Brax on Food

Fördelen med att ha bloggat ett tag är att jag då och då kan fylla ett blogginlägg med tillbakablickar. Lite som Simpsons producenter. Imorgon kommer jag att kommentera året som gått i pepparkaksdeg för 11:e året i rad. Det ni!

Så här har pepparkakskommentarerna sett ut genom tiderna: (årtalen är länkade till bloggposter)

2011

Bonden som utökar med giraffadel

2010

Tåget som kunde twittra men inte komma i tid.

2009

Go team Edward!

2008

Anders Borg

2007

Doris Lessing vinner Nobelpriset.

2006

Zidanes skallning.

2005

Göran och Anitra flyttar ut till herrgården.

2004

Derridas död

2003

Hawaii

2002

Hannibal över Alperna.

När man är ny på en arbetsplats ser man på allting med färska/friska/öppna ögon.

Medsols från vänster:

Titta, vi fick julmust till maten i lunchrestaurangen idag. Kan livet bli bättre.

Våra grannar Lantmännen har inramade trappgubbar.

Symbolen för tevatten i automaten är en tepåse som doppas ner i vatten. I beg to differ!

Vafalls! Sill med balsamico och cashewnötter. Det blev fel på så många plan, inte bara därför att Sånga Säby som driver vår lunchrestaurang har en uttalat svensk profil.

Jag är lite svag för Zoega. Dels tvingar de mig inte att välja mellan eko och reko utan har två olika kaffepaket som är både rättvisemärkta och KRAV-märkta. Dels lanserar de ständigt nya smaker, smaker som jag faktiskt gillar.
Senast var det ett grovmalt pressokaffe som passar utmärkt till Davids nyärvd perkolator och nu sitter jag och suktar efter julkaffet med bönor från senaste kaffeskörden i Burundi.
Ska jag sen vara helt ärlig blir jag ännu lyckligare av nyrostade bönor från Johan och Nyström, men det är långt ifrån alltid jag orkar masa mig bort till Mariatorget för att få fatt i det. Och så finns det ju alltid te…

Samtidigt som jag packade för min kanalfärd: regnställ, aftonklänning, kalasbyxor och linnebyxor, funderade jag på om även en liten tekanna eller åtminstone en rejäl tekopp borde finnas med i packningen.
Jag avstod, mest för att inte framstå som säsongens mest excentriska passagerare. Tyvärr ångrade jag så fort jag såg teutbudet (yellow label och smaksatta fruktteer) och koppen (samma som för kaffedrickaren).

I Trosa smet jag in i mataffären och skaffade det ulimata påsteet: grönt så att det fungerar med det halvvarma vattnet som återfinns i termosar, ekologiskt för samvetet och med rejäl chaikryddning för att dölja eventuella kaffetoner från en termos som någon gång innehållit kaffe.

Och mycket mer diskret än att fiska upp en tekanna ur byxfickan varje gång det vankas fika.

Gott te. Köp! Finns på In the mood for tea.

Fast det blir ganska många koppar om man räknar med alla bryggningar och tesorter.

På ett café någonstans i storstaden
– Har du grönt te?
– Ja!
– En fyra grönt te?
– Va?
– En fyra.
– Av grönt te?
– Ah, jag tyckte att du sa Grönstedt. Nej, grönt te har vi inte.
– Hm, ett glas varmt vatten tack
M tar upp en plastförpackning med gröna tepåsar redo att brygga sitt eget te.

Jag brukade avsky att fika i stan utanför Vetekattens öppettider. ”Vi kan väl ta en kopp kaffe efter bio” kändes bara ångestladdat. Sen öppnade restaurang Publik upp en lillasyster på bottenvåningen i PUB-huset. De har charmiga öppettider, surdegsbakat bröd, hembakade och ganska erbarmliga småkakor och de raraste 50-tals  konditorimöbler man kan tänka sig. Och så har de massa sorters te. Sånt gillar jag.

Jag vet att det egentligen heter kyrkkaffe, men när jag är med och fixar fikat efter gudstjänsten gör jag mitt bästa för att så många som möjligt ska välja kyrkte.

Isteet var kanske lite för oortodoxt, för den fick trugas för att gå åt. Men färdigbryggt te i kanna kommer stort.

Det börjar finnas en fin liten samling av terelaterat material här.  På sikt kanske det blir en egen blogg.

Mississippi Inn och deras brunch. Det hjälper inte att man kan välja mellan fem olika färger(vitt, grönt, rött, svart och gult). Jag glömde faktiskt fråga om det faktiskt finns gult te eller om någon fyndig själ bara döpt om yellow label.

Tedrickare känner sig sällan hemma i restaurangvärlden. Du ska dricka kaffe för att var intressant. Helst en dubbel espresso. Men jag vill ha mitt te och det ska vara lösblad, bryggt med riktigt varmt vatten och i en stor stor mugg eller allra helst en egen kanna. Ställen i Stockholm som förstår detta är caféet på Kulturhuset som har tekannor med olika sorters te på varmhållning, Brunnsgatan 1 som i och för sig lite ologiskt serverar indiskt te i engelskt kopp bryggt i en japansk kanna. Bäst av alla är Chaikhana i Gamla Stan. Lite som ett te-tempel.

Snart tar jag mig vidare till Göteborg och ska leta bra te-stället där. Rosencaféet brukar inte göra mig besviken.

I England innbär ett rikt te-utbud inte att du måste välja mellan Södermalmsblandning och lHimmelska höjder. Du får välja mellan klassiker som Ceylon, Assam, Darjeeling och Lapsang Souchong.

Dessutom går det utmärkt att spendera några pund på lock i silver till Marmite- och Colman’s Mustard-burken.

M har insett faktum. Det finns för få krogar som erbjuder grönt eller teinfritt te. Därför bär hon med sig ett urval av påsar med grönt te. Twining har förstått att det finns en marknad och tagit fram en liten specialask för ändamålet.

Det är inte bara Twinings som vurmar för tedrickarna. Hos Liptons kan man bli te-ambassadör och belönas med teer i en tjusig cederträlåda mot att man bombaderar bekantskapskretsen med te-älskande sms.

Varför man som te-älskare skulle vilja marknadsföra pås-te förblir en gåta för mig. Kanske skulle jag förstå det bättre om jag var mindre av en te-elitist.

Kafé Himlavalvet i Observatielunden har diffrenserade tepriser, påste kostar 20 och lösviktste 23 kronor, inkusive påtår.
Jag betalar med glädje tre kronor extra för lösviktste i en extrastor kopp. Men varför får jag inte välja mellan några neutrala kvalitetsteer?

Nu har vi kommit i landets lunk. Vi har tagit oss utanför Beirut och ut i småstäderna. Här är folk vänliga och nyfikna på ett inte allt för påträngande sätt. Och skulle några vara för intensiva, som småkillarna som dansade framför oss på gatan och forsökta tigga pengar så vet jag att Lena kan ryta till med ett Jalla. Bra kunskap man plockar upp efter några månader på Kibbutz i norra Israel. Dessutom talar hon skolfranska, så hon är lysande på att beställa te med mjölk, ett viktigt baslivsmedel för oss här i Libanon.