Brax on Food

Alice befinner sig på sin årliga resa till New York:

I Phyllis kök finns en fantastisk spansk kokbok som heter Casa Moro, som innehåller en skaldjurssallad. På Fairways på Upper West Side finns ett utmärkt utbud livsmedel. Efter en tvåtimmsrsutflykt kom jag hem med baby squid, olämpliga jätteräkor ”whatdoyoumean North Sea prawns”, lila sparris, ett rejält knippe koriander, perfekt mogen avokado och minst två bilder till ett av höstens trendseminarier.

Jag har inte lagat bläckfisk sedan jag jobbade som kock i Melbourne 1998 och blev nästan omotiverat glad när jag insåg att de små blötdjuren redan var rensade. Sonen såg fascinerat på sugkopparna och jag tänkte vara en pedagogisk matmamma så jag skar av en tentakel som sonen kunde känna på. Slurp sa det, så var den nersvald och sonen ville ha fler. Nu!

Fort på med stekpannan, hög värme och minimalt med fett, några squids åt gången. Tentaklerna krullar sig i pannan som om de fortfarande levde och blir vackert rosa.

Serverar sonen fyra nystekta tentakler och hoppas att han gillar dem lika mycket som den råa. Det gör han och han vill ha mer. Efter hans åttonde portion började jag oroa mig över skaldjursdelen av skaldjurssalladen jag lovat att bjuda vår värdinna på.

På något sätt lyckas vi få honom att övergå till bröd och vi kan slutligen äta det här.

– Johan, var ska vi äta? Kan vi inte äta på Dirt Candy i år igen?
– Eller kanske på Kajitsu.

Det blev båda.

Johan har en fantastisk förmåga att sniffa fram små bra krogar på krypanstånd från hans hem i East Village. Den här gången hamnade vi på den japanska tvåstjärnan Kajitsu. Det ligger på källarplan i en oansenligt hus på 9:e gatan. Så fort man kliver in i de dovt ockrafärgade lokalerna kommer lugnet krypande och jag är plötsligt oändligt lättade över att min jetlagade son är hemma på hotellet med sin far och inte utsätter detta zentempel till restaurang för sina tjut.

Restaurangen var helvego, oförskämt billig: sju rättersmenyn HANA 花 för 90 dollar med utmärkt service, snygga rätter och allt från fantastisk mat till mer japanska utflykter i texturaförtjusning. Det kommer mer bilder så fort jag orkar vända på dem. (ja, jag ska uppdatera mitt WordPress så att jag kan göra det här…)

Hearts of Palm and Grilled Kabu Turnip with Morel Mushroom Sauce
Wasabi, Chives, Pink Peppercorn

Clear Soup with Goma Tofu and Okura Hydrangea
Myoga, Ginger, Chayote
Soy Vinegar Sauce

Lotus Root Ball with Sour Plum Paste
Rhubarb, Lotus Seed, Nasturtium leaves

Grilled Fava Beans and Artichoke Heart Chips
Sansho Red Miso

House-Made Soba with Dipping Sauce
Horseradish, Scallions

Panko Fried Nama-Fu and Summer Vegetables with House Made Worcestershire Sauce
Eggplant, Button Mushroom, Zucchini, Asparagus, Cherry Tomato, Onion, Bell Pepper, Celery Root
Kabu Turnip Green Ohitashi with Sesame Cream
Sugar Snap Peas, White Wood Ear Mushrooms

Steamed Rice with Ginger Root and English Peas
Aonori Seaweed, Scallion, Mitsuba, Snowflake Celery
House-Made Pickles

Agar Jelly with White Bean and Green Plum Paste
Apricot Paste, Gold Leaf

Matcha Tea with Candies by Kyoto Suetomi

Och sen hamnade vi på en bitterbar med de här förtjusande flaskorna. Mer om den senare.

Biljetten till New York är bokad. Nu ska jag bara besluta mig för vilka krogar jag ska besöka.

Favorit i repris: Dirt Candy eller nyligen stjärnbeströdda Kajitsu? Båda är helvego, båda ligger i East Village.

Alla andra New York-tips mottages tacksamt. Men vi är bara där i 10 dagar och vi bär på en liten ett och ett halvtåring.

Från förra besöket på Dirt Candy: Velvet Cake på röd paprika med vitchoklad och jordnötsglass och jordnötsknäck.

Mitt mest minnesvärlda restaurangbesök i New York i år var på Dirt Candy. Amanda Cohens underbara hål i väggen som bara serverar vegetarisk finmat.

Amanda delar min uppfattning om att man inte borde skriva en kokbok, eftersom det redan finns för många. Men så fick hon möjligheten att göra en i serietidningsformat. Kan det blir bättre? (betänk min serietidningskonsumtion och min mästarstatus i Fantomklubben).

Ytterligare en person som jag hoppas gör en tecknad kokbok är Johanna, vars fantastiska kokblogg du hittar här.

New Yorkminnen:

Små små buntar med nässlor kostade 2,50 dollar på bondens marknad på Union Square i New York. Dessutom tycker de att man ska brygga te på dem, eller möjligtvis sautera dem. Är det dags att lära amerikanen att laga gratis nässelsoppa, eller är det bara Manhattanborna som går att lura på det när viset.

”Berätta mer berätta mer! Vad serveras, vad snackar folk om, heta råvaror??”
Lisa Lemke

Det ar farligt att berätta att man ar i New York. Plotsligt kommer krav pa matrapporter. Här gar jag mest runt och skrotar med sonen och sa ska jag plotsligt ha oga for trender. Klart jag har! Här kommer den forsta:
Pan-asiatiskt ar det enda rätta.
Pa ett dygn har 100% av restaurangerna jag ätit pa varit superhippa enligt min nya asienvänliga teori. Johan tog med mig pa koreansk bimbimbaplunch pa Seoul Garden. For $14 fick man massa smarätter: kimchi, spenat, bongroddar, rotsellerisallad, omelett och soppa och sedan kom bimbim-masterverket i en het gjutjärnsgryta som gjorde att riset i botten av grytan sakta stektes till en krispig gyllenbrun kaka. Inte illa.

Den mest beromda pan-asiatiska krogen är Momofuku som lärt New York-borna att äta ramennudlar och pork buns (baos). Sa när jag nagra timmar senare träffade Johanna kändes det helrätt att hon tog mig till Momofukus Milk bar for en bit crack pie. Den beskrivs som ”toasted oat crust, gooey butter filling” och det är helt korrekt. Magiskt god. Provbaka gärna och bjud mig sa kan jag uttala mig om hur nära ni kommit orginalkakan.

Nästa dag lunchade jag med Johanna och hon tog med mig till taiwanesiska Baobaus, en liten källarlokal i East Village som salde fantastiska sma baos, angade kottfyllda mackor. Brodet ar gjort av det vitaste mjol med en generos portion socker och angbakat. Sen är det fyllt med langkokt hogrev eller orokt sidflask, koriander, ingefara, jordnotter och allt annat som passar fantastiskt ihop smakmässigt. Till det at vi jordnotter som kokt atta timmar i sina skal och sen marinerats i en socker- och vinägerblandning. Gott gott gott!

Harnäst ska vi ge oss ut pa jakt efter vietnamesiska smorgasar, banh mi. Fransk baguette moter gott vietnamesiskt innehall. Det sägs vara nästa stora trend inom street food i den här stan. Godaste mackorna hittar du hos Baoguette och lämpligt nog finns det en nere vid St Marks Place som jag borde hinna in till under nästa vecka.

Kommer det nagra bilder Alice? Mmm, snart, men nu ska jag ut i Central Park och visa min son hur man tuggar pa gront gräs.

Okej läsare, det har varit daligt med inlägg hela aret och nu blir det annu värre! Prickarna kommer att försvinna da och da. A andra sidan lovar jag att ni kommer att kunna läsa om New Yorks roligaste mat nagra veckor framöver. Känns det ok?

Jag sitter och bläddrar i den klassiska amerikanska restaurangguiden Zagat och noterar att bland indexets udda indelningar; med öppen spis, kändiskock och Power Scenes sa finns även Jury Duty. Det är helt enkelt de restauranger som ligger nära domstolen vid Foley Square i New York.

Nu har jag ätit frukost fyra gånger på raken och jag känner förvirrningen spridas i kroppen.

New York-lördagen startade med en lätt frukost med färska hallon och yoghurt. Tre timmar senare ät jag en andra frukost – mexikansk brunch med burrito, bananpannkakor och hibiskus-iste. Några timmar senare var det plötsligt söndagmorgon och SAS serverade frukost på planet hem och slutligen en sista rejäl bagelbrunch med vänner hemma vid köksbordet i Sverige.

Men mage undrar allvarligt vad jag sysslar med och när den kommer att få kött och potatis igen. Kanske imorgon, kanske först när det blir svalare ut. Imorgon känns som en salladdag.

Det har hänt en massa bra saker med Upper West Side sedan jag bodde där 2001. Området känns så bra att vi inte lämnade det under semesterns sista 36 timmar. Vi hängde med skräniga amerikanska skolklasser på Museum of Natural History och spanade in The squid and the whale (gömd under den gigantiska blåvalen). Åt Zabars-mozarellabaserad lunch hemma, shoppade Makers Mark, picknickade nära Heckscher Playground i Central Park, gjorde slutgiltiga bokinköp på Barnes & Nobles på 68:e och B-way, blev hungriga och gick på restaurangjakt bara för att upptäcka att ytterligare en rekommenderad restaurang har hunnit stänga i Lonely Planet och Aftonbladets dåligt uppdaterade guidesamarbete.
Det var då vi kom ihåg hur underbart bra området faktiskt blivit
: Shake Shack, som serverar stans godaste burgare (vego Alt kött), har öppnat en filial på Columbus runt 74:e gatan. Inte nog med det, Magnolia bakery har också forgrenat sig och återfinns inte bara i the Village utan även på 200 Columbus Ave runt 65:e gatan.
Imorse (lördag) sprang jag över till dygnetruntöppna H&H på Broadway vid 70:e och köpte bagels som vi ska äta till frukost hemma i Sverige. Och slutligen åt vi magiskt goda breakfast burritos på Gabriellas på Columbus vid 94:e innan ”shuttlen” plockade upp oss och körde oss till Newark vilket tvingade oss att byta såväl stadsdel som stat.

Tur att de skaffat två nya adresser: 424 W 43rd Str mellan ave 9&10 samt vid Grand Central Station.

Jag har vänner med den goda smaken att boka in sig på Waldorf Astoria,så nu sitter jag hotellets bar, dinglar med benen och låtsas att jag också bor här.

David gjorde mig omåttligt stolt när han beställde en Manhattan på Makers mark.
- Straight up, undrade bartendern.
- Yes please.

Men vad innebar frågan egentligen? Hur kan en Manhattan serveras annat än i ett kylt martiniglas? Hjälp mig!

Jag är på väg till ön där Zabars bor. Där latten storleks- och prismässigt kan jämföras med en mindre bil. Där sobanudlar är en konstform.

Min plan är att äta mig proppmätt på dim sum på något bullrigt ställe i Brooklyn, dricka färsk durianjuice i China town, ägna massa tid på museer och lika mycket tid i museirestaurangerna. Köpa och läsa obskyra mängder med böcker och magasin och sova en del.

När jag hittar internet lovar jag att blogga.

Pepparkaksbakerskan och åsiktsmaskinen Karin tipsade om en rar artikel i New York Times om en synnerligen ung restaurangrecensent. Istället för att beställa take out när hans föräldrar meddelade att de skulle komma sent hem från jobbet, gick han till den lokala nyöppnade restaurangen (han bor på Upper West Side) och beställde från menyn inom sin budget på 25 dollar. Någon måste ha snappat upp detta och skrivit en fin liten text som fick mig att le och inse att jag i jämförelse inte var ett dugg matnördig i den åldern.

På 14th Street vid 9th Ave ligger Little Pie Company. Det finns alltid en bra anledning att gå dit.

Eftersom jag har jobbat i närheten har jag varit där för att fira bra försäljningssiffror, trösta avskedade medarbetare och döva min egen hemlängtan.

Pajerna är stora och räcker för två sansade människor eller en deprimerad. Häromdagen gick vi dit och beställde deras Key Lime Pie. Jag började nästa gråta, så god är den. Den är så enkel med sin lite grova digestivebotten och en perfekt söt-syrlig-besk limekräm. Oh, det gör att jag kan överseende med deras svaga kaffe.