizza slices.
– Har ni någon vegetarisk?
Klart de inte har. Jag resignerar, ställer mig i kön till McDonalds och kisar mot menyn. Har de inte någon garden burger här någonstans?

Jag går tillbaka till bussen med en fiskfilé, en quarter pounder och två läsk stora som syrgastuber. Av misstag, eller gammal vana, beställde jag ”large”.

Jag är i USA med en vegetarian och det är först nu jag inser hur köttfixerat det här landet är. Alla mackor på cafeéer innehåller kyckling eller nötkött och det enda som kan ersätta köttet är burk-tonfisk. Någon som vet hur mycket tonfisk amerikanarna konsumerar per capita och år? Det vore kul att veta.

Cyklade förbi bondens marknad på Katarina Bangata och insåg att jag inte alls vill flyg över Atlanten i dag. Jag vill stanna här i höstsolen. Kanske ändrar jag mig när jag sitter på en bänk vid farmers market vid Union Square. Men bara kanske.

Både jag och Fastfoodlovers kommer att åka samma plan över och lovar att recensera flygplansmaten i bästa gourmet/gormand-stil. Nu ska vi bara bestämma vem som är vem.

Leila vågar fylla kokboken med bilder av sig själv. Vad modig hon är!
Med sina pillemariska leende undviker att bli så där Monica Ahlberg pretto och är snarare en värdig utmanare till Niklas Ekstedt om titeln Sveriges sötaste kock, (Varför har ingen startat den tävlingen??) framför allt när hon iklädd en cookie monster-tröja håller i en chokladtårta.
Det finns mer att imponeras av, Leila bok har fotograferats av oerhört begåvade fotografen David Loftus, som annars fotar bland annat med min matfavorit Alastair Hendy och Jamie Oliver. Leila skickade tidigare matbilder till honom och tydligen imponerade det tillräckligt för att det skulle bli ett samarbete.

Leilas smarta receptnamnsord: supergoda, mammas, farmors, supersnabb, smaskiga, underbara, världens snabbaste, favoritgubbar.

Vi överlevde Årets Hemmakock!

Oavsett hur bekväm man känner sig med matlagningen hemma i köket är det en helt annan sak att laga samma rätt inför publik. Framför allt när man har en internationell tävlingsdomare som Kurt Weid stående en halvmeter bakom sig.

Jag vet inte hur mycket de tävlande märkte av hans närvaro men för oss i publiken var det klart att han följde finalisternas minsta steg. Då och då tog han en steg fram och provsmakade i skålarna.
- Det var stor variation i hur de jobbade med hygien, avslöjade Kurt när jag frågade honom under tävlingen.

Men vinnaren utmärkte sig med perfekt hygien och metod och fick full pott i den grenen. Vinnaren ja: 54-åriga egenföretagaren AnnaKarin Johansson lyckades vinna juryns smaklökar med sina klassiska och italieninspirerade lammfärsbiffar klädda i tunna skivor parmaskinka. Kampen om förstapriset var hård och det krävdes en utmärkt kryddad biff och goda tillbehör för att AnnaKarin skulle vinna över de andra rätter som innehöll mer moderna ingredienser.

Att hon lyckades imponera med sitt hygieniska och metodiska sätt i köket är kanske inte så konstigt. AnnaKarin har en bakgrund som mikrobiolog i botten – Men det är ju inte riktigt samma sak som att laga mat, tillägger hon.
Foto: Jonas Melcherson

Hela familjen var på plats för att heja fram AnnaKarin. Döttrarna Hannah och Linda har gjort en banderoll av ett gammalt lakan och när den rullades ut kunde man läsa ”MAMMAS MAT ROCKAR”.

I dag onsdag avgörs Årets Hemmakock i Söderhallarna, Stockholm 12-17. Alltså tävlingen där Sveriges amatörkockar får känna på hur det känns att tävla i matlagning.
Alla företag med självaktning har en tävling nu för tiden, Tasteline har Årets Hemmakock, Allt om Mat har Spice för unga kockar och pepparkakstillverkarna Annas tänker utnämna Sveriges snällaste person. Allt i publicitetens namn.

Det var trots allt en liten skara som utmanade mig i matkunskapsspelet Sybarit i fredags – en provköksansvarig, en klassiskt skolad kock och en matbloggande stats(kommun)vetare. Vet och etikett-frågorna tycktes vara vår svaga sida. Och det var fler än jag som inte hade kunskapen kring franska garnityr-uttryck helt tillgängligt i minnet. Det blev en jämn kamp vi tre matproffs emellan, men av en förunderlig anledning lyckades amatören, denna liberala pappersvänderska, få nästan dubbelt så många poäng som vi andra. Hon var moderaterna till våra småallianspartier.

Oh the shame!

Lisa ”matälskaren” Förare Winbladh ger vansinnigt roligt svar på tal i sin frågelåda på Tasteline. När hon ombeds kommer med recept på potatistårta inleder hon svaret med ett synnerligen klokt tips:
Jag har ett strålande förslag: kontakta Allt om Mat som säkert snällt letar fram receptet åt dig. Alternativet är att du betalar mig en nätt summa så kan jag bryta mig in på redaktionen nattetid och luska fram dyrgripen.

Tyvärr tror jag att Allt om Mat har börjat snåla in på sina telefontider, men å andra sidan har de en utmärkt telefonjour inför alla stora religiösa/matfixerade högtider.

Sa´ha´ra på Olofsgatan i Stockholm skulle behöva installera några spotlights ovanför sin buffé. Eller är det meningen att gästerna ska gissa sig till vad de lägger på tallriken? Min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att äta kött som jag inte kan identifiera.

Jag hade tänkt äta söndagsbrunch på Moderna muséet, men när jag insåg att den kostade 235 kronor var det inte svårt att avstå. En brunch borde aldrig få kosta mer än 200 kronor och gärna en bra bit mindre.

It's not quite breakfast, it's not quite lunch,
but it comes with a slice of cantaloupe at the end.
- Jacques

Moderna specar inte om de serverar melon, men dessertbordet känns väldigt 1998: pain au chocolat, fruktsallad, smoothie, panna cotta, brownies och chokladmousse. Å andra sidan serverar de vildsvinsprinrskorvar, ett ord lika fint som det är långt.

Jag kom äntligen i väg till till Stig Lindberg-utställningen på Nationalmuseet. Att se Lindbergs samlade produktion gjorde mig glad och hungrig, så Vinlusen och jag gick två trappor ner till restaurang Atrium, en av mina favorit museumresturanger.

Jag åt buffén som innehöll sparrisstjälkar men inga sparrisknoppar, kronärtskocksblad men inga kronärtskockshjärtan. Precis så ska en lunchbuffé vara! Den ska dra nytta av alla råvaror som används i köket under dagen eller veckan, men jag kan inte låta bli att undra vem det var som fått äta topparna på min sparris.

Klassiskt italienskt eller glammigare med serieanknytning? Jag ser fram emot semesterns lunchalternativ!

Det blev inget 150-kronors te på Oaxen. När desserten, den som kom efter fördesserten i vår femrättersmiddag, var avdukad blev vi erbjudna ”en snabb kopp kaffe”.
- Eller en långsam kopp te.

Jag kände mig oerhört fyndig efter de orden, så där fyndig som man bara kan känna sig efter fem rätter och ett något färre antal glas vin. Vad jag inte förstod var att detta var Jörgens oerhört eleganta sätt att informera oss om att sista färjan skulle avgå från ön om 30 minuter.
Aldrig tidigare har jag druckit single estate kaffe från Etiopien så fort. Dessutom hann jag få i mig alla mina macroner, chokladbitar och marmelader. Jag tog mig till och med tid ta en lov runt grannbordet, där Mikael och Regina Mölstad med sällskap hade suttit, och äta upp några av deras kvarlämnade tryfflar. Men vi hade aldrig hunnit om inte Regina hade kört oss till färjan. Tack!

Så vad tycker jag om Oaxen egentligen?
Redan dagen innan jag skulle dit kände jag mig pirrig, lite nykär. Att besöka Oaxen handlar inte bara om att äta mat och just det kändes allra tydligast när jag och Pia snirklades oss igenom landsbyggden kring Järna under 1, 5 timme på buss 784. Oaxen är inte värd en omväg, den är värd en uppoffring.Sista 20 minutrarna består av en färjetur och en rask promenad upp för en smal stig och så ner igen. Och plötsligt står man där, framför restaurangen. Nere vid bryggan ligger en smäcker gammal ångbåt, trädgården är fortfarande fylld med örter och blommor som ingår i menyn. Servicen är löjligt bra. De kom ihåg mig från förra året! Dessutom balanserar de perfekt på gränsen mellan vänskapligt och korrekt.

Men maten då?
Efter två förförrätter (ett av kvällens många roliga ord) kom förrätten in och den var bedårande som ett sagolandskap. Den presenterades med en mängd ord och det enda jag fortfarande minns var att något var ”flankerat med en tomat”. Men jag blev mer lycklig av att titta på maten än att äta den. Alla smaker är bra och fungerar ihop, även om jag är helt enkelt inte är en gelétjej och därmed inte förstår storheten i smakstinna halvgenomskinliga kuber. Men det är för många (12?) olika saker på tallriken. Jag vet inte vad jag ska koncentrerar mig på och det blir svårätet. Huvudrätten med anka kändes betydligt enklare även om det inte tycks så när jag läser på i menyn:

Nu åker jag till Oaxen. Tåget går om 30 minuter och sen blir det lokalbuss i nästan två timmar. Hoppas systrarna Brydling och Jörgen jobbar idag. Imorgon berättar jag om hur det är att dricka te för 150 kronor koppen och fnissa av lycka när lyckade smakkompinationer träffar tungan.

Alice Oaxen-besök 2005

Grattis David!