Brax on Food

I fredags gick finalen i Årets Kock. Det hade man lätta kunnat missa om man har den här bloggen som enda nyhetskälla, men det har  ni väl ändå så inte? Nå, jag blev intervjuad av Lisa Lönner Pulkkinen för Årets Kock-kanalen under LRFs förmingel till Årets Kocks galamiddag.

Jag sa saker som Det hjälper också att kockarna är på Twitter.
och
Twitter är ett så tacksamt sammanhang. Man kan ta en bild på maten och snabbt få ut någonting. Och se Kasta sig på maten medan den fortfarande är varm istället för att skriva något varmt. Så det är ett bra format.

Och två minuter in i filmen kommer något ni inte vill missa…

Jag har hamnat på Restaurangvärldens sprillans nya lista över de 50 mäktigaste i Mat-Sverige. Mellan doldisen Ulla Sjöstrand som bestämmer vem som får laga maten Steffo äter  TV4:s morgonsoffa och Pella Bosta som levererar några av Sveriges snyggaste grönsaker genom Grönsakshallen Sorunda. Plats 42, ett utmärkt tal. Delbart med såväl sex som sju, två, tre, fjorton. Ja, ni fattar.

Alla förslag på galna utspel för att klättra till topp 15 inför nästa år mottages tacksamt. Siktar dock inte på att gå om chefen Helena Jonsson (plats 12), dels för att det vore ohövligt, men främst för att det är omöjligt.

Foto: Wolfgang Kleinschmidt
Oh, Laga Lätts septembernummer som kom ut 25 augusti är helt köttfritt. Helt rätt årstid att satsa på grönsaker och rotfrukter. Jag ska genast gå och köpa den och håller tummarna för att den håller samma nivå som Astrid Abrahamssons Gott & Grönt.

Jag befinner mig på landet i någon sorts radioskugga, men var det inte idag jag skulle prata om begravningsmat som tröst i Jättestora frågor med Johanna Koljonen i P3. Vi säger det. I så fall hittar du mig i slutet av programmet. Min internetuppkoppling pallar inte webbradio, redan vid bloggandet ligger den och darrar av ansträngning.

I intervjun, som spelades in i förra veckan, hävdar jag bland annat att jag engagerar mig i begravningsmat för att jag avskyr smörgåstårta. Låt nu inte det avskräcka er att bjuda mig på smörgåstårta, respektera bara att jag kommer att ta en ganska liten bit.

Vill ni läsa mer om döden rekommenderar jag några äldre blogginlägg.

Hej bloggen, jag har saknat dig en smula. Vet inte varför vi ignorerar varandra så här.

Cyklade från jobbet igår direkt till en smygläsning av Vagabonds oneshot med mattema. Alla var där: flickan jag hade möte med tidigare på dagen, flickan jag försökte promenaddatea i helgen, flickan som lovat att bjuda mig på deckaritalienskt, flickan jag gick på gymnasiet med och flickan med den fantastiska frisyren.

Smygläsningen var på Urban Deli, det som hade kunnat vara min kvarterskrog om jag bara haft vett att bo kvar vid Nytorget (i en etta fem trappor upp utan hiss) istället för att flytta till Hornstull.

Vagabond Mat är en välgjord tidning som hyllar resan som har fokus på mat. Tidningen har behagligt få recept och de som finns är acceptabelt redigerade. Det som sticker lite i ögonen är hur varje artiklar matchas av en annons, eller tvärt om… Läs Stellans utmärkta utläggning om detta.

Men gör man nu en riktigt bra tidning med reportage om vegetarisk matfrossa i Jaipur, hyllningar till mat-Kyoto, New Yorks bästa burgare och Perus roll som pusselbit mellan sillen och sushin. Om man gör det, ska man då verkligen servera en italiensk buffé på releasefesten?

Kände mig tvungen att fråga Vagabonds marknadschef hur de tänkt och hon konstaterade ärligt att hon i samråd med Urban Deli valt de som de vet att flest gillar.

Men när lärde vi oss att gilla italiensk buffé? Jag vände mig mot min bordsgranne och skyllde på hennes mamma, den i matkretsar kända Berit Paulsson, som gjort otalig recept för Buffé, arlabroschyrer och Allt om Mat. Hon och många andra lurade in oss på en bana kantad av oliver, parmarosor, Insalata Caprese, rucolasallad och pastasallader och nu är vi fast.

Men varför är vi fortfarande fast? Alla andra mattrender kommer och går, men Italien består. Jag längtar efter mexikanska buffér med obegränsade mänger guacamole, refried beans och små berg av Quesadillas. Vore inte det fint? Eller svenskt: gubbröra, rökta räkor, potatishalvor med löjrom, skinka från svenska grisar.

P.S. Om det nu blir en twoshot så vet ju ni på Vagabond att jag gärna gör ert nästa och nästnästa New York-tema, men glöm för allt i världen inte heller att städsla Dag Hermelin, Sveriges bästa matresereporter. Låt honom bara få många sidor att breda ut sig på, det brukar bli roligast då. D.S.

Mhhää, jag vet inte. Jag borde blivit glad när jag kom hem och såg att det låg en inplastad blank tidskrift på köksbänken. Men, den såg så trött ut.
Inte så att den gäspade, men när ”Vintermys” och ”Vi älskar italienskt” är de rubriker man drar mest på så är det inte ett dugg nytänkande. Innehållet är inte mycket bättre, det hela känns som ett lifestyle magasin för 45-åringar. Fast det kanske är precis vad Elleredaktionen vill göra?

Här finns en akut brist på nytänkande svensk mat. Allt är säkra kort. Snygga kort, men trygga. Jag vet att man vill vara som en svensk version av Olive, men det blir man inte genom att köpa in material från Olive och BBC Good Food och översätta inklusive de brittiska ordvitsarna. Bhrrr!

Plocksidorna är snygga, men innehåller väldigt lite för den som har något annat förhållande till mat än det som snygg accessoar. Matreportagen är vackert stylade och fotade och formgivningen låter bilderna breda ut sig, men jag känner sällan ett starkt behov av att laga något. Trots att några av landets bästa matstylister står bakom recepten. Kan inte redaktör

Man har hittat ett säkert koncept och följer det. Följer det så mycket så att när jag satt och jämförde 15-årsnumret från 2010 med 10-årsnumret från 2005 var upplägget skrämmande likt. Fast 2005 hade man låtit en svensk konditor baka tårtan. 2010 köpte man bara in ett foto från en brittisk tidning. Om jag inte minns fel fanns det inte ens ett recept till 2010-tårtan.

Varför prenumerar du på Elle Mat&Vin egentligen Alice? Hm, jag kan ha råkat gå förbi ett erbjudande om sex nummer för 100:- på Formex, men jag lovar att inte falla i den fällan igen. Åtminstone inte på två-tre år.

Det är mycket must just nu. Årets adventsfest hävdar att:  Glöggen är död. Länge leve musten! Kanske sörjer jag att det inte blir någon Tasteline-musttest i år.

Pelle Sten klev in i mitt vardagsrum och intervjuade mig om mitt julmustnörderi för sin serie Nördologi.
Titta på: Alice kärlek till julmust och Så här fixar du en mustprovning

Och så glöm inte att uppdatera julmustkartan med ställen där man kan köpa god must.

Tidningen Gourmet fyllde 30 och hade den goda smaken att bjuda mig +1 på födelsedagskalas på Berns. Jag överutnyttjande inbjudan och tog med mig +2 (maken och sonen).

Jag gillar att bli bjuden på kalas i centrala stan med gratis mat, dryck och dessertbuffé när jag dessutom får mingla med männsikor jag känner eller vill lära känna. Tack Gourmet för en kul fest!

Men berätta gärna hur diskussionen gick mellan redaktion och säljavdelning när goodie bagen slutligen kom att innehålla påste, fetlösande rengöringsmedel, Lindtchoklad, Kavlis aioli, Doves handkräm och annat vi inte självklart förknippar med gourméer.

Twilightdrama i ett träd.

- Äsch, det är ju bara vatten, sa barnmorskan när jag berättade att jag tänkte skära ner på mängden Pressbyrå-lussekatter efter att ha gått upp tre kilo senaste veckan. Jag tycker att du ska sitta mycket och äta en massa lussekatter, sa hon bestämt.

Jag säger inte emot. Stockholms filmfestival har precis börjat och jag har mumsat i mig två lussekatter medan jag (sittandes) sett Drew Barrymores regidebut Whip it, om coola tjejer som tävlar i ett tacklingstät rullskriskoderby. En sån där feel good-film som får mig att vilja vara sjutton och en fena på att tacklas, inte dubbelt så gammal och höggravid.

Bäst att åka hem och äta hasselnötsglass (sittandes) i soffan.

Foto från sajten End of the Line.
Mmm… så var en och en halv timme välgjord fiskdokumentär över. Mycket visste jag redan, som hur frusterande det var för 40 000 fiskare i New Foundland när de fick sluta fiska torsk över natt efter ett akut fiskestopp. De kunde inte längre försörja sina familjer eftersom de fiskat slut på torsken.

Samma försörjningsproblem har fiskarna i Senegal på Afrikas västkust. De har inte själva, med sina ganska primitiva fiskebåtar, fiskat ut haven. Däremot har deras ledare sålt ut fiskerättigheter till i-länder som skickar flytande fiskindustrier som fullkomligt suger upp all fisk från havet.

EU har fortfarande problem att begränsa fiskekvoterna eftersom fiskeindustrin är en stark maktfaktor som inte vill minska sina inkomster genom att fiska mindre.

Och odlad fisk är inte lösningen eftersom den föds upp på vild fisk. För varje kilo odlad lax går det åt fem kilo sill/sardiner/strömming/sil eller annan småfisk som blir till fiskmjöl. Och visst vore deg bättre om vi åt upp småfisken direkt istället, fast små fiskar har ju förstås små vassa ben.

Det smaskigaste i filmen enligt mig är att (enligt filmen) Mitsubishi köper upp 60% av världens fiskade blåfenade tonfisk. I dagsläget fryser de ner mycket av fisken och filmens teori är att de håller på tonfisken för att kunna sälja den till otroligt höga priser den dag den blåfenade tonfisken är utfiskad.

Vad ska man göra åt läget, enligt filmen?
1) Fråga alltid vad fisken kommer ifrån. Välj fisk utifrån WWFs rekommendationer eller MFS-märkta (även om de ofta kommer från motsatt sida världen)
2) Påverka politiker för att minska risken att haven blir utfiskade.
3) Stöd införandet av marina havsparker där fiskar kan reproducera i fred. I nuläget fiskas det i 99% av världens hav.

Ibland knuffar man upp sig själv på Aftonbladets startsida. Gärna bredvid Hollywoodfruar, helst i jakttider.

Är på min underbara kvartersbiograf Rio. Ikväll är det premiär på den omskrivna filmen Bananas.
Det finns en del matskribenter i salongen. Brevid mig sitter Restaurang & Storköks chefredaktör Lena. Två rader längre bak sitter Anna Förster, fd Alltommatare, nu redaktionschef på Råd&Rön. Och fler gömmer sig säkert bland plyschfåtöljerna, men de får jag hitta senare. Nu börjar filmen.

Inspelningsteamet till Flickan som lekte med elden kunde välja fritt mellan alla Söders caféer. Varför fick de då Mikael Nykvist att dricka kaffe inte en utan två gånger på South of Folkungagatan? Och bara en gång på Mellqvists.
Betyder kaffekvalité inget numera?