IKEAs tyskproducerade påskmust har en ganska fyllig smak och en rar etikett, men jag hoppas fortfarande på att fara hem med två backar Zeunerts påskmust. En att spara till nästa år och en att dricka på landet i påsk. Precis som i julas har all must tagit slut på bryggeriet så jag håller tummarna för att ICA Kungens Kurva hade vett nog att göra en stor beställning.
Jag är väldig förtjust i släta bullar. Alltså semlor minus grädde, mandelmassa och florsocker. Under hela fettistiden är det egentligen bullen jag vill åt.
Det började redan på mellanstadiet, alltså på mitten av 80-talet. På väg mellan skolan och bamba (ja, vi fick gå till en annan skola 600 m bort för att få mat) fanns ett hembageri som sålde släta bullar för en krona styck. En klockren avslutning på en lunch (nej, inte före lunch, jag gillade faktiskt skolmaten).
Jag begär inte att kunna köpa bullar för en krona numera. Bullarna på bilden hittade jag på Jerkstrands konditori i Nordstan i Göteborg för tolv kronor styck, vilket kändes som ett helt acceptabelt pris. Hade de varit tyngre och innehållit mindre luft hade jag kunnat betala mer.
För mig är den kardemummastinna bullen den optimala fikan. Något mättande, inte alltför söt, billig nog för att köpa mer än en och något jag sällan orkar baka själv. Men jag hittar dem aldrig på fik i Stockholm. Är det måne ett Göteborgsfenomen?
Fördelen med att ha bloggat ett tag är att jag då och då kan fylla ett blogginlägg med tillbakablickar. Lite som Simpsons producenter. Imorgon kommer jag att kommentera året som gått i pepparkaksdeg för 11:e året i rad. Det ni!
Så här har pepparkakskommentarerna sett ut genom tiderna: (årtalen är länkade till bloggposter)
Bonden som utökar med giraffadel
Tåget som kunde twittra men inte komma i tid.
Go team Edward!
Anders Borg
Doris Lessing vinner Nobelpriset.
Zidanes skallning.
Göran och Anitra flyttar ut till herrgården.
Derridas död
Hawaii
Hannibal över Alperna.
För elfte året i rad kommer jag kommentera året som gått i pepparkaksdeg. Men innan jag kan blogga om 2012 behöver vi titta tillbaka på 2011.
I december 2011 hade jag jobbat på LRF i ett år. Länge nog för att sälja in idén att årets julfest borde gå i pepparkakans tecken.
Att blir organisationens pepparkaksprofil hade jag lyckats uppnå redan under första månaden. Nu kom steg två:
Vi började enkelt med företagsnamnet.
Gick vidare med en bonde med Lantmannen-keps som utökat sin skog- och lammverksamhet med giraffer.
 Tänk att jag får spritsa på alla mina arbetsplatser! |
 Vi byggde en stad och det krävde en hel del fönsterspritsande. |
 Slutligen gav vi oss på vår sjubitars strategimodell! |
 Och sammanfattade hur det känns att arbeta när det bara går runt runt runt. |
Älskade son! Jag tycker om att se dig äta. Ibland bara blåvägrar du, och då tänker jag på att det förskolans protokoll över hur mycket barnen ätet brukar stå ”3 portioner!!!” på din rad. Sen ger jag dig ett äpple och låter dig gå från bordet. Någon som äter sin egen vikt till lunch kan knappast dö svältdöden av en överhoppad middag.
Du gillar pasta (utan sås), potatisklyftor, allting korvformat: sojakorv, lammkorv, korvkioskkorv, kyrkokorv. Du gillar även fiskformad falukorv. Särskilt när du själv får stå med pepparkaksmåtten i näven och trycka ut små fiskar. Du gillar lax: kallrökt eller ugnsbakad. Och räkor! Och oj vad du gillar oliver. Och så borde jag kanske ta upp din nästan sjukliga förtjusning i blåbär, hallon, granatäpplekärnor, äpplen och frysta ärtor.
Kött, säger du ofta uppfodrande. Och då sneglar jag ofta lite generat på din far, och undrar om han tycker att jag har förstört dig. Du är gränsande till olämpligt förtjust i dyr entrecote från Oaxen. Och du älskar Mamma Scans köttbullar.
Du förstår dig inte på mina hemgjorda köttbullar. Eller köttgrytor. Eller drycker med kolsyra. Så Coca-colan får vi ha ifred.
Undra om du kommer gilla grön sparris till våren. Det var något av det första du fick äta. Men innan våren kommer vintern och julen. Ser fram emot ditt minspel när jag lurar i dig sill.
Jag har besökt tävlingen Årets Kock i många år, men bara någon enstaka semifinalen. Dessutom har jag alltid varit i där i min roll som journalist och nu var jag plötsligt arrangör. Eller twittrare på arbetstid, som det också kallas.
LRF kommer att vara presentatör för Årets Kocks delfinaler under tre år framöver. Det märkes redan innan man klev in på semifinalen i Uppsala. En stor (John Deere, antar jag) traktor stod parkerad vid entrén. Effektfullt och färgglatt!
Proffsminglare
Min uppdrag var att hålla igång rapporteringen om delfinalen i sociala medier. Retweeta, skriva egna tweets med bondeperspektiv (de som odlar maten kockarna lagar), svara på frågor på Twitter och FB och arrangera en tweetup. Det låter som ett ganska smutt uppdrag, men i själva verket var jag helt slut när jag kom hem. Bevis 1: jag glömde mina skor i Uppsala. Bevis 2: jag bloggar inte om tävlingen förrän ett drygt dygn senare.
Med den här strålande utsikten arrangerade vi vårt tweetup. Cirka 15 twittrade minglade runt i en syrefylld och ljudfattig miljö, drickandes svensk mjölk, utländskt kaffe och bullar av svenska råvaror.
– Ska vi twittra nu, frågade någon.
– Nej, det gör vi ju så mycket nere vid tävlingen, svarade jag.
Målet med en tweetup för mig är att få twittrare att träffas live och se hur de andra ser ut. Jag hade väldigt roligt när jag gick runt och fäste namnlappar av maskeringstejp på bröstet på gästerna. På min stod det @braxonfood @lrfsverige
På de andra stod det bland annat @Svensktkott @jojsis @frodingeostkaka @madlandley @scanab @glimtenigrytan @johanhedberg @husmorlisa @smaskens @lrfmalardalen @barasvenskmat @receptomaten @Nordefors @annablombergbeh @vicbatz @ElectroluxSE @CarolinCarlsson och @NPPreklam
Mötens brukar leda till samtal, vilket leder till idéer, vilket ofta leder till något bra för alla. Inklusive dem som betalar för bullarna. Och så vill jag att twittrarna ska känna att de är uppskattade och uppmärksammade av LRF. Tweetup = mingel.
Autografjägare
Jag måste erkänna att jag var väldigt dålig på att följa själva tävlingen. På frågan om vem jag tror skulle vinna så svarade jag Daniel Räms, om enda skälet till det är att han tävlat såpass många gånger och placerat sig så bra att det kändes som en lågoddsare. Den enda bild jag tog av juryn eller kockarna var när tre barn klev upp på podiet och bad om autografer. Kan tänka mig att ”känd från tv-kockarna” lockade mest.
Dagen avslutades något förvirrande med att Paolo Roberto stod på scenen och pratade om italiensk mat mitt i allt det närproducerade. Sen gick tåget hem till Stockholm.
Läs (betydligt mer tävlingscentrerat) om semifinalen i Årets Kock i Uppsala:
Stefan på Kökstugg förklarar varför Daniel vann.
Ulrik på Glimten i Grytan var nöjd över att få prata med lokala producenter
Annika på Smaskens förklarar vad som händer med vinnaren och de andra semifinalisterna efter tävlingen
Madeleine på Landleys kök berättar med om vinnaren, Daniel Räms bakgrund.
Karoline på Vardag med Nordefors har fina bilder på vinnarens rätt
Jag har en väldigt trevlig höst. Jag delar min tid mellan föräldraledighetens klädsorterande, lekparkshäng och långkok med deltidsarbete som helt och fullt ägnas åt Årets Kock.
Min arbetsgivare LRF (Lantbrukarnas Riksförbund, ja Sveriges bönder) har gått in som presentatör (läs sponsor) i Årets Kock. Jag har burit på en lidelsefull förälskelse för tävlingen sedan finalen 2006 (då ingen bjöd mig) och sett att bjuda in mig själv sedan dess.
Nu kommer jag själv stå där med namnskylt och jobba. Inte som kock. Men som LRFs twittrare och bloggare med uppdrag att lyfta fram bondens råvaror i kockarnas rätter. Ja, det är ett soft jobb, men någon måste göra det. Följ mig under semifinalen imorgon på @lrfsverige och på LRFs Facebook Och läs blogginlägg från LRFs officiella bloggare om Årets Kock Annika på bloggen med det geniala namnet Smaskens.
Kollade på Årets Kocks sida och kan avslöja att de tävlande i semifinalen i Uppsala är ganska likriktade och helt klart är svenska kockar.
Jag har hamnat på Restaurangvärldens sprillans nya lista över de 50 mäktigaste i Mat-Sverige. Mellan doldisen Ulla Sjöstrand som bestämmer vem som får laga maten Steffo äter TV4:s morgonsoffa och Pella Bosta som levererar några av Sveriges snyggaste grönsaker genom Grönsakshallen Sorunda. Plats 42, ett utmärkt tal. Delbart med såväl sex som sju, två, tre, fjorton. Ja, ni fattar.
Alla förslag på galna utspel för att klättra till topp 15 inför nästa år mottages tacksamt. Siktar dock inte på att gå om chefen Helena Jonsson (plats 12), dels för att det vore ohövligt, men främst för att det är omöjligt.
Och inte bara för att de producerar den godaste morotsjuicen jag hittat sen jag flyttade från Skåne.
Gör en stor mängd mat. Den ska räcka till trepersonsfamiljen och ett vingeologsproffs till gäst (det blir mjölk i glasen i kväll).
Dessutom ska det räcka till morgondagens klubbmöte. Klubbens enda syfte, för mig, är att minska snittkostnaden för mina luncher så att jag med gott samvete kan äta 140-kronors luncher på stan med regelbunden basis. Men eftersom jag inte har karaktär nog att regelbundet göra matlåda för en, så ser jag till att bilda matlådeklubbar, aka matlag.
Så här fungerar det:
En person lagar mat till samtliga i klubben. Nästa gång är det nästas tur att laga mat till alla. Matklubben behöver inte bedrivas på bestämda dagar, utan påverkas av när deltagarna kan.
Det började när jag jobbade på Tasteline. Delade man mat där fick man prova allt från kurdisk lammfärspizza till tacopaj (båda rätterna var lika oväntade för mina smaklökar). Nu när jag jobbar på LRF består matlådeklubben för närvarande av två personer. Ambitiösa veckor lyckas vi båda ta med oss matlåda för två varsin gång i veckan. Övriga dagar äter jag utmärkt mat (lagad på nästan uteslutande svenska råvaror) från LRFs lunchrestaurang Treklövern. Fast då och då smiter jag iväg till Jin & Peeters eller Fazers.
P.S. Vingeologen aka hydrogeologen fick bubbelvatten och delade med sig upplevelsen att dricka ett vin från 1896 som dessutom inte dog efter fem minuters kontakt med syre. D.S.
På trevliga Kaffe och Drömmar vid Zinkensdamm är man rak mot sina jobbande gäster. De får plats i eget rum, mot en summa på 75:- för 2h. Och så får de fika för hela beloppet. Toppen!
Läckökringlor, eller Delagardikringlor som jag tror att de heter i original på Rådhuskonditoriet i Lidköping, tillhör mina favoritbakverk. Frasig wienerdeg med någon sorts mörkröda, aprikosmarmelad och glassyr. Rejält stora dessutom och bäst när man delar en med någon.
Nu har de spridit sig hela vägen till Pressbyrån på Skövde C. Ett utmärkt skäl att ta tåget.
Var på en av LRFs regionstämmor och lärde mig att mjölkbönder kräver mjölk som måltidsdryck. Lättöl duger liksom inte. Fint!
LRF har en riktigt bra lunchrestaurang där jag äter minst tre dagar i veckan. En dag i veckan tar jag med mig matlåda, eller äter matlåda från mitt tvåmannamatlådeteam. Och en dag brukar det bli utflykter till kringliggande krogar. På sikt ska jag börja skriva om restaurangerna runt om i Stadshagen.
Den vackra bilden på Kurt Weid kommer från Lantmännen Cerealia.
Men imorgon stannar jag garanterat på jobbet, för då kommer Kurt Weid (känd från juryn i många internationella kocktävlingar) hit och gästspelar i matsalen på temat Bonden är kung i matsverige.
Menyn lyder:
Pikanta matkornsrolls med kummindipp.
Kurts tisdagssoppa med vitt vin, ekskivling och mathavre.
Nötfärslasagne med fullkornslasagnetter med kålsallad.
Matig sallad med kyckling från Kronfågeln, melon, chili och marinerad bulgur.
Stekt sejfilé med matkornsotto, västerbottenost och stekt svamp.
Det har varit en rolig vecka.
Det började egentligen ytterligare någon vecka tidigare, på Årets Kockgalan. Malin Andersson, chefredaktör för Sveriges nu bästa mattidning (enligt mig) Mat&Vänner berättade att hon hade en Plan. Planen berörde mig och Oaxen sa hon och såg hemlighetfull ut. Jag övervägde om jag kunde kittla det ur henne, men la snabbt ner den idén.
Nå, några dagar senare fick jag erbjudandet att skriva en artikel för Mat&Vänner om Oaxens sista sommar. Dagarna innan jag skulle åka till Oaxen kom snön. Mycket snö. Bilen snöade in totalt, och det hade inte blivit något alls om jag inte haft vänner med bil i varmgarage. Tack Karin och Peter!
Väl på Oaxen blev jag mött av Magnus Ek med en bodumbryggare i ena näven och kanelbullar i andra. Han hade eldat på deras flodbåt Prince Van Orangiën, aka Prinsen, och vi satte oss i värmen i salongen.
Det är en väldigt trevlig känsla att sitta med sitt favoritkrögarpar och ställa alla de frågor som man gått och funderat på. När vet man att man är färdig med en krog? Är det sant att Carl Jan tar över Oaxen? Ska ni ha bartömning? Kommer ni verkligen få två stjärnor på studs när ni flyttar in till stan? Och vart ska ni flytta egentligen?
Nästsista frågan bemöttes av ett ödmjukt skruvande från Magnus som citerade Mathias Dahlgren om att stjärnor är något man förtjänar, inte något man får. Agneta Green sa mer frankt att det var inte säkert att vi lyckas charma de där Michelingubbarna. Men förstår de sig på originalitet, för det är det det kommer att vara, så kan det bli något.
Jag gillar att höra Magnus och Agneta avsluta varandras meningar. De känns verkligen som ett team. Enda dilemmat är vem jag ska tillskriva de olika citaten.
Sista frågan vägrade de vänligt men bestämt att svara på just då. De låg fortfarande i förhandling och ville vänta tills allt var klart. Så jag väntade… och väntade…
Men så idag plingade det till i telefonen. Maken skickade vidare ett twitter från Lisa Förare Winbladh som odramatiskt avslöjade att Oaxen skulle återuppstå vid Djurgårdsvarvet. Jag smsade Agneta för att se om det var en läcka eller om de gått ut med uppgiften.
En stund senare smsade jag Göran Jonsson på DI som själv hoppades scoopa adressen för att berätta att nyheten hittat ut i etern. Sen råkade jag ha en lunchdate med honom en kort stund senare, men det var bara ett sammanträffande. Vi lunchade på Råkultur och åt bland annat deras pilgrimsmussla med varm tryffelsoya (ett av skäl till att det varit en bra vecka) och det här.
Göran publicerar en artikel i morgondagens DI (110218) om Oaxens flytt. Mat&Vänner kommer ut först 7/3 så jag kunde omöjligtvis vara först hur jag än gjorde. Däremot kommer den innehålla en ypperlig intervju av mig om Oaxen i dag, i sommar och i stan.
P.S. Jag var tvungen att ringa Lisa och fråga hur hon lyckats avslöja det vi andra jag gått bet på. Svaret var en klassiker: Det var hennes mamma som visste och det ens mamma vet måste vara så välkänt att det inte rör sig om ett avslöjande. D.S.
Här hittar du många fler blogginlägg om Oaxen.