Brax on Food

Dokumentärfilmer kan vara så olika! Ibland tar filmaren själv allt utrymmet (Michael Moore, Nick Broomfield) och ibland märks de inte alls, som konstnärerna Bigert och Bergström som debuterar (?) med Last Supper. En film om den dödsdömdes sista måltid. Den skulle vara ett inlägg i debatten mot dödsstraff, men min matnördighet gjorde att jag hade svårt att fokusera på något annat än maten. Tänk dig ett bord med en vit linneduk. Släpp ner stora köttstycken, råa fiskar, korvar mot bordet. Sätt filmen på slow motion och se köttet studsa i bordsytan innan det slår sig till ro. Hela filmen är späckad med vackra, smarta, förskräckliga videoinstallationer, som varvas med intervjuer. Det känns som ett helt nytt sätt att göra dokumentär på. Tack, det behövdes.

Finska Gourmet Club är en timmes njutning. Den är välgjord, rolig, snyggt filmad och full med skickliga skådespelare. Upplägget är enkelt; fem män i Helsingborgs överklass träffas regelbundet i ett privatrum på restaurangen Gourmet Club. Varje gång tar en av dem med sig en hemlig ingrediens till kocken, och sen försöker sällskapet gissa sig till ingrediensen. Äldre män som njuter av mat, en kock med yrkesstolthet, en chokladbrun Jaguar som hela tiden är på väg att bli bortbogserad, erektioner som lyfter täcket på sant serietidningsmanér och en 17” Powerbook med träfanér på locket. Åh!

Kocken var något av en besvikelse. Det kändes så rätt. Lastfartyg, Kjell Bergqvist, en byssa, kökshierarki. Och visst, det fanns en massa underbara detaljer i filmen. Kjell Bergqvists varierade garderob, Kjell Bergqvists köksinspektion med vit handske på vänsterhanden, Kjell Bergqvists nyansade mustasch lagd med bra konjak från slabben.

Henrik Lundström däremot… Jag var väldigt förtjust i hans rollkaraktär Pierre i Onskan, men som den mesige andrekocken lyckas han inte fylla ut filmens huvudroll. Jag kommer på mig själv i biomörkret med att sitta och planera närmaste väg över till Hisingen där jag ska se nästa film. Men sen dyker Kjell upp i en tomatröd kostym och fångar åter in min uppmärksamhet.

Loneliness and cheeseburgers are a dangerous mix
The comic store guy

Filmfestival i Göteborg igen och dags att leta filmer med tema mat. Festivalledningen rekommenderar invigningsfilmen Kocken, dokumentären Den sista måltiden och den finska tvfilmen Gourmet Club. Jag bokar samtliga, och lägger till ytterligare nio filmer. Min helg är räddad. Mot Göteborg!

Hur kan jag annars motivera min beställning av en dansk ekologisk singellåda fylld med allt från pak choy till chokladkakor, som kommer till min ytterdörr varje vecka.
Tack arstiderna.com för att ni levererar i Malmö.

Jag vill ha lika fina matvanor som Rory och Lorelai. Äta lika mycket, lika ofta, lika saltigt och fett. Varför har inga av mina take-awayställen överraskningspåsar. Varför får jag aldrig för mig att beställa alla rätter från menyn på mitt lokala kinahak, och sen leva på resterna i en vecka (den frågan kanske besvarade sig självt). Nu ska jag åtminstone leva i drömmen en hel söndag. Från klockan ett på eftermiddag den 6:e februari kommer mitt hem invaderas av Gilmore Girls från Skåne. Det kommer drickas obsena mängder kaffe, beställas take-away och ätas allmän junkfood.

(They are all seated on the floor eating popcorn.)
LORELAI: Who needs more?
RORY: I do.
DEAN: Wow. You can eat.
RORY: Yes I can. Oh that’s bad isn’t it?
DEAN: No, uh, most girls don’t eat. It’s good you eat.
LORELAI: I’m all for it.
RORY: Let’s talk about something besides my eating habits, shall we?
LORELAI: Oooh — Oompa Loompas!

Vad gör man med en 99%-ig choklad? River man bara ner den i en chokladsås för att få en mer mastig smak eller vågar man vara mer experimentell? Själv vill jag helst äta små små bitar och låta chokladen torka ut min gom. Men är man åt det karnevora hållet kan man alltid piffa upp en sås till hare eller duva. (Duva äter vi alldeles för lite av i Sverige. I Marocko har de fantastiska duvrätter med kanel och tunna lager av frasig filodeg.)
Så finns chokladen i ett svenskt skafferi så föreslår jag att den hamnar i såsen du serverar till fläskfilén. Det kan behövas.

Fick en inbjudan till Skåneländska Gastronomiska Akademien. Mat på Årstiderna. Kockums festvåning. Ja tack!

Vilken mat! Först ett sillbord. Godare sill har jag inte ätit, och då är jag ändå upplärd under Bengt Pedersen. Det kan ha lite att göra med att jag blivit äldre och lärt mig uppskatta sill.
Sen kom brännesnudan, mina bordsgrannar fick bokstavera för den stackars göteborgskan. Simmig buljong med ett överflöd av rotfrukter och fettstinnt fläsk. Två rågade matskedar hackad persilja och en klick senap.
Till dessert Släbosnus. Jo, det är rättstavat. Kan enklast beskrivas som en äpplekaka som kan göras trots avsaknad av ugn på följande vis:

Grovt bröd rives och blandas med kakao och socker. Ett lager av detta lägges i en glasskål och ovanpå ett lager äppelmos samt några klickar sylt eller gelé. Så fortsätter man med flera lager tills skålen är fylld. Garneras med vispad vispgrädde.
Källa: SKGA

Egmont startar ett modemagasin för män.
- Vi ska skriva om de ämnena som samlat och enskilt bidrar till att göra det goda intrycket, kläder, skor och accessoarer, men även utsidan på bilen, sättet att inreda sin lägenhet, hur man
blandar en drink och hur man väljer att dofta, säger Per Nilsson.
Café har ju ambitionen att få mer mode- och mindre bröstprofil, men har hittills inte vågat överge de halvnakna kvinnorna. Hur kommer det se ut i King?
- Vi kommer ha kvinnor med i magasinet eftersom män tycker att tjejer och kvinnor är attraktiva. Men de ska vara där som en naturlig del, som en del av modereportage. Man ska känna spänningen mellan män och kvinnor.
(Dagens Media online, 2004-01-12)
Bonnier startar en ny mattidning för unga kvinnor.
Laga lätt är avsedd för kvinnor som tillhör åldersgruppen 25-45 år, dvs en något yngre målgrupp än Allt om mats. Det är med andra ord den grupp som varje dag försöker besvara frågorna: Hur skall jag hinna laga maten, Vad skall vi äta och Hur mycket väger jag?
(Mediatrender, 2005-01-12)

Enligt Cloetta äts det 1,5 Kexchoklad i sekunden i Sverige. Undra om de började räkna innan eller efter de släppte de löjligt goda snacksbitarna av kexchoklad? Jag fick två påsar som en julgåva av Fazer, en chokladdoppad muta jag villigt tog emot och dessutom svalde. Jag har aldrig sett mina kollegor valfärda till mitt skrivbord gång efter annan för att ”bara ta några bitar till”.

Firar årets första eftermiddag med att laga kaffemarinerad anka med ugnsrostade rotfrukter hemma hos Pär. Ankan smälte i munnen och jag kände mig hemskt nöjd. För fyra portioner behövs:

5 dl starkt kaffe
2 chilifrukter
5 cm färsk ingefära
2 kanelstänger
1 msk gröna kardemummafrön
1/2 dl farinsocker
2 ankbröst (800 g)

Brygg kaffet. Kärna ur chilifrukterna och skär dem i skivor. Skär
ingefäran i mindre bitar. Lägg alla ingredienserna i kaffet och koka samma
i 10 minuter. Låt svalna.

Snitta ankans fettlager. Lägg ankbrösten i marinad över natten i kylskåpet. Grilla ankan i en torr och het stekpanna med fettet nedåt. Stek ankan tre minuter på varje sida. Lägg ankbrösten i en ugnsfast form och efterstek i ugnen tills innertemperaturen är 56 grader. Använd en stektermometer. Låt ankbrösten vila tio minuter invirade i folie innan de serveras.

Sabrerar en flaska Raoul Collet från 1995. Till vår förtjusning hittar vi toner av insjöfisk! Malin avslöjar att vinets doft väcker hennes ostronbegär och jag spricker upp i ett leende. Gott nytt år!