Brax on Food

I början av veckan svarade jag på ett “alla på redaktionen”-mail från Aftonbladet om begravningstrender. Jag lovade att leverera några pratminus om begravningsmat, men det slutade med att jag tillbringade onsdagseftermiddagen med att bli fotad för ett uppslag på temat detta vill jag servera på min begravning. Jag skrev en krönika för Svenska Dagbladet på samma tema för två år sedan.

Jag gillar kombinationen mat och döden. Mat är så trösterikt och personligt. Det är fullt av minnen. Precis vad man behöver när någon har gått bort. Och så tror jag att vi alla borde våga prata lite mer om döden än vi gör.

Köper ni Aftonbladet idag fredag så kan ni läsa (jag har själv inte hunnit) mina tankar om begravningsmat. Dessutom kan ni spana in när jag sitter framför en rejäl portion fläskkotletter och potatismos, samt en maffig brownietårta. Sånt vill jag att mina vänner ska äta när jag dött.

Mer bloggtankar på temat döden.

Michael Jackson tycks vara den mest kända säsongen bland barn just nu, åtminstone om man kikar på vad barn ritat på temat döden uppe i Högalidskyrkan tidigare i höstas. Mycket Michael blev det.

Här med överdekorerad kista och omgiven av sina bröder.

I och med att jag numera sambor med frk Assistent har jag blivit värdinna för ett korvstoppningskalas. Det hela kommer att äga plats någon gång i slutet av  november eller början av december. Massa kalla döda djur (Karin Fransson upplyste mig om att hemligheten med lyckad tysk korvstoppning är iskall färs), äkta fjälster, glada kryddor och lite matlagningsvin. Finns det någon jag har lovat en plats till som inte fått en inbjudan, är det någon som hemskt gärna vill komma trots att detta är det första du läst om saken? Maila mig på alice @ “mitt efternamn”. nu

Det stod en stilig älgtjur och mumsade vete när vi kom körande med bilen. Jag såg genast en möjlighet till tjälknöl, söndagsstekar och viltfärsbiffar med lingon framför mig. Nu ska någon bara skjuta djuret också.

I förrgår lurade mamma ut mig på hämdaktion mot örtknaprande mördarsniglar. Min mage är fortfarande i uppror bara jag tänker på det.

Att hämden är en rätt bäst serverad kall ifrågassätts av krögare David Kallós,  som istället serverar den i form av en mördarsnigeltoast. (Därtill upmuntrad och ivrigt påhejad av TT). Han går oerhört nogrannt tillväga, tvättar den i salt, förväller den ett flertal gånger och döljer snigelsmaken med chili, bacon och färska örter.  Jag tror knappast att du kan beställa rätten på Davids utmärkta restaurang Brogatan i Malmö. Däremot hittar du receptet i dagens nummer av valfri landsortstidning som prenumererar på TT-(Spektra?)-material.

* Skadeinsekter a-ö
Vem är det som hälsar på i ditt skafferi
– Alice, våra läsare förväntar sig att möta matnjuning i tidningen.

* Modern begravningsmat
Vi som inte tycker om smörgåstårta och en modern variant av begravningskonfekt.
– …

* Politiskt korrekt köpguide
Vad ska jag tänka på när jag handlar? Matmyter och matsanningar
– Mja.

Och så har gravölen druckits, fruktstund har begravts i en hög av guacamolesmetiga nachos. Dock har jag smugit in en trojansk häst, ett ny frukt för trion. Kanske måste de göra ytterligare en extrablogg. Annars får man trösta sig med Markus nya blogg.

Framtidsplaner och förhoppningar ligger spräckta såsom en durian delad i tu.

Inte ens Lisas och min lyskraft lyckades hålla samman trojkan. Framtida glädjestunder får fyllas med annat än frukt. Delta gärna i den kollektiva sorgen genom att dricka gravöl (Kriek) på måndag kl 20.00 på Akkurat.

Extra plus för svart florhatt dekorerade med svartavinbär.

Dokumentärfilmer kan vara så olika! Ibland tar filmaren själv allt utrymmet (Michael Moore, Nick Broomfield) och ibland märks de inte alls, som konstnärerna Bigert och Bergström som debuterar (?) med Last Supper. En film om den dödsdömdes sista måltid. Den skulle vara ett inlägg i debatten mot dödsstraff, men min matnördighet gjorde att jag hade svårt att fokusera på något annat än maten. Tänk dig ett bord med en vit linneduk. Släpp ner stora köttstycken, råa fiskar, korvar mot bordet. Sätt filmen på slow motion och se köttet studsa i bordsytan innan det slår sig till ro. Hela filmen är späckad med vackra, smarta, förskräckliga videoinstallationer, som varvas med intervjuer. Det känns som ett helt nytt sätt att göra dokumentär på. Tack, det behövdes.

Finska Gourmet Club är en timmes njutning. Den är välgjord, rolig, snyggt filmad och full med skickliga skådespelare. Upplägget är enkelt; fem män i Helsingborgs överklass träffas regelbundet i ett privatrum på restaurangen Gourmet Club. Varje gång tar en av dem med sig en hemlig ingrediens till kocken, och sen försöker sällskapet gissa sig till ingrediensen. Äldre män som njuter av mat, en kock med yrkesstolthet, en chokladbrun Jaguar som hela tiden är på väg att bli bortbogserad, erektioner som lyfter täcket på sant serietidningsmanér och en 17” Powerbook med träfanér på locket. Åh!