Vissa klickar hem kläder från H&M. Själv får jag mina konsumtionskickar av att köpa lagringsbara viner från bolaget. Sen gäller det bara att hålla ordning på vinerna med hjälp av små lappar så jag inte glömmer av vad jag har köpt.
Just nu (efter en tämligen vinfri graviditet) är jag inne i en period där jag tillåter mig att öppna vällagrade flaskor. Vilken av de här ska jag ge mig på härnäst?
Min morfar Helge var en tvättäkta affärsman. En sådan som alltid får löjligt många blomsterbuketter på sin 70-årsdag, som har bjudcigaretter i en särskild ask på soffbordet, som skickar runt sina anställda till olika butiker för att de ska handla billig läskback i en och billiga jordgubbar i en annan, utan att riktigt tänka på lönekostnaden. Men han hade näsa för bra affärer, tyckte inte om när det slösades med pengar och lyckades inte sluta jobb förrän en bra bit efter sin 90-årsdag.
Affärsmän brukar ofta få presenter och vinflaskor är ofta ett säkert kort. Dock inte till min morfar. Han drack nämligen väldigt lite alkohol. Han brukade vänligt ta emot flaskorna, ordentligt anteckna datum och givare och så ställa ner dem i vinkällaren. Och där fick de stå.
När han dog 2000, var vinkällaren fylld med viner från 50-talet och framåt. Mammas storebror delade upp vinet i tre rättvisa högar, ett till varje syskon. Sedan dess har min familj roat sig med att dricka gamla viner då och då. Det är alltid en chansning, vissa viner är odrickbara, andra är fantastiska i fem minuter för att sedan tvärdö och andra är alldeles alldeles underbara. Det spelar inte så stor roll, hela grejen med att korka upp en flaska vin från 70-talet räcker långt.
Till kvällens midsommarfirande tog jag med mig en flaska bulgarisk Oriachovitza Cabernet Sauvignon från 1985. Det var lite övermoget, men inte mer än att det gjorde sig väldigt väl med en kryddmarinerad stek.
Vad ska vi öppna härnäst? Jag passade på att fota en del flaskor. Vi kan väl ha en omröstning. Ni föreslår flaska och jag (med föräldrar och make) öppnar och dricker. Extra fina tips kan göra att ni blir inbjudna på ett glas!
Av någon anledning har wp slutat ge mig alternativet att jag kan rotera mina bilder. Beklagar om ni nu riskerar att få ont i nacken…
New Yorkminnen.
Sånt här oroar mig när jag ser. Jag var inne i Trader Joes vinbutik i SoHo och såg en kvinna kolla igenom vinhyllorna och slutligen välja en flaska med ett frågetecken och en med en smiley. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte gå fram och fråga henne vad som fick henne att välja just de vinerna. Hoppas inte Systembolagets självplock gör att vi går lika långt i förpackningsdesign i Sverige.
Jag är med i en synnerligen ambitiös och avslappnad vincirkel med den gemensamma nämnaren att vi inte gillar Munskänkarna och att vi bor längst den röda linjen med ett rejält kluster i Hornstull. Varannan måndag träffas vi, går igenom teori, provar viner och äter lämplig mat till. Senast lagades det en utmärkt ostsufflé.
Bildningsivrarna inom cirkeln vill se till att vår nya kunskap sätter sig och plockar därför fram molekylbyggarboxen för att visa hur jäsningen omvandlar mustens socker till alkohol med koldioxid och värme som biprodukter.
Jag har aldrig haft roligare när jag provat vin!
Hänger i Gondolens bar och vårdar en alkoholfri bitter. Bredvid mig slår sig Erik Lallestedt ner på en barstol (efter att först ha erbjudit den till en annan gäst) och beställer ett glas av sin egen champagne.
Jag vill också ha en egen skumpa, den skulle heta Bubblebrax och smaka av mogna gula äpplen och insjöfisk. Och den matchande ölen skulle heta Brax on tap. Nu ska jag nog inte dricka fler drinkar…
Och bara för att gnugga in budskapet lite mer har min förträffliga kollega Linnea satt en liten “presentvinsstämpel” brevid Alice-vinet, om nu någon fortfarande kände sig osäker.
Hm… kanske bäst att jag provsmakar det här vinet innan jag fortsätter att pusha för det. Och varnar för att det kostar 199 kronor.
Jo… det kanske är tabubelagt att föreslå presenter till sig, men om man nu känner någon som råkar heta Alice så föreslår jag ett vin som dyker upp på måndag i bolagets junisläpp. Så här skriver Jens Dolk i dagens SvD:
Alice | 199:- | 2006 | Priorat | Spanien | 95173 | Röda Strama & Nyanserade | Kan lagras | Betyg 5 (av 6)
Från trendområdet Priorat. Maffig doft och smak med lite torkad bärighet, plommon, fat- och chokladtoner. Passar till krämig mat – eller lagra.
Jag har vänner med den goda smaken att boka in sig på Waldorf Astoria,så nu sitter jag hotellets bar, dinglar med benen och låtsas att jag också bor här.
David gjorde mig omåttligt stolt när han beställde en Manhattan på Makers mark.
- Straight up, undrade bartendern.
- Yes please.
Men vad innebar frågan egentligen? Hur kan en Manhattan serveras annat än i ett kylt martiniglas? Hjälp mig!
Jag har en personal shopper. Han heter Sven. Ibland ringer Sven upp till mig.
– Du vet väl att det är rea på champagne Alice.
eller
– Bolaget har sänkt priset på MR, nu kostar det bara 319 kronor.
Det kanske låter ohemult mycket, men normalt sett tar bolaget 449 kronor flaskan. Själv har jag släpat hem 3 flaskor från Sydafrika och vet precis hur prisvärt dryga 300 kronor flaskan är.
När Sven lägger på luren brukar jag kasta mig på bolagets hemsida för att se om vinet finns på något bolag nära mig, sen spanar jag i kalendern för att se hur snart jag hinner gå dit.
Den här dagen var det så mycket att göra på jobbet att jag fick vänta till nästan kl 18. Då fanns tre av fyra utlovade flaskor kvar på Regeringsgatan. Jag kastade mig hungrigt över dem. Ingen annan i vinkällaren tycktes nå upp till mitt habegär, så jag slapp slåss om buteljerna.
Jag firade fyndet med några flaskor Samuel Adams Boston Ale. Allt som är gott måste inte vara dyrt.
Jag är på jakt efter alla ni som gillar alkoläsk, det där söta pastellfärgade med viss alkoholton. Det som brukar finnas i de allt annat än naturliga smakerna melon rush, wasabi/lemon, kaktus/lime och min absoluta favorit tropical watermelon (wtf).
Nååå… är det någon av läsarna där ute som med viss förtjusning halsar en Xider? Meddela mig i så fall på något vis. Den modige kan kommentera, den lite fegare kanske kan skicka ett mail till alice.brax och så snabel-a tasteline.com
Vi vill göra ett test och se vilken som är godast, och då är det bra att utgå från människor som gillar alkoläsk från första början liksom.
Sport är inte min starka sida, vilket ställer till en del problem när jag ska matcha matjobb med olika stora sporthändelser. Det är då jag får smyga upp till en kollega och kolla läget.
– Du, det där VM som är i Västerås just nu, vad är det i? Åh, utmärkt, bandy. Då kör vi bandyglögg i drinkmailet.
Därför gör det mig extra glad att kunna leverera en sportrelaterad nyhet till mina läsare. Ur Aftonbladet:
Lindsey Vonn, 24, skulle fira sin seger, hennes andra i VM - självklart med champagne - men korken bröts av och någon kom på idén att få loss resterna med hjälp av en skida.
Här tycks journalisten hinta att det var en dum idé att öppna flaskan med en skida. För mig känns det snarare självklart att en stålskodd (?) skida ska användas till just detta. En alpinsabrering helt enkelt. Tyvärr noterade inte slalomstjärnan att flaskan var vass och nu missar hon VM i storslalom. Kanske ska man trots allt inte kombinera sport och sabrering.
Prolog: Alice är i grannlandet Danmark för att besöka de nyfunna matvännerna Rasmus och Trine. Tillsammans tänker de äta på Noma, gurgla viner och prata om hur varmt det kan tänkas vara i Sydafrika så här års.
Jag förstod nog inte riktigt hur tätt sammanflätade vinskribenten Rasmus boende och arbete var förrän jag tagit tre steg ner från gatuplan och klivit in genom hans ytterdörr. Först en stor hall med trälådor och kartonger fyllda med vin ordentligt staplade under ett långbord.
Nästa rum är fyllt med vinhyllor, på ett bord står några flaskor bubbel och kandelabrar och faktiskt även en hel del färgburkar, när jag tittade lite noggrannare.Tredje rummet är arbetsrummet för en hard core vinjournalist. I bokhyllan trängs böcker som Brunello till Zibibbo och Taming the screw med små doftflaskor uppmärkta overaged malt och grain. Överallt där möblerna bildar en lucka har ett litet vinställ klämts in. Jag bläddrar i högarna med Decanter och danska vintidningar innan jag går vidare.
Fjärde rummet är egentligen snarare en sal. Två långbord i tillhörande bänkar fyller upp rummet. På borden står en massa oöppnade vinflaskor och längst bort närmast fönstret finns en välfylld avecvagn som får mig att tänka på en bättre restaurang.
Bortanför salen låg en korridor med vinhyllor från golv till tak. Sovrum och badrum tycktes vinfria. Man får ju inte snoka i folks hem hur mycket som helst, har jag hört.
Vilken fantastisk lägenhet att få spendera helgen i. Vill du komma hit själv är det bara att hitta en lämplig vinkurs med det geniala namnet Den er osse god.
Under mitt drygt veckolånga besök i Sydafrika hann jag upptäcka att vinindustrin fortfarande är ruggigt segregerad.
I början av veckan hoppades jag att det var mina egna fördomar som gjorde att jag bara såg vita vingårdsägare, vinmakare och vinmarknadsförare vart än jag vände mig. Men varje gång jag frågade någon ung nyutbildad vinmakare om han haft några svarta klasskompisar så fick jag svaret nej. Och när jag frågade de riktigt vinkunniga om de svarta kollektiva vingårdarna producerade något drickbart fick jag samma svar. Och även om jag provade flertalet fairtradeviner på vinmässan i Cape Town så lyckades jag inte bli det minsta imponerad.
Jag var på väg att ge upp när jag sprang på Mzokhona Mvemve. En alldeles förtjusande 33 åring som älskar vin och dessutom vet vad han sysslar med.
Mvemve växte upp i en kåkstad utanför Durbain. Han utbildade sig till kemiingenjör och fick ett stipendium för att läsa viticulture and oenologi i Stellenbosch. Som nyutbildad började han jobba för den kände vinmakaren Bruwer Raats vinkällare. Han började med enkla uppgifter och fick undan för undan mer kvalificerade uppgifter. Idag har ett eget vinmärke som heter Sagila och han och Raats producerar sedan tre år ett löjligt gott och dyrt vin uppkallat efter de två.
Deras vin Mvemve Raats De Compostel var det enda vinet jag tyckte det var motiverat att släpa hem från Sydafrika. De flesta bra sydafrikanska viner finns på bolaget till ungefär samma pris som i Sydafrika
Av de tre flaskor jag köpte står en framför mig på soffbordet, öppnad. Att det bara är drygt två år känns inte alls. Det har toner av mogna körsbär, tobak, charkbutik och lite bitterhet så att det inte blir så där översötmoget. Jag räknar med att dricka ett litet glas varje kväll den här veckan och på så vis hålla novembermörkret i schack.
Läs mer om Mvemve här.
Och här går det att köpa på bolaget.
Jag hade 16 personer runt bordet på middag i fredags. Det gick förvånansvärt bra. Med inlånade tallrikar, bestick och stolar kunde alla äta hyfsat civiliserat. Och jag fick äntligen glädje av att äga över 20 stycken likadana vinglas.
Temat var svart på såväl mat, som dukning och deltagarnas kläder. Jag gjorde livet ganska enkelt och serverade:
Mörkröd rotfruktssoppa med belugalinser
*
Svart quinoasallad med svartsesamfröpanerad halloumi
**
Valnötsbrownie med björnbärssås och svart kaffe
Förtjusande gäster hade sett till att ta med sig lämpliga drycker som Irony, 7 Deadly Zins och Gammel Dansk. Blott värdparet hade slarvat på den här punkten och försökte dölja att de drack en ytterst tveksam bib genom att hälla upp den i en Riedelkaraff.
Nästa år går jag nog på Dags tips och köper kolsvart koreanskt sticky rice. Det ska blötläggas över natten, ångas ungefär 1 timme i sin egen fukt och ska i sista ögonblicket för servering röras ihop med palmsocker. Och så smaksatt med kokosmjölk och färsk ingefära för att göra det ännu godare. Men det blir först 2009.
Foto: Åsa Dahlgren
Igår kväll var behovet av champagne överväldigande. Jag hade lyckats göra sönder tvättmaskinen genom att tvångsöppna luckan. Electrolux kan inte beställa en ny lucka förrän de vet vilken modell maskinen har och det står … innanför luckan.
Två feta matjesillsfiléer, tre potatisar, gröna bönor och ett glas champagne senare kändes problemet världsligt. Fast då uppstod ett nytt problem. Vi hade precis gjort slut på den sjätte och sista lilla flaskan champagne i hushållet. Så nu är det läge att köpa en ny. Och visst låter partybox mycket roligare än champagnelåda. Å andra sidan känns det mer hushållsekonomiskt att köpa ett gäng halvflaskor.
