Brax on Food

Vilken är potatischipsets naturliga miljö? Hemmafesten, tv-soffan eller puben? Till förtonårens hemmafester medfördes Chipspåsen som senare vinflaskan – i en övergående funktion från avsedd för egen förtäring till gåva. I tv-soffan förväntas en påse räcka mellan 90 och 120 minuter, dvs. en genomsnittlig långfilm, fotbollsmatch eller statligt subventionerad familjeunderhållning.
OLW har tydligt inriktat sig på soffläget under fredagskvällar, medan Estrella tycks ha vidare ambitioner. Detta visas inte minst i att de försöker igen med sina salt- och vinägerchips (SoV).

Slår inte i Sverige
SoVs relativt svaga ställning i Sverige beror förmodligen på att det främst är ett pubfenomen i hemlandet, England. Vi tycks inte betrakta puben som tillräckligt mycket hemmamiljö för att förtäring av chips där ska bli helt bekvämt.

Storlekens betydelse
SoV-chips hör traditionellt hemma i påsar á 35-50 gram, anpassade för förtäring inom ca 15-20 minuter av en person åt gången. (Estrellas SoV kommer i 200 grams förpackningar och låter sig därför serveras i skålar, något som är nödvändigt om de ska kunna slå sig in på den svenska marknaden.) Men vilket är det bästa vinägerchipset? Läs mitt vinägerchipstest på Brax on food.

Gästbloggare David Brax är nybliven doktor i praktisk filosofi. är intervjuad i julnumret av Allt om Vin och halvvägs igenom sin lakritsadventskalender.

Kettle Chips – sea salt and balsamic vinegar Har bäst potatissmak, chipsen är krispiga, rejäla och snygga. Finns också i större förpackningar. Men det här är ett test av vinägerchips, och där är smaken för mesig. Betyg: 3 av 5
Walkers salt and vinegar Walkers småpåsar innebär ett vansinnigt slöseri med förpackningsmaterial för den seriöse användaren. (Storpack finns: en större påse med sex småpåsar i). Chipsen är tunna och smulas lätt sönder. Men vinägersmaken sätter standarden för vad vi väntar oss av ett SoV chips. Det gör nästan lite ont att äta Walkers, vilket är precis vad den här testaren är ute efter. Betyg: 4 av 5
Pringles -  salt & vinegar Juridiskt sett inte potatischips, men jag håller med Lord Justice Jacob: ”There is more than enough potato content for it to be a reasonable view that it is made from potato”. Mesiga i vinägersmaken och smakar nätt och jämt potatis. Betyg: 1 av 5

Gästbloggare David Brax är nybliven doktor i praktisk filosofi och en imponerande konsument av allt som smakar lakrits eller är producerat av Stephen Fry.

Hört på Bagdad Livs vid Möllevången i Malmö. Tolvårig tjej till kompis:

Hey, min mage är död. Behöver äta snabbt.

David Bengtsson gästbloggar allt mer oregelbundet på Brax on Food. Kanske beror det på att han är i slutfasen av sin avhandling, kanske finns det helt andra förklaringar.

I sin nya bok ”the Gospel of Food” hänvisar Barry Glassner till en studie gjord på sjuttiotalet om näringsupptag hos thailändska och svenska kvinnor.

Studien visade att de thailändska kvinnorna, som hade smak för, och vana av, thailändsk mat kunde utvinna mer än femtio procent mer järn från en given thailändsk rätt än svenska kvinnor, som inte uppskattade maten.

Den omedelbara slutsatsen tycks vara att vi kan utvinna mer näring ur mat som vi gillar än mat som vi inte gillar. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt mat vi gillar, och uppmärksamhet sätter igång de processer som gör oss beredda att ta emot näring.

En annan slutsats är att det är bättre, till en viss gräns, att äta onyttig mat vi gillar än att äta nyttig mat vi gillar. Eller snarare: vi bör gilla den mat vi äter, och ju nyttigare den mat vi gillar är, desto bättre.

Men man ska inte dra för hastiga slutsatser av en enda studie (är jag fortfarande naiv nog att försöka uppmana). En mängd frågor tycks fortfarande öppna:
Är inte misstänksamhet också en form av uppmärksamhet? Tar vi upp mer av de skadliga ämnena i den mat vi gillar? Motverkar vi medicinen om vi blundar och tänker på något annat när vi snabbt häller den i oss? Värderar vi maten vi äter, så att vi sedan sänder signaler till matsmältningen om hur den ska hantera det vi just åt?

Gästbloggare David Bengtsson är då och då vänlig nog att läsa igenom böcker som jag borde läsa men bara inte orkar.

1995 var kommitén för the US Dietary Guidelines en enda röst ifrån att inleda sin rapport med orden ”Enjoy a variety of foods”. Istället blev det ”Eat a variety of foods”. Motsvarande dokument från Storbritannien, Sydkorea, Thailand och Australien lägger alla viss vikt vid avnjutandet av mat, och i Norge har man till och med slagit fast att:

Mat + Glädje = Hälsa

Gästbloggare David Bengtsson är halvvägs igenom såväl sin Oxfordvistelse som bokserien om de sju dödssynderna.

Jag ringde just och bokade bord på Holywells till klockan 19.30. Kvinnan i telefon var väldigt uppspelt i ett par sekunder då dålig mottagning och önsketänkande fick henne att höra ”David Bengtsson” som ”David Beckham”.

Gästbloggare David Bengtsson tillbringar våren i Oxford tack vare ett gigantiskt stipendium. Han har full koll på stadens vegetariska restaurangutbud och har även fått smak för currypommes frites. I nästa månad kommer hans smaklökar förföras på den feta ankan.

Fjolårets lansering av ”Gräddglass med smak av världen” var den största välgärning inom en svensk glass-sfär på senare år. Sia glass sticker ut på en marknad som alltför länge präglats av tomgång och bristande inspiration.

Foto: Åsa Dahlgren
Förra tisdagens höll Sia Glass sin årliga presentation av årets nya glassmaker på Paul & Norbert och jag missade alltsammans. Istället för att smaka har jag fått nöja mig med att läsa om hur fjolårets succéer Dulce de Leche och Meringue Lemoncurd har fått sällskap av två nyheter: Lapponica Lakka och Arabica Colcafé.

Hjortron och kaffe känns kanske inte som de mest innovativa smakerna, men ger ändå fog för förväntan – somliga av de smaker som kom i fjol var ju inte heller särskilt revolutionerande på pappret men visade sig hålla mer än väl, med Santander Cacao som den största positiva överraskningen (och, för ordningens skull, bleka Almond Anisette som den största negativa).

Själv hade jag hoppats på någon sorts cassatavariant (visst är världen redo för en comeback?) eller något med körsbär i centrum (fortfarande en obegripligt underskattad smak på våra breddgrader, och det gäller inte bara i glassammanhang). Eller kanske rentav en flirt med de nya trender som det rapporterades om från glassmässan i Rimini – glass med risgryn och annat påhittigt. Å andra sidan ger det oss som gärna fuskar med egen glasstillverkning något att göra i vår.

Och det är trevligt att få höra att en sötmabomb som Dulce de Leche säljer så bra. Många glasstillverkare tycks ju tro att folk helst av allt vill ha fett- och sockerfri glass med smak av klöver och smällbär, när vi egentligen sitter och suktar efter kolastinn Mövenpick eller de där pint size-förpackningarna med Mars- och Snickersglass som fanns för några år sen.

Men att det dröjde till 2006 innan någon gav oss en så när fullvärdig ersättare till sorgligt avpolletterade Mövenpick-drömmen Caramelita förbryllar. När Ben & Jerry och Häagen-Dasz enkelt plockar andelar av den svenska glassmarknaden på att erbjuda fullspäckade och i varje beståndsdel onyttiga ljuvligheter som Phish Food och Dublin Mudslide är det ju snarast ofattbart att ingen plockat upp handsken tidigare.”

Gästbloggare Peter Mikkelsen konsumerar oerhörda mängder glass. Oavsett om den är hemkokt och inspirerad av en lakritsdrink han läst om i en blogg eller om den är inköpt i en nyhittad litet glassaffär i SoFo ser Peter till att den förtärs.

Nu råkar det faktiskt vara så att Marks&Spencer är den butik som ligger närmast mitt kontor, vilket betyder att jag använder M&S som ett jour-livs vilket betyder att när jag springer ut för att köpa någonting att dricka, eftersom water-coolern på kontoret är tom, kommer jag tillbaka med en mango & Lychee smoothie för cirka två pund. A summery blend of fruity Alphonso mango and fragrant, aromatic lychee.
Svårigheter i livet bygger upp karaktären. Stipendier i engångsklump gör inte det.

Gästbloggare David Bengtsson tillbringar våren i Oxford tack vare ett gigantiskt stipendium. Hans favoritutgifter under oxfordvistelsen är böcker om moln, fair trade-kaffe och vad som helst som är rekommenderat av Stephen Fry.

Lindas kommentar till inlägget om levande djur var för rolig för bli ett gästinlägg. Här är historien om när Linda och L för första gången var i feskekörka 1996 och såg de levande djuren. Då åt Linda inte fisk heller märk väl.

Vid fiskdisken…
L: Aaagghh…krabban rörde på sig!!!!
Jag: Nähe…
*sekund av misstro tittandes på krabban*
Jag: Aaaaaagghhh den lever ju! Fan de måste ha glömt att döda den!!!!
L till expediten: Hallå!!! Krabban lever!
Expediten: Ja?
Jag: Men hallå…den LEVER!
Expediten med snipig min och göteborgsk uttal: Ja det är ju svårt att få den färsk annars.
L: Menar du allvar?
Expediten: Hrmpf…
Jag och L i kör och med tårar i ögonvrån: Det är synd om krabban! Den måste ju frysa klorna av sig. Är inte lite väl grymt?
Expediten: Kan jag hjälpa nästa!!!
Jag till expediten: En krabba tack! Och jag vill ha den i en låda UTAN is!
Sen fick krabban ett nytt hem i Göteborgs sumpiga hamninlopp. Och där lever den förhoppningsvis *öhm* lycklig än idag…

Gästbloggare Linda Cederberg är bibliotikarie på KI, vegetarian och nyss utmämnd till Årets framtidsspanare. Och ändå har hon energi över att läxa upp mig när jag äter etiskt tvivelaktiga maträtter.

En knapp halvtimma efter det att vi anlänt i Amherst, Massachusetts, kidnappas vi och våra planer av professor Fred Feldman. Ett kort besök, låter han oss förstå, vore ett cyniskt skämt på hans bekostnad, så istället kör han runt oss i sin pick-up truck och visar upp några av traktens sevärdheter som the Peace Pagoda, Deerfield och hans egna doktorander, ständigt muttrande över allt vi missar genom att inte stanna en vecka, eller två, eller varför inte en termin. Sedan kör han hem oss till sin renoverade sjuttonhundratalstaverna till hus.

När vi vaknar står hustru Lois och steker french toast i köket med utsikt över en dal, och det här är New England, med den klaraste luft jag någonsin upplevt just när löven börjar ändra färg och innan jag hunnit tröttna på att bli imponerad.

– Orange Juice? frågar jag.
– Never touch the stuff, svarar Fred.

Gästbloggare David Bengtsson är doktorand i filosofi, ett utmärkt resesällskap och av åsikten att amerikanska gasspisar luktar durian

Utanför porten stod en minivan med texten ”Förgyller din paus”. På avstånd läste jag ”Förgiftar din post”.

Gästbloggare: David Bengtsson återfinns på Lunds universitet och är en av få doktorander som kan skapa filosofi av pepparkaksdeg.
Tidigare blogginlägg av David:
Om kafkafiltar
Om Startpaket

Varje gång min hjärna ska processa orden ”Kaffe och kaka” läser jag ”Kafka” istället. Det kan ha att göra med fenomenet att Bkasotvsodnrnig sknaar bydetslee, eller så beror det på att min lägenhetskompis för några år sedan började referera till Kaffefilter med ordet ”Kafkafiltar” och jag sedan dess inte kunnat låta bli att korrigera texten på paket som oförsiktigt lämnats i min närhet.
Gästbloggare: David Bengtsson återfinns på Lunds universitet och är en av få doktorander som kan skapa filosofi av pepparkaksdeg.
Foto: Åsa Dahlgren

Då och då reser min kusin Henrik iväg: på musikfestival i Afrika, till vänner i Japan, eller som nu på sin årliga resa till karnevalen på Trinidad.

Gästbloggare: Henrik Källson live från Trinidad
Maten här nere är väldigt speciell, man får i stort sett aldrig något kött som inte är tillagat med benet kvar. Det blir mycket friterad kyckling och kokade kötträtter.

Sen har de andra delikatesser som pigtail soup (med dumplings, alltså vatten och mjöl) och breadfruit (smakar nästan som potatis, gul i färgen), nån konstig kycklingfotsoppa som serveras i en mugg exempelvis efter festerna på morgonkvisten. Kycklingfötterna sticker upp ur muggen, ser lite lustigt ut… Vid den tiden på dygnet brukar det också finnas corn soup vilket blir mitt val.

Slutligen har jag ätit någon lustig grisfot chow mow, eller vad det heter. Det var det läskigaste jag ätit, blev bjuden på det hemma där jag bor så jag kunde inte riktigt tacka nej. Jag försökte så gott det gick att suga på isterbitarna, men magen höll på att vända sig så jag fick helt enkelt avbryta.

Närkes Bitter, äntligen en värdig medtävlare till Bedarö Bitter i klassen ”bitter to die for”. Jag är mer och mer imponerad av Gnällbältet!

Men! Go’vänner, det finns nåt som smäller högre. Låt vara att det är dagsform, och att De Stora Tappningarna i Maltlandet inte lever så länge som sina berusningssläktingar från vinstocken, men det fat Slottskällans Stout jag fick en halfpint från idag, det trotsar all beskrivning! Mångfacetterat, djupt, en underbart vinös doft, som en port på Cabernet Sauvignon (det finns!)
Smaken följer med. En fyllig söt humleton spetsad av den lätta vintonen till en upplevelse bortom öl som vi är vana vid. Alla ni B-krogar som just lärt er hälla upp en Guinness, insatserna har höjts! Skynda, skynda, faten är dagsländor, och ännu mer så med den här kvaliteten!

Glenfiddich Warehouse #68, vår fyrbåk i storstarklandet.

Gästbloggare: Måns Nilsson brukar förförra kvinnor med mitt recept på tryffelbönsoppa när han inte styr upp Sveriges internettrafik.

Domori, Pralus, Pierre Marcolini, Michael Cluizel och Valrhona är alla bra exempel på bra tillverkare – hittar rätt gör man nog bäst genom att pröva och hitta sin egen favorit.

Favoritchokladen just nu är Domori Porcelana, den är mjuk och fin. Och vill man pröva något riktigt kraftigt med en hemtrevlig ton av stall och gödsel finns ju alltid en Pralus São Tomé i skåpet.

En del bra recensioner finns på 70%. Och slår chokladbehovet till i Göteborg är detta bästa botemedlet.

Gästbloggare: Jakob Schlyter kan laga nätverkssäkerhetsluckor med ena handen och praliner med den andra.