Brax on Food

Äntligen någont riktigt nytt på julmustmarkanaden: Ekologisk julmust! Redan förra året lovade Ängavallen att de skulle fixa en ekologisk julmust. I dag hittade jag den på EkoStore i Göteborg och köpte såväl den söta som den halvtorra. Bara en sån sak! De fattar att alla inte vill ha översöt must.

Namn: Ekologisk julmust
Producent: Örbaecks bryggeri/Ängavallens vänner

Till skillnad från nästan all must (98% är siffran som brukar nämnas) i Sverige, görs ekomusten inte på Roberts extrakt. Det andra undantaget från den regeln är Zeunerts. Istället använder man sig av fläderbär, svart vinbär, råsocker, druvjuice, maltextrakt, kryddor,  sockerkulör, humle och citronsyra.

Mycket frukter helt enkelt! Och det brukar det inte vara i must.

Det är svårt att veta exakt vad som ger traditionell julmust dess smak eftersom extraktet är hemligt, men ungefär så här brukar en ingredienslista se ut: socker, sockerkulör,  humle och maltarom, citronsyra, kryddextrakt, naturidentiska aromämnen, konserveringsmedel E211.

Så smakar halvtorr: För att vara helt ärlig var min spontana tanke Coca cola lemon. Musten har en väldigt lätt, nästan diskret smak med en lagom syra som jag förknippar med en citronskiva. Det finns en viss enbärston, men inget av den brända söta smak jag förknippar med julmust. Den är lite lagom halvsöt.

Så smakar söt: Ingredienserna är desamma och så även smakerna, även om den söta har en ton av bränt socker vilket gör den fylligare och något sötare. Dessutom blir den bättre. Den smakar med andra ord mer som jag är van att julmust ska smaka.

Betyg: Det blir ett mjähh. Det är bra med ekologisk must, det är bra med must där man vågar gå sin egen väg i ingredienser, förpackning och ekoprofil. Men det smakar lite för blaskigt.

Inte heller Addicted to julmust var så värst imponerad. Kanske händer det något med smaken till nästa år, antingen genom att flaskorna jag lagrar utvecklas, eller genom att man kikar över receptet en gång till.

Min planet.se har en lista över var musten säljs i Stockholm.

Jag älskar att chokladfabrikanterna har nåtts av insikten att salt är bästa kryddan. Socker i all ära, men utan en tillräcklig touch salt blir smaken fadd, det märkte jag senaste på bullarna jag bakade framför Morden i Midsummer igår.

Chokladsorterna med havssalt är bra. Riktigt bra är Lindt (och det brukar det märket inte vara) och halvbra är Anthon Berg. Deras saltsmak är mesigare, deras choklad ljusare och det hela är uppblandat med flagad mandel. Ok, men inte riktigt bra.

Allra lyckligast är jag över Marabous kombination av karameliserade mandlar och salt. De andra två smakerna i Marabouserien är valnötter/toffe samt hallon. Båda är översöta och inte alls lika bra.

Men varför ser det i så fall nästa alltid ut så här i livsmedelsaffärerna jag besöker? Hur svårt ska det vara att tillhandlahålla det beroendeframkallande lilla paket?

Vågade mig ut på utflykt till en annan del av Söder idag, mina gamla kvarter vid Nytorget.

Det finns nästan fånigt många dyra ekologiska små matbutiker i området numera. Passade på att köpa brödet ”Nytorget” på den nya Saluhallen.

Dags för en Söderduell, är Knivsöder bättre än SoFo eller borde jag aldrig ga flyttat?

Matbutiker
SoFo: Cajsa Warg, Bondens butik, Aubergine etnolivs, Good Store och sprillans ny saluhall med ostronbar. Dyrt, gott och lyxigt!
Hornstull: stor Vi-butik med bra köttutbud och Pensionärsvänliga Matrebellerna med löjligt bra och billig frukt- och gröntdisk och sidfläsk och rotmos som stapelvara.
Rejält och prisvärt!

Bröd
SoFo: Gunnarssons valnötslimpa och något nytt dyrt surdegsbageri jag aldrig besökt.
Lätt att ruinera sig.
Hornstull: Tre rågbröd för 65:- i bageriet i tunnelbanetunneln. Pock köper in bröd från Lux på lördagarna. Italienaren runt hörnet som säljer vitt och ugnsvarmt bröd om man hinner dit innan sju på morgonen.
Bra spridning mellan lyx och budget om man kan passa tiderna.

Oj, nu behöver jag äta. Postningen får kompletteras en annan dag eller kanske i natt.

Nu är Tastelines årliga julmusttest uppe på sajten. Utöver juryns ständiga ordförande Mikael Mölstad var bland annat min vapenbroder i julmustkampen, Pelle Sten, var med i årets jury. Han ser även till att hålla mig uppdaterad på julmustfronten, senast med den glada nyheten att den underbara ”färghandlarsonen som blev bonde” Rolf Axel på Ängavallen slutit avtalat med Örbaecks bryggeri på Fyn, att de till julen 2010 skall brygga ekologisk julmust åt honom på Ängavallen,

Kettle Chips – sea salt and balsamic vinegar Har bäst potatissmak, chipsen är krispiga, rejäla och snygga. Finns också i större förpackningar. Men det här är ett test av vinägerchips, och där är smaken för mesig. Betyg: 3 av 5
Walkers salt and vinegar Walkers småpåsar innebär ett vansinnigt slöseri med förpackningsmaterial för den seriöse användaren. (Storpack finns: en större påse med sex småpåsar i). Chipsen är tunna och smulas lätt sönder. Men vinägersmaken sätter standarden för vad vi väntar oss av ett SoV chips. Det gör nästan lite ont att äta Walkers, vilket är precis vad den här testaren är ute efter. Betyg: 4 av 5
Pringles -  salt & vinegar Juridiskt sett inte potatischips, men jag håller med Lord Justice Jacob: ”There is more than enough potato content for it to be a reasonable view that it is made from potato”. Mesiga i vinägersmaken och smakar nätt och jämt potatis. Betyg: 1 av 5

Gästbloggare David Brax är nybliven doktor i praktisk filosofi och en imponerande konsument av allt som smakar lakrits eller är producerat av Stephen Fry.

Ni missar väl inte Tastelines stora julmusttest. Jag drack mig alldeles vimmelkantig på must för att kunna se till att ni väljer rätt glögg så här i juletider. Testningen skedde naturligtvis i blindo, men jag är ändå lite sur över att jag gav Zeunerts så lågt betyg i år. Men det beror på att den smakar svarta vinbär. Förra året smakade den skumbanan och det var mycket roligare.

Igår fick jag utföra en av mina favoritarbetsuppgifter, att delta i panelen i Sveriges största julmusttest. Jag hade sällskap av doft- och smakbegåvade Mikael Mölstad och Ingela Svanström från Millhouse och de mustälskande (nästan-) elvaåringarna Astrid och Vincent.

Första flighten (omgången i provningstermer) bestod enbart av lightläsk efter det kände jag mig smått illamående. Jag har svårt för lightläsk, men var ändå glatt överraskad över att åtminstone en av tillverkarna lyckats få till en bra lightmust. Vilken får ni reda på i Tastelines julmusttest i nästa vecka. Sen följde tre flighter med vanlig sockermust. Efter det kände jag mig ganska mör.

Det har inte hänt så mycket  Mustsverige i år. Inga nya tokiga smaksatta muster och de som fanns har krypit tillbaka i det hål de en gång kravlade sig upp från. Nej, jag saknar inte must med smak av julnougat. Min besvikelse var att jag inte riktigt uppskattade Zeunerts variant på must i år, den smakade på tok för mycket svarta vinbär. Å andra sidan är det häftigt att de fått fram så mycket smaker i sin must, men den smakar inte _must_.

Jag passar på att förfasa mig lite över att Carlsberg släpper must i burk i år. Fast bara lite, för vid det här laget är jag så härdad av alla PET-flaskor. Riktig must ska tappas på 33 cl eller 50 cl glasflaskor.

Ja, just det, ska man bli irriterad över något i år är det väl möjligheten att skicka ett must-sms för 25 kronor vilket ger mottagaren möjligheten att hämta ut en 50 cl petflaska av apotekarnes must värd 11 kronor. Hur tänker man då?

Min kompis C och jag provade igen en ny omgång smaksatt vatten från Spendrups.

En trio som går under namnet Loka likes Asia och har sk östasiatiska smakerna
1) Grönt te och vit persika
2) Röd apelsin och citrongräs
3) Litchi och hallon

– Smjakar inte gott, var C:s stående betyg. Fast egentligen säger minen allt.

Själv tänker jag vara lite mer verbal.

Grönt te + vit persika: Stenfrukten persika både luktar solvarm sötma och smakar friskt. Hittills har jag aldrig hittat en syntetisk persikoarom som jag gillar. Söt hemsk doft och inte en tillstymmelse av te-smak.

Röd apelsin (menar de blodapelsin?) + citrongräs: Lite besk vuxen smak. Hittar inte alls smaken av citrongräs. Min favorit. Fast få andra testare (oavsett ålder) håller med mig.

Litchi + hallon: Luktar hyfsat, men smakar parfymerad tvål. Däremot fyller jag gärna en karaff med kranvatten, frysta hallon och litchi från China Market.

Imorgon blir det semmeltest på jobbet. 12 sorter ska vi hinna med att hämta upp på stans olika bagerier innan klockan slår 10. Naturligtvis återfinns Sveriges bakdrottning Mia Öhrn i semmeljuryn och jokern i spelet är en karismatisk skaraborgare.

Konditoritraditionen skiljer sig stort mellan Sveriges två största städer. I Stockholm har små damer i päls och pillerhatt sett till att ärevördiga konditorer som Vetekatten och Thelins har räddats undan konkurs.

I Göteborg har rivningsglada kommunpolitiker och mindre fiknasugna damer sett till att bagerikedjan Dahls, Steinbrenner & Nyberg och cafédrottningen Eva Olsson tillsammans står för långt mer än hälften av bullomsättningen i stan (personlig gissning). Ska man hitta klassiska konditorier får man ta sig ut i obyggden som Angered, Ale eller Mölnlycke (med undantag för Ahlströms på Korsgatan).
Lena hälsar att de godast semlorna i Göteborg köps på konditoriet vid Chapmans torg! Vill man vara helt säker inväntar man GPs test eller kontaktar göteborgsbaserade Svenska Semleakademien. De borde ju veta

Det har kommit ut två böcker om smulpajer i sommar. Först Mia Öhrns kvadratiska från ICA bokförlag och nu Elisabeth Johanssons mer påkostade bok från Albert Bonniers Förlag. Jag tycker bättre om Mias recept, de är enklare och lite mer fantasifulla (och får jag säga ungdomliga), men det är Elisabeths bok som är vackrast. Insidor mönstrade med tårtpapper, bra matt tryck och riktigt vackra bilder. Så är det en coffee tablebok du är ute efter skulle jag välja Elisabeth och vill du laga själv går min röst till Mia.

Augusti är de stora kräftestens tid. Aftonbladet (betaltjänst) var först ut, även om jag inte förstår allmänintresset i Lasse Kronérs åsikt om kräftor. Allt om Mat gjorde också sitt test väldigt tidigt men pga låånga pressläggningstider kommer testet först nu. De hade en betydligt mer imponerande jury tryfflad med koklandlagets medlemmar och ledd av rutinerade Gunnel Eriksson. Det test jag var involverad i hölls av SvD och Tasteline och vi blandade fiskhandlare och kockar i vår jury. Ett klokt drag om jag får säga det själv. Lisa Förare Winblad lyckades finna gorgonzolatoner i en kräfta, och fiskhandlarna Nisse och Franck talade så kärleksfullt om kräftor att jag nästan blev tårögd.

Kanske är man klokare på Expressen och DN där det än så länge (vad jag sett) inte gjort något test än. Risken när man gör testet långt i förväg är man testar förra årets produkter och inte de som når konsumenterna i år. Det skulle i så fall kunna förklara varför det är en sådan skillnad på resultaten i de olika kräfttesterna.

De flesta frysta kräftor har en hållbarhet (enligt paket) på tre år. Och koken och kräftkvalitén varierar från år till år.

Allt började med att jag blev nubbeansvarig på midsommarfesten.
– Köp några boxar, Alice!
Så kan man inte säga till mig. Vad händer om jag inte köper den bästa sorten? Vilken är den bästa sorten? Jag som inte ens dricker snaps.

Några dagar senare sitter jag nu vid mitt skrivbord och redigerar ett stort material. Jag ställde nämligen snapsfrågan till Mikael Mölstad, Tastelines vinexpert och utnämnd till Årets näsa för sina förträffliga kunskaper om aquavit. 42 snapsar provade sig Mikael igenom och konstaterade sedan att det är danskt som gäller för sommarens sill.

Själv har jag nynnat på måsen under hela eftermiddagen medan jag har beskurit små nubbebilder och sett till att alla länkar är korrekta. Och nu är jag evinnerligt trött på båda snapsar och kod och dessutom är jag klar så nu går jag hem.

Oh äntligen en opretentiös chokladprovning, var det första jag tänkte när jag öppnade provlådan och såg det silverglimmande pappret på Fazermint, lunchersättaren Kexchoklad och barndomsfavoriten Rigi. Men det blev mer en än mer faktaspäckat än rolig provning och jag antecknade krampaktigt för att samla in alla små kunskapskorn som Per-Olof Ståhl från CloettaFazer strödde ut.Här punktas favoriterna upp:
* I London finns världens största kakaobörs.
* 40% av kakaoproduktionen sker på Elfenbenskusten, men granlandet Ghana har alltid bättre bönor, enligt Per-Olof. Kan detta bero på olika geologiska förhållande Sven?
* Trots att Brasilien är världens femte största kakaoproducent måste de importera kakao för att täcka konsumtionen.
* Ischoklad heter just så för att den suger energi när den smälter på tungan och får en kylande effekt på munnen.
* Cloettas kexchoklad doppas i en speciell choklad som inte används till något annat.

Jag är lycklig som ett barn, eller lycklig som en matskribent som kommer få vertikalprova sitt favoritvin. Provning tycks ha blivit uppskjuten ett antal tillfällen och därför firas Chateau Musars 75 årsjubileum ett år för sent. Det blir en provning på Lebanon Meza Lounge och det bjuds på lammtestiklar, grodlår och andra saker jag blev beroende av under min Libanonsemester. Jag undrar så hur generösa de är med årgångarna. Hjälp mig att hålla tummarna för 93, 91, 87, 85, 83 och 72.

Rapsolja har jag inte så bra koll på. Det beror på att Zeta inte skrivit någon broschyr om dem:) Men eftersom sommaren är varm och jag föredrar att äta, snarare än läsa om, fett, bestämde jag mig för ett snabbtest. Änglamark, Zeta och Druvan var utbudet i min butik.

Sen finns det en massa andra mindre märken också, och de är säkert bättre än jättarna. Jag får väl jaga rätt på några flaskor i sommar. Åtminstone Julitas, Bärby Östergårds, Gunnarshögs/Hammenhögs och den där på landet vars namn jag glömmer.
Änglamark (KRAV-märkt) illustreras av popcorn och så är det. En diskret liten olja, i både färg smak och lukt. Den är snäll och och lika neutral som Schweiz.
Zeta ger en doft av rapsfält, och det känns som en bra egenskap. Den smakar lite blommigt, och det känns bra. Det självklara valet av de tre.
Druvan har den mörkaste färgen och en distinkt doft och smak av jordnötter. Det känns inte optimalt.